söndag 18 februari 2018

Long time, no see.

Det är inte det att jag inte har tid att blogga, det är mest det att den lilla fritid jag nu har ägnas åt Masters of sex-maraton och att spela 2020 connect på telefonen. Min hjärna är så trött efter nytt jobb-utmaningen den ställs inför att formulera ett långt blogginlägg känns övermäktigt. Jag är mindre fysiskt trött än förväntat (tack elvanse), och mer allmänt "meh" i huvudet.

Jag har ju tidigare liknat programmering vid att lösa korsord och jag tycker att det fortfarande håller. Man sitter där och försöker få in ett ord på sju bokstäver som man bara inte kan FÖRSTÅ vad det ska vara. Så man lägger det och sidan och pillar med några andra ord ett tag och sen så återgår man till det där första och försöker igen. Kanske har det där andra gett några ledtrådar? Ibland ber man om hjälp för att man fastnar  (sorry för detta "man man man", är du skrivlärare får du väl hålla för ögonen för att slippa implodera) men ofta så löser det sig till sist. Och då är det en sån jävla tillfredsställelse. Men jag blir trött efteråt, det blir jag . (Byta från "man" till "jag" mitt i en liknelse? Vojne vojne)

I alla fall: jag älskar denna hjärngympa som mitt jobb är. Två veckor in så trivs jag bra och känner verkligen inte att jag valt fel yrkesbana att skola om mig till. Jag har förstått att många tycker att det är en stor grej, det där att skola om sig mitt i livet? Jag har inte sett det så, jag har mest tänkt rent praktiskt. Jag ville jobba i en bransch där det fanns jobb och pengar och där jag skulle vara efterfrågad. Att jag sen faktiskt råkar gilla, kanske älska, att programmera är en ren bonus. Så jag var inte modig, jag var sniken. Det är inte så jäkla coolt.

KAN JAG PRATA OM NÅT ANNAT ÄN MITT JOBB ELLER? Ja okej, men jag har redan varnat för att jag ej orkar formulera några långa inlägg, så här kommer lite random tankar/grejer i punktform.

- Vårt ena badrum är färdigrenoverat och det är fint kakel och varje gång jag går in där blir jag så lycklig av den rena och skära materiella standardhöjningen att jag blir rädd att jag måste rösta på moderaterna i nästa val? Har bestämt att det badrummet enbart ska ha pudriga pasteller i sig för att matcha det duvblå kaklet på en av väggarna. Ja, jag har färgschema för mitt badrum. Vill seriöst bo i en inredningstidning och tänker icke skämmas för denna ytlighet. Mitt hem är min borg. Kanske måste rösta på kd, nu när jag tänker efter?

- Varför envisas folk med att likställa medelklass med medelinkomsttagare? Inkomst är INTE enda kriteriet för att avgöra klasstillhörighet, och det provocerar mig något enormt när man i debatten (nu främst angående flyg) svepande benämner alla som tjänar över x antal tusen i månaden som "medelklass"? Förlåt, men det mest medelklassiga jag vet är för fan att semestra i svenska skärgården på sommaren och åka skidor på vinter istället för en chartervecka? De jag känner (till) som flyger mest är arbetarklassfamiljer. Visst kan man hävda att min vilja att särskilja "äkta" medelklass från en arbetarklass med bra inkomst härstammar i ett klassföraktbaserat behov att vara "förmer", och att bildningsnivå och kulturellt kapital därför premieras i min klassanalys, men jag tycker ärligt talat att det FÖRVIRRAR när man pratar om den rika medelklassen och den fattiga arbetarklassen som ett faktum, när akademikerlönerna inte direkt is the shit. Herregud, där vi bodde förut satt ju alla tjänstemän i smått fuktskadade hus medan elektrikerna bodde i tvåvåningspalats? Jag säger inte att ekonomi inte är en faktor, jag säger att det inte är den enda faktorn och om man ska basera sin "skarpa" analys om medelklassens problematiska inställning till... allt? Tja, då kanske man kan ha en lite mer utvecklad definition av denna medelklass, för att det på något sätt ska vara relevant. (Gud vad kort det här blev.)

- Är det nån som fortfarande läser här? Det är inte för att gå med håven som jag frågar, utan för att jag (som alla som läst mig länge vet), lider av en panisk rädsla för att vara "patetisk". En gång läste jag nån mening som fastnade, och den löd: "Alla dessa blogginlägg som slutar med en fråga och som har noll kommentarer, finns det något sorgligare?". Och sen dess tänker jag lite att alla tänker så om mig. Det går ju dåligt ihop med att ingen läser här, i mitt huvud, men jag antar att jag är rädd för att folk som ogillar mig ska titta in här ibland och sen hånfullt notera att jag skriver inlägg på inlägg för tomma ögon då kommentarsfältet är tomt. Och herregud, jag är själv usel på att kommentera så det är inte att jag inte förstår. Det är inte heller märkligt om man inte orkar besöka en blogg som sällan uppdateras. Det är bara den där rädslan för att tro att nån vill läsa och så är jag bloggvärldens motsvarighet till kvinnan som tror att hon fortfarande är attraktiv för unga män, varpå de både äcklas och roas av hennes närmanden. (Min rädsla för att bli den kvinnan på riktigt, det är material för ett annat inlägg). Varför folk som ogillar mig skulle läsa min blogg? Eh, det gör man ju? Jag kollar in mitt irritationsobjekts blogg med jämna mellanrum bara för att STÖRA mig. Sen skärmdumpar jag det värsta och skickar till en kompis som också stör sig. Vi är mycket fina människor.

Nu jävlar blev det långt! Skyller på att jag ska skriva matlista och att prokrastinering är min superkraft. Näst efter att överreagera känslomässigt såklart, men det är också ett annat blogginlägg. Om jag orkar, nån gång framöver.




lördag 3 februari 2018

Så, hur går det med karriären då?

Jo, tackar som frågar. Det går helt okej, såhär två dagar in på mitt nya liv som systemutvecklare. Jag har överlevt fika och luncher och fått bra plats i kontorslandskapet och så finns det cola zero i kontorskylen. I will survive!

Förutom att...

Om två veckor ska vi ha kick-off med lasergame och tävlingar osv. "Jaha", tänker kanske ni då. "Gillar du inte lek och spel eller?"

Eh jo. Lite för mycket. Jag har ju en OERHÖRD vinnarskalle och är usel förlorare och även en rätt dålig vinnare. Och eftersom jag är ny finns det två problem med detta:

1) Jag vill inte avslöja hur knäppt jag är redan två veckor in. Det vore ju kul om jag lärde mig alla namn innan jag börjar vråla "men SKYNDA DIG DÅ, DET ANDRA LAGET LEDER JU!!" till en kollega.

2) Jag är än så länge rätt tyst, lugn och seriös på jobbet. Dvs, folk kommer tro att jag är tråkig. Och då vill de inte ha med mig i det tuffa, tävlingsinriktade laget. Vilket gör att jag kommer hamna i lag med såna som är lugna och "är med på kul" och då kommer det bli ÄNNU mer awkward när jag tuggar fradga av tävlingsinstinkt.

Jaja. Jag har två veckor på mig att göra ett gott intryck innan det är kört.

onsdag 31 januari 2018

More issues than vogue

Så. Imorgon börjar jag jobba. Heltid. Ny bransch, nytt yrke, ny från universitetet. Det är oerhört mycket nytt, helt enkelt.

Tyvärr är jag samma gamla person. Inte så att jag inte tror att jag kommer klara det, jag syftar på mitt jävla ältande och nojande över helt orimliga saker i förväg. Som det här med hur jag ska se ut. Först och främst, innan jag går full on crazy med detta, så vill jag påpeka två saker.

1) "Ingen kommer ändå tänka på hur du ser ut, det sitter bara i huvudet på dig". Jag VET att ingen kommer analysera mina strumpbyxor eller mina örhängen. Det här handlar om att JAG ska känna mig bekväm vilket gör att jag får lättare att slappna av och vara social och trevlig och normal.

2) "Ingen kommer ändå tänka på hur du ser ut, det sitter bara i huvudet på dig". Fast... det stämmer ju inte. Fint att ni aldrig nånsin reflekterar över folks utseenden, men jag gör det i alla fall. Det är det första man ser. Första intrycket som kan ge en fingervisning kring vem personen är. Och jag vet - återigen - att ingen kommer tänka "jaha hon är en SÅN person" om mig för att jag har en cm utväxt på håret, men visst fan bildar man sig en uppfattning utifrån nåns utseende. Möter jag en kvinna i kavaj, snäv kjol, sidenblus och prydlig page så tänker jag ju inte att jaha, här har vi en föräldraledig fyrabarnsmorsa som inte har jobbat på tio år, eller hur? Kläder, hår, smink, inte-smink, skägg, skor... allt sänder ut signaler. Jag tror dessutom att man klär sig efter sin personlighet i många fall. Jag menar, utan att försöka förhäva mig själv skulle jag väl säga att jag är en rätt spretig och färgstark person. Inte så att jag står i centrum i folks liv, men jag skrattar högt och jag gestikulerar stort och jag pratar mycket - och jag har även färgglada klänningar, knallröda läppstift och rött hår. För mig är det rätt tydligt att det följer på varandra, vem man är och hur man klär sig. Så ja, jag skulle vilja säga att vi noterar folks utseenden och drar slutsatser därutav.

I alla fall. Min vana trogen så har jag försökt stöpa om mig själv inför det här med Nytt Seriöst Jobb. För mig är essensen av "proffsig" och "kompetent" att vara klädd såhär:

- Mörka byxor. Jeans eller typ "slacks" eller vad det heter. Jag kan inget om byxor. Jag hatar byxor.
- Enkel (men dyr!) t-shirt eller en sidenblus/snygg och modern skjorta.
- Eventuellt en stilren cardigan eller blazer över.
- Dyr väska
- Snygga skor

Eller typ Amanda Schulman. För mig är hon allt jag inte är. Sval, framgångsrik, elegant, cool, rik.

I alla fall, jag tänker sådär "trendigt casual" när jag tänker på hur coola karriärskvinnor klär sig. Så jag bestämde mig för att prova svarta jeans och en omlottskjorta idag.

Big mistake. Huge.

Jag fick seriöst närapå ett panikanfall i provrummet. Skjortan tryckte till mina bröst så att jag knappt kunde andas och jeansen var så tjocka och varma och jag fick slita av mig allt med svetten rinnandes och störtade sen ut i affären med dyblött hår och panikandning. NORMALT!

Sen köpte jag tights och strumpbyxor och en stretchklänning och en cardigan utan att ens prova och gick hem med ännu ett bevis för att jag inte kan vara "ordentlig" eller "sval" eller "elegant". Och det är ju inte som att jag vill det heller egentligen. Jag tycker att det är rätt tråkigt i längden, men det hade varit kul att kunna ha möjligheten?

Ja just ja. Jag köpte örhängen på HM också. 69 kronor för fyra par knappörhängen i olika färger. Samtidigt som jag såg dem så tänkte jag på just detta, hur billig min smak är. Att jag liksom aldrig kommer förstå mig hur man kan köpa en t-shirt på Filippa K för 450 kr (oavsett KVALITET) eller svindyra örhängen för flera tusen. Jag kommer nog aldrig lyckas ha dyr smak? Varför skulle jag vilja köpa ett par diamantörhängen när de i... "odefinierbart material" från HM är finare i mina ögon? Jag är som en kråka som gillar allt som glimmar. Jag förstår inte heller varför jag skulle köpa svindyrt läppstift från Chanel när det går precis lika bra med random drugstore-läppstift? Betala 5000 kronor för en väska, ARE YOU FUCKING KIDDING ME??*

Och nånstans finns det väl lite av en lättnad i det. För även om jag hade trivts i svarta byxor och snygg blus så hade ju allt det andra ändå ställt till det för mig. Jag hade ändå inte kunnat vara cool och snygg, för jag kan liksom inte med att köpa ett par enkla boots för 2000 kronor. Jag är för snål, har för dålig smak, är för fel för sånt.

Så färgglada klänningar, tighta kjolar och strumpbyxor fortsätter vara min grej, Det kanske inte är den proffsigaste looken i världen, men 1) ingen annan bryr sig (säger ni) och 2) det passar ihop med mina bijouterier och hennafärgade hår.

Slut på navelskåderi för den här gången.

*(Jag förstår självklart att ett argument för att inte handla på typ HM är barnarbete osv, men det är fortfarande inte ett argument för att köpa en t-shirt för 500 kronor. Och dyra väskor är ju till 99% asfula. Jag menar, inte ens tonårstjejerna kan väl på riktigt tycka att Michael Kors-väskorna är snygga?)

måndag 29 januari 2018

Avstämning januari

Så, hur gick det med mina mål första månaden på året? Har jag simmat en gång, gått på bio, träffat kompis, lagat rolig mat, läst minst 4 böcker? Well... ja!

Sånt himla proffs på nyårslöften jag är? Jag kommer att ha läst åtta böcker innan månaden är slut. När vi var i Budapest så simmade vi och badade hela tiden på Szechenyibadet. Jag har fikat med en kompis och jag var igår på bio och såg "Three billboards...". KOLLA PROFFSET!

Maten då? Eh... okej, jag kanske inte lyckades lika bra där. Men! Igår kväll gjorde jag overnight oats till Emmy eftersom hon hatar frukost och jag ville låta henne prova nåt nytt. Nu är ju det varken "mat" eller "roligt" eller "gott", men det är nåt NYTT! Jag får låtsas att det gills bara för januari. Mjukstarta lite liksom. Alternativt lådan med olika ostsnacks som jag köpte på lidl och värmde i ugnen igår Nåt av det får räknas.

Fan! Nu kom jag på att "spela badminton" också måste göras en gång i månaden. Men till mitt försvar så hade jag en tid bokad och ville spela. Men på grund av min trappramlarincident kan jag ju knappt gå, så att spela badminton var inte riktigt på kartan. Oh well.

Bättre tag nästa månad. Och ändå bra jobbat, tycker jag faktiskt!


torsdag 25 januari 2018

I got my nails done!




Är så jävla nöjd. Ville verkligen ha korta och enkla, och dessa är så blanka och fina. Nu börjar det. Det nya livet där jag är ordningssam, duktig och har välskötta naglar! 

Budapest!

Jag instagrammade häromdagen bilden nedan med en text som sa hur glad jag var över att vi gjorde den här resan, jag och Majken. Sen började jag gråta. För att jag älskar henne så mycket och vi hade det så fint. Stabilt!!

Men det VAR verkligen fantastiskt. När det bara var vi två så kunde vi vara annat än busiga yngsta barnet och trötta mamman. Vi var på samma nivå, vi ville göra (ungefär) samma saker. Och vi hade oerhört kul ihop. Det är klart att jag hade velat titta lite i alla de vintageaffärer som låg utspridda på gatorna runt hotellet. Och Majken hade nog velat fika mer. Men på det stora hela var vi oerhört samspelta. 













































Så vad gjorde vi då? Jo, vi åt god frukost varje dag (nutella på allt, för Majken). Vi strosade gågatan fram och köpte presenter och skor. Vi åt langos i saluhallen till lunch (med nutella på, för Majken). Vi spelade fyra i rad på ett fish and chips-ställe och hon spöade mig i Uno på en supermysig trendig restaurang. Vi simmade i varma (och kalla!) pooler på det fantastiska Szechenyibadet. Och vi gick på zoo. 


Och så åkte vi ett skithögt pariserhjul. "Budapest eye". Majken var lycklig och jag var livrädd. Kolla på det bara!! 




Vi har promenerat på kvällen och tagit tunnelbanan på dagen. Och så har vi köpt hem godis och fika och tagit en paus i sängen precis innan middagen varje dag. Tupplur för mig och ipad för Majken. Ingen nutella dock! 

Summa summarum: vi hade det fantastiskt. Enda smolket i bägaren var när jag ramlade ner för en trapp på hotellet och slog mig rejält och har haft jätteont sen dess. Men förutom det så var det en perfekt weekend. Och det gick bättre än jag hade kunnat ana. 

Ensamhelg med ett barn ändå. Rekommenderas starkt!! 

onsdag 17 januari 2018

Det är dyrt att vara en instagramfamilj

Idag åkte Emmy slalom med sin skola. Och hon gillade det! Detta har jag väntat på i evigheter eftersom dessa saker krockar med varandra:

1) jag vill åka utförsskidor med mina barn
2) mina barn kan inte åka skidor
3) jag kan inte lära dem pga bristande tålamod
4) vi har inte råd med skidskola.

Men nu? Nu kan hon åka lift hjälpligt och ta sig ner för en backe hjälpligt, och när barn väl kan det så är det ju bara att skicka ut dem i backen för att de ska få lära sig bättre. Så nu kan åtminstone hon och jag åka ihop. Målet är att till sist ska alla tre barn kunna åka, och vi ska då åka till typ Romme en dag med knallblå himmel och gnistrande snö, och så ska vi lägga upp bilder på instagram från skidbacken, och DÅ SKA DE FÅ SE! Vilka? Alla mina fiktiva belackare som tror att mina barn bara sitter framför datorn, såklart.

Det låter som att vi är på god väg, inte sant? Problemet är att de två andra fortfarande aldrig ens stått på slalomskidor. Så vi borde hyra skidor en dag, sätta dem i skidskola och sen åka lite. Det är bara det att vintersport ju är svindyrt. (Inte längdskidor, ropar ni, men om jag vill ta livet av mig kan jag göra det på roligare sätt än genom att svettas ihjäl i ett skidspår).

Liftkort kostar.
Skidhyra kostar.
Termobyxor till mig kostar.
Termobyxor till Noa kostar.

Alltså, EN dag i en skidbacke som är lite mer än en kulle, skulle för oss kosta... (paus för att ta fram miniräknare) 2000 kronor om vi ska hyra skidor alla i familjen och åka i tre timmar. FATTAR NI VAD DYRT? Och det här är ju inte fancy fjällen utan backen utanför Örebro (storstenshöjden, ifall nån känner sig nödgad att dubbelkolla mina siffror).

Det är ju orimligt, helt klart. Och ja, det är klart det blir billigare om man köper begagnad utrustning. Men ofta jag tänker slänga ut flera hundra på utrustning till ett barn som aldrig stått på utförsskidor och kanske kommer hata allt?

Förstår inte att folk ba "guuud hur har människor råd att resa hela tiden"? Att resa är ju asbilligt? Att åka skidor däremot. Man måste vara miljonär, minst.

Hejdå, nu ska jag dammsuga blocket på asbilliga skidor till barnen och mig.

lördag 13 januari 2018

Bring it, Budapest.

Jag tröttnade på allt. På januari, på att det krånglar med min medicin (igen!!!), på deppighet och otillräcklighetskänslor. På allt. 

Så jag bokade en resa till Budapest med Majken. Det var hennes tur att följa med på en "ensamresa" och jag hade väl tänkt typ en helg i Stockholm i vår, men så tröttnade jag som sagt. Så det blev Budapest. Jag har längtat tillbaka sen jag var där för några år sedan. Nu kommer det såklart bli en helt annan upplevelse att åka dit med en totalt galen sexåring jämfört med att vara där med min mamma och syster, men ändå. Ändå! 

Planen är att gå till termalbad, gå på zoo, titta lite i affärer, äta goda bakelser och frossa i langos. Och inte tappa bort den lilla rymmaren, är såklart mitt mål. 

Är jag enbart pepp? Såklart inte. Jag är också OERHÖRT stressad inför situationen "ta mig från Örebro till Budapest med en unge som får Emil i Lönneberga att verka neddrogad". Som ensam vuxen! Jag är inte bra på att vara ensam vuxen. 

Men sen, när vi väl är där, då kommer det vara fantastiskt. Hon är så entusiastisk inför allt, Majken. "På måndag ska jag berätta för mina klasskompisar att jag ska åka till Budapest på fredag och bo på ett HALVLYXIGT hotell!!!". 

Är så glad att vi kan göra det här ihop. Jag och hon. 

torsdag 11 januari 2018

Mina icke-gröna fingrar.

Ja, eftersom allt vissnar som jag rör vid borde väl rubriken ha varit "mina bruna fingrar", men... nej.

Majken planterade förra året en tomatplanta, nej rättelse behövs. Majken fick i födelsedagspresent i mars förra året ett litet kit med sex små jordplättar som hade frön i sig. Man skulle bara vattna och så var de redan i nåt litet mini-växthus. Jaja, vi dödade alla små plantor förutom en. Inte medvetet sådär som pappor förr i tiden slog ihjäl kattungar utan mer... försummande. Men en överlevde både våren och sommaren och sen i september så fick vi tomater. Majken var lycklig, jag var i chock över att vi klarade en hel planta en hel sommar och tomaterna var goda.

Så nu vill hon odla något mer. Och jag vill ju också odla. Nej, ännu en rättelse behövs: jag vill också VILJA odla. Men eftersom jag dödar precis allt grönt i min närhet så har jag lärt mig att det är meningslöst att ens försöka. I sommarstugan hjälper jag mamma att plantera och fixa och dona, men jag kan ju verkligen inte göra nåt själv. När vi bodde i hus så var jorden där magisk för rosor och alla små rosplantor vi petade ner blomstrade som fan - men vi gjorde ju inget. Det här att driva upp små plantor från frön och kultivera (har ingen aning om vad det här betyder, men det låter som ett odlingsord) grödor och så och komma ihåg att vattna? Inte min grej.

Så med största sannolikhet slänger vi i lite frön med typ sockerärtor i en av pallkragarna i sommarstugan och i början kommer Majken vattna noggrant och nitiskt och sen kommer hon att glömma och då kommer min mamma försöka rädda planteringarna men sen kommer hon åka bort en vecka nånstans och då vissnar allt och sen kommer hon tillbaka till död och öken och jag får känna mig usel. Men det är klart vi ska försöka i alla fall!




måndag 8 januari 2018

Ytan är allt.

Nej okej, inte ens jag tycker det. Men jag lägger mycket förhoppningar i till exempel en ny frisyr eller en ny klänning. Eller ja, nu har jag ju inte haft ny frisyr på många många år. Men i teorin!

Därför har jag tänkt göra nagelförlängning innan jag börjar jobba. För att någon med snygga naglar är ju såklart duktig, ordentlig och bra. Det säger ju sig självt att en med nedbitna naglar är en slarver. Ska jag sitta och titta på mina små nagelstumpar hela dagarna så kommer jag inse vilken tråkig och misslyckad person jag är. Men om jag tittar på nya naglar? Fina naglar? Långa naglar? Nej okej, de kommer ändå vara korta eftersom jag inte kommer kunna ta ut linserna annars. Men LÄNGRE naglar?

Ja, det kommer ju helt revolutionera hela min personlighet. Jag kommer vara chic, snygg, rolig. Jag kommer kunna matcha nagellack med klänning. Det är slut på "trötta och tråkiga Ellen". Med nya naglar kommer mitt hår ALLTID vara tvättat, mina trosor alltid ha kvar resåren i linningen och min bh aldrig lukta svett. Jag kommer vara fräsch och härlig. Lite chic kanske? JAG KANSKE BLIR EN SÅN SOM LYSSNAR PÅ HANNAH OCH AMANDAS PODD? Eller okej, så långt ska vi inte dra det.

Men ändå. Nya naglar. Jävlar vilken renovering av hela mig det kommer resultera i. Blir nästan lite rörd när jag tänker på det. Säg hejdå till den Ellen ni känner, för om några veckor är hon en Ny Och Bra Person.

Det ni!