onsdag 17 januari 2018

Det är dyrt att vara en instagramfamilj

Idag åkte Emmy slalom med sin skola. Och hon gillade det! Detta har jag väntat på i evigheter eftersom dessa saker krockar med varandra:

1) jag vill åka utförsskidor med mina barn
2) mina barn kan inte åka skidor
3) jag kan inte lära dem pga bristande tålamod
4) vi har inte råd med skidskola.

Men nu? Nu kan hon åka lift hjälpligt och ta sig ner för en backe hjälpligt, och när barn väl kan det så är det ju bara att skicka ut dem i backen för att de ska få lära sig bättre. Så nu kan åtminstone hon och jag åka ihop. Målet är att till sist ska alla tre barn kunna åka, och vi ska då åka till typ Romme en dag med knallblå himmel och gnistrande snö, och så ska vi lägga upp bilder på instagram från skidbacken, och DÅ SKA DE FÅ SE! Vilka? Alla mina fiktiva belackare som tror att mina barn bara sitter framför datorn, såklart.

Det låter som att vi är på god väg, inte sant? Problemet är att de två andra fortfarande aldrig ens stått på slalomskidor. Så vi borde hyra skidor en dag, sätta dem i skidskola och sen åka lite. Det är bara det att vintersport ju är svindyrt. (Inte längdskidor, ropar ni, men om jag vill ta livet av mig kan jag göra det på roligare sätt än genom att svettas ihjäl i ett skidspår).

Liftkort kostar.
Skidhyra kostar.
Termobyxor till mig kostar.
Termobyxor till Noa kostar.

Alltså, EN dag i en skidbacke som är lite mer än en kulle, skulle för oss kosta... (paus för att ta fram miniräknare) 2000 kronor om vi ska hyra skidor alla i familjen och åka i tre timmar. FATTAR NI VAD DYRT? Och det här är ju inte fancy fjällen utan backen utanför Örebro (storstenshöjden, ifall nån känner sig nödgad att dubbelkolla mina siffror).

Det är ju orimligt, helt klart. Och ja, det är klart det blir billigare om man köper begagnad utrustning. Men ofta jag tänker slänga ut flera hundra på utrustning till ett barn som aldrig stått på utförsskidor och kanske kommer hata allt?

Förstår inte att folk ba "guuud hur har människor råd att resa hela tiden"? Att resa är ju asbilligt? Att åka skidor däremot. Man måste vara miljonär, minst.

Hejdå, nu ska jag dammsuga blocket på asbilliga skidor till barnen och mig.

lördag 13 januari 2018

Bring it, Budapest.

Jag tröttnade på allt. På januari, på att det krånglar med min medicin (igen!!!), på deppighet och otillräcklighetskänslor. På allt. 

Så jag bokade en resa till Budapest med Majken. Det var hennes tur att följa med på en "ensamresa" och jag hade väl tänkt typ en helg i Stockholm i vår, men så tröttnade jag som sagt. Så det blev Budapest. Jag har längtat tillbaka sen jag var där för några år sedan. Nu kommer det såklart bli en helt annan upplevelse att åka dit med en totalt galen sexåring jämfört med att vara där med min mamma och syster, men ändå. Ändå! 

Planen är att gå till termalbad, gå på zoo, titta lite i affärer, äta goda bakelser och frossa i langos. Och inte tappa bort den lilla rymmaren, är såklart mitt mål. 

Är jag enbart pepp? Såklart inte. Jag är också OERHÖRT stressad inför situationen "ta mig från Örebro till Budapest med en unge som får Emil i Lönneberga att verka neddrogad". Som ensam vuxen! Jag är inte bra på att vara ensam vuxen. 

Men sen, när vi väl är där, då kommer det vara fantastiskt. Hon är så entusiastisk inför allt, Majken. "På måndag ska jag berätta för mina klasskompisar att jag ska åka till Budapest på fredag och bo på ett HALVLYXIGT hotell!!!". 

Är så glad att vi kan göra det här ihop. Jag och hon. 

torsdag 11 januari 2018

Mina icke-gröna fingrar.

Ja, eftersom allt vissnar som jag rör vid borde väl rubriken ha varit "mina bruna fingrar", men... nej.

Majken planterade förra året en tomatplanta, nej rättelse behövs. Majken fick i födelsedagspresent i mars förra året ett litet kit med sex små jordplättar som hade frön i sig. Man skulle bara vattna och så var de redan i nåt litet mini-växthus. Jaja, vi dödade alla små plantor förutom en. Inte medvetet sådär som pappor förr i tiden slog ihjäl kattungar utan mer... försummande. Men en överlevde både våren och sommaren och sen i september så fick vi tomater. Majken var lycklig, jag var i chock över att vi klarade en hel planta en hel sommar och tomaterna var goda.

Så nu vill hon odla något mer. Och jag vill ju också odla. Nej, ännu en rättelse behövs: jag vill också VILJA odla. Men eftersom jag dödar precis allt grönt i min närhet så har jag lärt mig att det är meningslöst att ens försöka. I sommarstugan hjälper jag mamma att plantera och fixa och dona, men jag kan ju verkligen inte göra nåt själv. När vi bodde i hus så var jorden där magisk för rosor och alla små rosplantor vi petade ner blomstrade som fan - men vi gjorde ju inget. Det här att driva upp små plantor från frön och kultivera (har ingen aning om vad det här betyder, men det låter som ett odlingsord) grödor och så och komma ihåg att vattna? Inte min grej.

Så med största sannolikhet slänger vi i lite frön med typ sockerärtor i en av pallkragarna i sommarstugan och i början kommer Majken vattna noggrant och nitiskt och sen kommer hon att glömma och då kommer min mamma försöka rädda planteringarna men sen kommer hon åka bort en vecka nånstans och då vissnar allt och sen kommer hon tillbaka till död och öken och jag får känna mig usel. Men det är klart vi ska försöka i alla fall!




måndag 8 januari 2018

Ytan är allt.

Nej okej, inte ens jag tycker det. Men jag lägger mycket förhoppningar i till exempel en ny frisyr eller en ny klänning. Eller ja, nu har jag ju inte haft ny frisyr på många många år. Men i teorin!

Därför har jag tänkt göra nagelförlängning innan jag börjar jobba. För att någon med snygga naglar är ju såklart duktig, ordentlig och bra. Det säger ju sig självt att en med nedbitna naglar är en slarver. Ska jag sitta och titta på mina små nagelstumpar hela dagarna så kommer jag inse vilken tråkig och misslyckad person jag är. Men om jag tittar på nya naglar? Fina naglar? Långa naglar? Nej okej, de kommer ändå vara korta eftersom jag inte kommer kunna ta ut linserna annars. Men LÄNGRE naglar?

Ja, det kommer ju helt revolutionera hela min personlighet. Jag kommer vara chic, snygg, rolig. Jag kommer kunna matcha nagellack med klänning. Det är slut på "trötta och tråkiga Ellen". Med nya naglar kommer mitt hår ALLTID vara tvättat, mina trosor alltid ha kvar resåren i linningen och min bh aldrig lukta svett. Jag kommer vara fräsch och härlig. Lite chic kanske? JAG KANSKE BLIR EN SÅN SOM LYSSNAR PÅ HANNAH OCH AMANDAS PODD? Eller okej, så långt ska vi inte dra det.

Men ändå. Nya naglar. Jävlar vilken renovering av hela mig det kommer resultera i. Blir nästan lite rörd när jag tänker på det. Säg hejdå till den Ellen ni känner, för om några veckor är hon en Ny Och Bra Person.

Det ni!

tisdag 2 januari 2018

Gott nytt år!

Åh, vi hade precis ett sånt där nyår som jag drömde om för många år sedan när vi firade ensamma bara familjen. Åtta vuxna, åtta barn, god mat, allmänt kaos, mycket vin och spel. Det var supertrevligt och alla ungar var vakna till halv tre vilket vi kan konstatera märktes igår. Igår var INTE underbart. Igår var "herregud får jag börja jobba snart så jag slipper detta helvete som är att vara hemma med barnen" samt "jag måste vara världens sämsta förälder för mina barn är bråkiga, bortskämda skitungar som kanske behöver ett kok stryk!".

Jodå, igår var mysigt.

Men jag tänkte lite på hur jag vill att året ska vara. Jag tänker inte starta något självförverklingsprojekt eller bli en Ny Person eller så. Men jag vet att åtminstone första halvåret av 2018 kommer bli jävligt tufft med två heltidsjobb för första gången, vårvinter, badrumsrenovationer och nya jobb osv. Så jag vill ändå ha lite saker som hjälper och gör livet lite bättre.

Därför är dessa mina nyårslöften:

1) Lära mig crawla. Realistiskt sett kommer det nog bli under andra halvan av 2018, men ändå. Crawling ska simmas(?).

2) Göra följande saker minst en gång i månaden. Dvs varje månad ska jag ha gjort varje grej minst en gång. Varför skrev jag exakt samma sak två gånger i rad? Ingen vet. Här är grejerna jag vill göra:

- Gå på bio.
- Träffa en kompis (det får vara flera samtidigt, jag är generös på det sättet)
- Laga en ny, rolig maträtt
- Spela badminton
- Gå och simma

Varför inte "simma minst en gång i veckan" eller liknande? För att detta ska vara något som muntrar upp och piggar upp, inte blir jobbiga krav. Vissa veckor kanske jag inte orkar mer än att jobba, komma hem, somna i soffan. Då kan jag spara "spela badminton" till en bättre vecka. Och vissa veckor kanske jag går på bio MED EN KOMPIS?! Jag är smart på det viset.

3) Läsa minst 50 böcker.

Detta borde inte bli jättesvårt med tanke på att jag inte kommer behöva läsa kurslitteratur (det har jag ändå inte gjort) och liknande. Jag tror jag kom upp i runt 40 böcker 2018. Jag är ju mycket av en periodare. Först läser jag inget på två månader, sen klämmer jag fyra böcker på en helg. Men med detta nyårslöfte landar jag på ca en bok i veckan, vilket knappast är särskilt mycket för en som läser så fort som jag. Jag har också tänkt skaffa goodreads och skriva om böckerna jag läser där för att kunna ha koll. Vi får se hur det blir med det... Ett alternativ är ju annars att fota varje bok jag läser. Det är "lite" enklare.

Detta är mina nyårslöften. Göra roliga saker, simma och läsa. Håll tummarna för att 2018 inte hånskrattar mig i ansiktet och trycker ner mig i skorna som 2016 gjorde? Tack!

fredag 29 december 2017

Ändrade (res)planer

Okej, så kommer ni ihåg att jag pratade om att bila genom Frankrike ner till Italien och byta bostad och stanna i Paris och allt möjligt? Well, jag kan väl säga att det nog är lite mer än vad vi kommer klara av. Man ska inse sina begränsningar skoja bara. Vi inser ICKE våra begränsningar. I såna fall hade vi inte satt våra barn i en bil öht. Men vi har i alla fall begränsat oss. Och det, ska ni veta, det är svårt för mig.

Så nu är planen såhär istället. Givet att jag kan få semester som tänkt och att vi hittar en ny bil som orkar med att bila och och och. Ja, ni fattar. "Mamma, jag tänker inte ens hoppas för jag vet hur jobbigt du tycker det är när vi blir besvikna" sa Emmy när jag sa "kanske kanske kanske kan vi åka".

Just ja, planen. Såhär:

Åka mitt i natten från Örebro och klämma 12 h i bil ner till Berlin redan första dagen. Detta är inte min idé, vill jag gärna påpeka, utan min käre make är övertygad om att det kommer gå bra. Nåja, vi körde ju Örebro - Hamburg i ett svep när ungarna var betydligt mindre så helt omöjligt ska det väl inte vara.

Dag två: en mycket kortare sträcka. Nämligen Berlin till Prag. Ca fem timmars körning, vilket innebär att vi kan vara där tidig eftermiddag. I Prag strosar vi, äter stekt ost, dricker nån billig öl och sover kvar över natten.

Dag tre: nu blir det mycket bil igen. Prag till Gardasjön tar ca nio timmar att köra. Men vi tänker att åker vi tidigt på morgonen så finns det gott om tid för lunch och stros i Salzburg och glasspauser på vägen. Sen anländer vi till Gardasjön på kvällen.

Och där är vi en vecka. Besöker Verona, badar i pool, åker till Venedig över dagen. Läser förhoppningsvis många böcker, dricker gott vin, äter goda ostar och frossar i pizza, pasta och italiensk glass. Badar i sjön också såklart, och med största sannolikhet blir det ett besök på Gardaland, nöjesfältet.

Sen då? Hemåt? Den oerhört trista sträckan när man ska TILLBAKA? Well, vi funderade på att åka till Paris och eurodisney osv, men det hade blivit stressigt. Vi hade fått klämma in det för att få det att funka. Och då åker vi hellre dit på en egen semester istället. Så för att slippa en miljard timmar i bil till så tänkte vi ta biltåg från Verona till Hamburg, och sen köra därifrån hemåt.

När jag var liten bodde min mammas bästa vän med man i Skåne. Vi kunde alltså alltid övernatta där på väg till/från våra bilsemestrar i Europa. Jag har ingen sån bästa vän i södra Sverige med ett stort hus som får plats med en hel familj på fem personer. Så vi får nog bara kötta på. Köra Hamburg - Örebro med gnälliga barn och hoppas att de inte helt tröttnat på godis, ipad och läsk.

Ja, typ så är nya planen. Varför jag lägger så mycket tid på att planera en sommarsemester som kanske inte ens blir av, såhär drygt sex månader i förväg? För att det är bland det bästa jag vet. Seriöst, jag njuter något så oerhört av det här. Kolla resvägar, leta hotell, planera, drömma. Älskar!

Men ja. Jag borde kanske fokusera lite mer på att städa inför nyår. Plocka bort julgranen inför nyår (annars kommer vi inte ut på balkongen för att se fyrverkerierna), jobba mer på skolarbetet vi har över jul, förbereda efterrätt till nyår. Städa generellt. Umgås med barnen. Såna grejer.

Fast jag trivs bättre här, framför datorn. Luktandes på blommorna jag ser på bilderna från alla italienska bondgårdar jag vill bo en vecka på.

torsdag 28 december 2017

Om det orättvisa i relationer.

Jag började skriva på ett långt och invecklat inlägg om vänskapsrelationer och maktbalansen i dem. Hur status påverkar vad som är okej att göra och för vem. Men det blir så långt och invecklat och komplicerat, och så är jag rädd att någon som jag tycker om ska tro att jag skriver om just dem och att de ska bli sura. (Det gör jag inte!)

Men sammanfattningsvis kan jag väl säga att som känslomänniska är det svårt att navigera i den här världen. Det känns som att folk ska få bete sig lite hur som helst, men den som blir sårad och ledsen är den jobbiga. Det är okej att subtilt frysa ut eller ignorera eller "glömma bort", men blir man sårad över det så är man den jobbiga. Den krävande. Jag känner igen det från hela min uppväxt och jag ser det gång på gång nu med barnen också. Men, poängen jag aldrig orkade göra är denna: det är okej med känslor från de som har hög status i relationen. De kan få bli sårade, eller upprörda, eller ledsna - och då är det befogat. Det är när det är den med låg status som blir känslosam som problem uppstår.

Jag tror inte det här är något som de som har hög social status reflekterar över. Jag tror absolut inte att det är medvetet uträknat på något sätt. Jag är övertygad om att de tycker att det är helt rimligt att bli ledsen över de saker de blir ledsna över, och lite orimligt när nån annan blir ledsen. Och varför skulle de inte? De har ju ofta ett gäng vänner som bekräftar denna uppfattning - eftersom det är så de också ser det. Det faller sig automatiskt tror jag. Vi är nog skapta så, att vi liksom "köper" en uppfattning eftersom den kommer ifrån någon vi respekterar. Och nu pratar jag inte om ren mobbning eller utfrysning eller utstuderade elakheter. Sånt finns också, och det är väl egentligen samma gruppdynamik som ligger bakom där. Men jag pratar inte om övertydliga exempel som: "Jaha, blev du ledsen när vi slängde dina kläder i duschen? Vad taskig du är som säger att det var mobbning, nu blir ju Josefina jätteledsen eftersom hon tyckte det var ett roligt skämt. Be om ursäkt till henne!".

Det jag pratar om är att maktbalansen i vänskapsförhållanden sätter upp spelregler. Och att det sällan är tydligt för den som faktiskt bestämmer spelreglerna. Jag menar inte på något sätt att de med mer makt i en relation är dåliga personer eller manipulativa eller ens medvetna om det. Det är inte det jag säger. Det har ingenting med dem som personer att göra, utan enbart om relationsdynamik. Jag tror inte ens att det kanske går att ändra på ens om man skulle vilja och försöka? Så om du läser det här och nånstans känner att "jag kanske är en sån som har starkt socialt kapital i förhållandet till mina vänner" - lugn. Jag menar ingenting negativt om dig som person, jag lovar.

Jag pratar om oss andra som ofta famlar oss fram och försöker förstå varför x var okej för y, men inte för mig? Och varför blev det helt plötsligt MITT fel att det blev dålig stämning, för att jag blev sårad av z? Vi som aldrig riktigt "fattat" hur man är en vän på rätt sätt. Och som heller aldrig kommer kunna fatta. För det finns inga fasta regler att förhålla sig till. Är det okej att bjuda 4 av 7 kompisar på kalas? Tja, det beror helt på vem som gör det. Fick man eller fick man inte vara vän med kompisens ex nya tjej? Återigen: det beror på vem som är det. Det finns inga fasta regler, inget tryggt att förhålla sig till om man tycker det är svårt. 

Jag tror att antingen fattar man sånt här, eller så gör man det inte. Och det beror i sin tur på att antingen är man en person med naturligt hög status i vänskapsrelationer, eller så är man det inte. Och även om detta kan fluktuera mellan grupperingar och relationer, så finns det någon slags grundplåt att bygga på. Och den, kära vänner, den tror jag att man föds med. Vi andra, som föds famlande och osäkra och förvirrade - vi får helt enkelt bara acceptera att "livet är orättvist" även, kanske i synnerhet, gäller relationer.

(Nu blev det här trots allt oerhört långt, invecklat och även möjligtvis väldigt självömkande och det var inte meningen. Det är bara tankar jag burit på sen länge, som aktualiserats på grund av att jag har barn som mer och mer måste hantera "vuxnare" relationer.)


onsdag 20 december 2017

Woop woop!

Ja nä men jag har ju gått och fått jobb! Det var kanske oändligt mycket enklare att få jobb än jag trodde? Jag som skulle plugga vårterminen också får byta kurslitteratur mot kontor och mjukisbyxor mot kavaj.

Skoja bara. Kommer ej ha kavaj.

Skoja igen. Drömmen är en blå sammetskavaj. MEN de ser sällan lika chicka ut på mig som på Cate Blanchett.

Jaja. Jobb! Systemutvecklare! Konsult! IT-företag! Nu jäklar smäller det!

(Det smäller inte förrän 1 februari vilket ger mig gott om tid att leta reda på den perfekta blå sammetskavajen.)


lördag 16 december 2017

Rookiemisstag

En av de viktigaste reglerna inom föräldraskapet är denna: BERÄTTA ALDRIG PLANER I FÖRVÄG!

Okej, vissa barn måste såklart förberedas och så vidare, men annars är det så jävla dumt att säga "sen tänkte vi göra x" eller "vad sägs om att hitta på y ikväll". För mer ofta än sällan kommer nåt i vägen. Nu pratar jag inte om stora saker som t.ex. "vi tänkte åka till Grekland i sommar?" för jag menar, säger man så fattar man ju själv att det måste bli av. Nej, jag menar saker som "ska vi kanske åka pulka i parken ikväll nu när det har snöat?".

Ja, det kanske var så att jag kom med den idén idag. Och ja, det kändes som en bra idé i förmiddags när världen var vintervit och snön föll i drivor och allt var så vackert.

Sen came the slask. Och nu är det snöblandat regn och blött och blä och NU vill jag ju för fan inte åka pulka? Det skulle ju vara pudersnö på träden, inte smält snö i skorna. Så vi ställer in, för är det något jag inte behöver såhär veckan innan jul så är det dunderförkylning och sur familj som fryser. Men! MEN!

Varenda jäkla gång man ställer in något så är det alltid nån som blir ledsen. Nån som fortfarande vill åka pulka. Eller vad det nu kan vara. Och det irriterar mig att jag efter 12,5 år som förälder LIK FÖRBANNAT gör samma misstag gång på gång. Hur många gånger har vi inte försökt locka med barnen nånstans med "det finns ponnyridning där", för att när vi kommit fram få inse att det är inställt/slut/hästarna är för trötta? (Det är ingen retorisk fråga. Tre gånger har vi gjort EXAKT den grejen med Majken, som inget vill hellre än att rida. Bra föräldraskap att ge henne tre såna dunderbesvikelser innan hon ens var sex år.)

Nu är inställd pulkaåkning inte världens största grej, men det är mer själva grejen. Hur svårt ska det vara att hålla käften om planer tills man är 100% säker på att de blir av? Tydligen jättesvårt.