fredag 20 oktober 2017

Njutningen nu ändå.

Ahh... den här veckan med "uthängningar" av kända män och berättelser om vad de utsatt kvinnor för, den har fan varit som spa för min sargade själ. Såklart inte det faktum att så många blivit utsatta, och jag tycker att det är oerhört starkt av alla som vågar anmäla, vågar säga "jag också", vågar dela sin historia. Den delen är inte trevlig.

Men det vi ser nu har vi fan aldrig sett förut. Virtanen tar en timeout och ska utredas, Timells program visas inte ens på TV och han får stå till svars för sitt svineri, SVT-chef avgår och polisanmäls och mer är i görningen. Känner ni hur det kokar? Det är som att äntligen, ÄNTLIGEN, få klia på ett myggbett. Det är som att sänka ner mitt orättvisesargade hopp om livet i ett algbad fyllt av äckliga mäns tårar. Tänk på hur många som nu är oroliga över att just deras svinerier ska komma fram? Tänk vilken ångest de har. De som vet vad de gjort men som alltid kommit undan.

Och jag vill än en gång poängtera att INGET av detta hade hänt utan alla outningar. Ingenting. För hade inte männen namngivits hade inte fler offer vågat träda fram. Hade inte chefer börjat svettas på grund av dåligt rykte och badwill. Hade inte krav ställts på ytterligare granskning. Hade inte nåt hänt, alls. Nu faller de som furor. Nu rasar de som korthus. Nu är det inte längre viskningar enskilda kvinnor emellan. Och som jag njuter. Det kommer såklart bli bakslag. Vi kommer såklart inte förändra något för alltid. Men just nu. Just nu är jävligt många män jävligt rädda för att just de ska vara näste man till rakning. Rakbladet är vässat och vi väntar. Just nu njuter jag av deras rädsla. För en gångs skull är det kvinnorna som har makten och jag tänker vältra mig i det som i en lerinpackning. Fuck yasuragi. Det här är så mycket bättre.

torsdag 19 oktober 2017

Jag minns alla dessa mobilbloggar

...och hur de tog död på - ja om inte mig, så åtminstone mina ögon och tummar. Att det ska vara så svårt att blogga från datorn tidigare på kvällen? Säger som Lamotte: swisha ett bidrag för att stötta en oberoende skribent i dennes kamp mot etablissemanget. (Obs, skämt.) 

Imorgon ska jag gå på stan och köpa en foundation. Detta är tydligen en stor grej för mig eftersom mitt liv just nu består av plugg barn plugg plugg barn plugg barn hund barn plugg. Herregud, den här utbildningen är så uselt upplagd att jag storknar. Alla säger samma, både nuvarande och tidigare studenter. Kämpa Örebro universitet. 

Men foundation då. Skulle vilja smacka på med nåt riktigt täckande för att verkligen spackla över mitt ansikte (eat that, Martin Nånting yeah yeah wow wow... Skoja bara det var Joakim Hillson, det visste jag såklart utan att googla) men vet ju att denna åldrande hy (joho då) ain't having none of that. Får bli den vanliga (lumenes cc-cream). Som jag alltid köper på HM btw eftersom Kicks personal får mig att känna mig som en fjortonåring som gått in för att snatta läppglans. De hatar mig på Kicks? Tycker att jag inte kan sminka mig och skrattar inne på lagret åt mina ögonbryn som inte är sådär trendriktigt fade:ade som alla instagrammare har. Ok, jag VET inte att de skrattar åt mig på lagret, men det jag vet är jag aldrig får prover på produkter jag vill testa fastän jag ber om det. 

HM däremot. Där jävlar känner jag mig hemma bland tights för 99 kr och mammatunikor för 40-åriga förstföderskor. Precis min look. 

onsdag 18 oktober 2017

Livet

Säger inte att jag är stressad av livet, men jag har huvudvärk dygnet runt som inga smärtstillande biter på. Och jag har stressfinnar i hela ansiktet som ingen syra biter på. Och jag har ont i ryggen fem minuter efter jag varit på massage som löst upp muskelspänningar. Det är rätt mkt nu, skulle jag vilja säga. Men det är ju alltid rätt mycket. Just nu iofs extra eftersom vi har en tenta framöver som kommer göra mig till ett nervöst vrak. 

Självklart är det finnarna som är värst. Jag kan hantera att gå omkring och må skit hela tiden, men att gå omkring och SE UT som skit? Nej nu jävlar. Jag kan såklart inte låta bli att klämma/pilla på dem heller = varje liten pormask blir till ett stort sår. Jag går omkring varje dag som ringaren i notre dame med smittkoppor. Så det är ju kul, nej jag menade ful. 

Skönt att vintern är i annalkande så att hyn blir lite fräsch och härlig. Hahahaha. 

Angående huvudvärken tycker jag det är så kul när folk ba "men du måste ju söka läkare för det där?". Tror ni att jag är en vit, medelålders man eller varför tror ni att jag skulle få hjälp av vården? Herregud, jag har försökt få medicin för min adhd i ett halvår nu. Vi sökte hjälp för Noa i 7 år innan vi fick det. Jag har sökt hjälp för min mage oändligt antal ggr och skickats hem med "det är väl IBS då". Sorry, men det är liksom ingen poäng att ringa vårdcentralens telefonväxel varannan tisdag när de i en halvtimme har tider, bara för att en läkare ska säga "stretcha lite, stressa mindre, motionera lite". Stressa mindre, säger du? Haha. Förlåt men gå och ät skit. (Skrev först "förkåt" istället för "förlåt", som vore jag en skribent på Aftonbladet).

Nä. Sova istället för att gnälla om hur stressad jag är KAN ju vara en bra idé? 

tisdag 17 oktober 2017

Testar, testar

Jag har absolut ingenting att skriva om idag, så jag tänkte låta tankarna springa fritt samtidigt som jag skriver ner vad som är i mitt huvud. O så intressant, tänkte ingen. Men nu ska jag blogga varje jäkla dag så här är vi nu. Jag tänker att jag kanske kan formulera ett inlägg om att jag var på mentorsmingel idag, för tjejer inom IT. Men jag orkar bara inte. Det var jobbigt nog att gå dit, även om alla såklart var supertrevliga och snälla - jag är bara inte gjord för mingel. Jag är trevlig och glad och skämtar men det tär så mycket på mig. Samtidigt vill jag ju framstå som anställningsbar så det var kanske dumt att jag öht skrev att jag inte är mycket för mingel? Å andra sidan är det bara psykopater som på allvar GILLAR att mingla, så lite safe är jag nog ändå. Anställningsbar är fan värre än liggbar. För att vara liggbar måste man bara se kåt ut och slänga lite med håret och ha urringning men för att vara anställningsbar så måste man vara en bra och samlad och duktig jäkla person som ääälskar teambuilding och att utmana sig själv. Jag vet inte, jag har tre barn. Jag utmanar mig själv hela jävla tiden. Att få iväg barnen till skolan på morgonen är en utmaning. Räknas det här som tillräckligt mycket blogg för ett inlägg? Ska jag ljuga och säga att Emmy kom ner och behövde astmamedicin för att ha rätt att avsluta bloggen? Eller alltså, hon kom ju ner men jag har redan gett henne medicinen så det är inte därför jag behöver sluta. Men nu är klockan över 22 och jag ska se Paradise Hotel och DET är fan en rimlig anledning.

Nä, inte ett jättelyckat experiment kanske.

måndag 16 oktober 2017

Me too

Senaste dagarna har två frågor lyfts: hur många kvinnor som utsatts för sexuella trakasserier och övergrepp, samt vilka männen är som gör dessa.

Jag tycker att det är jättebra att visa att alla kvinnor har blivit utsatta. Med några få undantag har ALLA kvinnor blivit utsatta. Om inte männen kan öppna ögonen och se att de är problemet nu så kommer det aldrig ske.(Spoiler: det kommer aldrig ske.)

Men jag tycker också det är viktigt att få outa förövarna. Som nu i dagarna då Lulu Carter och Cissi Wallin på instagram berättat om de kända mediemän de/andra utsatts för.

Jag tycker outningar är viktiga. Men genast kommer då anklagelser om "häxjakter" eller "mobbmentalitet" eller "medborgargarde". Well, jag tycker inte det är relevanta jämförelser. Utsatta kvinnor har inte alltid möjlighet att få upprättelse. Vi vet allihop att rättsväsendet inte fungerar när det gäller sexualbrott. Och vi vet också att det är otroligt svårt för en kvinna att bli trodd eftersom skulden hamnar hos henne. Det hon har kvar är sin upplevelse. Sin smärta. Och sin röst. När hon väl vågar använda den, när hon väl vågar säga namnet, då tycker jag att vi har en skyldighet att upprepa det. Say his name.

Och ja. Om nån har begått ett brott och blivit dömd för det och sonat sitt straff så kan man anse att denne ska få en ny chans.

Problemet är väl att det alldeles för ofta bara händer i teorin. Att han blir dömd, alltså.

Säg "jag också". Säg hans namn. Upprepa det.

Det som har sagts kan inte göras osagt. Utnyttja det.

söndag 15 oktober 2017

Det börjar närma sig.

Vad? Min tenta? (Ja, tyvärr). Vår resa till NY? (Ja, hurra!). Men det var inte det jag tänkte på, utan nämligen detta:

JUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUULLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEENNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNN!!

Igår köpte jag den första jultidningen. Emmy blev oerhört upprörd, för tydligen är det dåligt att längta efter julen i oktober? Well, det finns ju inte så mycket annat att se fram emot direkt?

I år har jag tre planer gällande julgranen (julgranen är det viktigaste med julen):

1) En rejäl jävla julgransfot. Varje år tar vi fram vår rangliga, skrangliga lilla ursäkt till fot och så tittar vi skeptiskt på den och så säger nån "ja just ja... vi skulle ju köpa en ny". I år SKA det bli av.

2) Gammeldags glitter. Sånt där "änglahår" typ eller vad det heter. Långa strängar som man lägger på grenarna, inte snurrar runt granen.

3) En stjärna eller en spira. Varje år letar vi fram nån ranglig, skranglig, maläten glitterstjärna och så tittar vi skeptiskt på den och så äger nån "ja just ja... vi skulle ju köpa en ny". I år SKA det bli av.

Dessutom! I år ska jag köpa mitt första hus till den julby jag suktat efter i flera år. Tänk, TÄNK, om jag köpt ett sånt hus första gången jag började längta? Då hade jag ju haft en jävla by nu. Men nej, sent ska syndaren vakna. I år ska det bli av dock.

Vad är en julby, undrar ni? Ja men herregud, bara det vackraste ett människoöga kan skåda, näst efter Sverrir Gudnason i Björn Borg-filmen. Det här är en julby:



















Så oerhört vackert. Så kitschigt. Så juligt. Men varje hus kostar flera hundra så jag får spara och gneta. Det är ändå tur att vi bor i en sexrumslägenhet, för lagom till att Noa flyttar hemifrån lär jag behöva ett helt rum till mina julpynt. Ah... jul.

I år firar min syster och sambo med oss vilket gör det till en extra härlig jul. Längtar så väldigt mycket. Två månader kvar!

lördag 14 oktober 2017

Nu ska vi prata tatueringar.

Jag vill tatuera mig. Min ängsliga medelklassångest säger "men tääänk om du ååångrar dig" till mig, men samtidigt säger min tramp stamp att "vafan, mig har hon ju lyckas förtränga". Skillnaden är väl att denna tatuering jag vill göra nu ska sitta på handleden. Där den syns. Jämt.

Jag har pratat om detta i flera år och inte kommit närmre ett svar. Ska jag? Vågar jag? VARFÖR ÄR JAG EN TÖNT? (Obs, denna fråga är egentligen evig och inte relaterad direkt till tatueringar.)

Just nu har jag två huvudspår:

1) Nåt med feminism, kvinnokamp etc. Kanske bara kvinnokampssymbolen, kanske den ihop med lite dekorationer.

2) Vintageblommor. För att jag älskar blommor. För att jag vill ha något vackert att titta på. För att de kan representera mina barn. Ja, jag är basic och cheesy och ids inte ens hitta svenska synonymer. Hantera det! (Ja ni fattar ju varför engelska är bättre. Hantera det? Löjl. Deal with it, ska det ju vara.)

I alla fall, typ nåt sånt här fast mycket mindre:




















Jag har ältat den här tatueringen i år nu. ÅR! Jag menar, det är inte som att jag funderar på att tatuera hela låren (eller jo, det skulle jag gärna göra men det känner jag mig själv tillräckligt för att inte våga mig på) utan vi pratar en liten tatuering? Och ändå denna vånda.

Jag tror att det har lite att göra med att jag är för spontan och tar dumma beslut ibland. Att jag ofta ångrar mig efteråt när jag gjort något som jag i stunden känt varit jättebra och sen efteråt, bara några timmar senare, känner "eh vad i helvete??" inför. Och det här är ju permanent.

Säg åt mig att sluta larva mig. Tack.

fredag 13 oktober 2017

Det var då själva fan

...vad svårt det ska vara att komma ihåg att blogga? Ännu en mobilblogg med andra ord.

Här kommer ett random ämne, men: stolar. 

Varför, VARFÖR, är stolar så sinnessjukt dyra? På Ikea får du typ en hel lägenhet möblerad till samma pris som du får fyra köksstolar för. De vi har är äckliga och slitna och jag vill ha nya men det går ju inte? Det är helt omöjligt att hitta billiga stolar. På auktion går alla snygga (dvs pinnstolar) för 300 kr styck. Detsamma på loppisar. Jag vill inte ha matsalsstolar i mörk ek i köket. Inte eller formpressad plast. Och då är det DYRT!

Finns det ett fackförbund för stoltillverkare som kör med maffiametoder, eller vad är grejen? Varför skulle jag vilja betala 400 kronor för en pall med rygg? 

Plus att ca alla stolar är fula, men det är väl bara att vänja sig vid. Så länge jar slipper betala en förmögenhet för dem. 

Nån som har stolar till salu?

torsdag 12 oktober 2017

Kämpar på

Jättebra idé av mig att börja hetsblogga (dvs blogga öht) när jag inte direkt är på topp. Idag har min dag bestått av att gråta hos kurator på bup, åka till föreläsning och inte förstå något alls, åka hem och försöka plugga och inte förstå nåt alls, höra att specialpedagogen på bup ringt maken, prata med läkare på bup, ha sinnessjuk huvudvärk, glömma mitt bankkort i parkeringsautomaten och maila lärare. The fun never ends!

Meeen! Jag har också hunnit med att kolla på Halloweenkostymer till Emmy och hennes skoldisco. Såklart kommer de ha discot flera dagar innan riktiga halloween och såklart tror alla i Sverige att halloweenkostymer måste vara läskiga. Men vi valde mellan följande till sist:

Velma från Scooby Doo (Föll på att vi skulle behöva köpa massa nya kläder)
Wednesday Addams (Föll på att Emmy inte visste vem hon var, bara att hon såg cool ut)
Vemod från insidan ut (Lite för barnsligt tydligen)
En streckgubbe (Kul, men också lite barnsligt tror jag hon tyckte.)
Rosie the Riveter (En finalkandidat men lite "för enkelt")

Nu blev det till sist en uppdragbar (ej uppblåsbar!!) docka. Det blir både kostym och roligt smink och ja, det blir såklart jag som ska fixa det. Dvs resultatet blir därefter. (Uselt).

Vad händer annars i oktober då? Tja, tenta OCH projektarbete ska inlämnas samma vecka som höstlovet. Ha. HA ha aha ha ha ha... <= (hysteriskt skratt av trötthet). KUL det kommer bli att tentaplugga med barnen hemma hela dagarna? Supermysigt! Även om jag lämnar hemmet lär det komma en miljon sms av typen "får jag baka"/"vad ska vi fixa till lunch"/"emmy går inte ut med bibi fast jag var ute sist" osv osv. Jaja, this too shall pass. Imorgon är det fredag och det ska bli sol och jag tänker inte gå på föreläsningen. Jag kan ju ändå inte betala parkeringen.

(Fast jag köpte faktiskt en jättesöt dunväst till Bibi på wish så helt bortkastad var den här dagen inte ändå.)

onsdag 11 oktober 2017

Så vad har hänt sen sist?

Jag insåg när jag läste tillbaka att jag... eh... inte riktigt uppdaterat särskilt mycket? Nämnde min syrras bröllop i en bisats? Skrev typ ingenting om vår vecka i Grekland? Okej att sommarbloggar brukar vara lite tunna, men detta är ju pinsamt.

(Gulligt hur jag INBILLAR mig att ni verkligen sitter som på nålar för att veta vad som händer i mitt liv?)

Okej, snabb uppdatering vad som hände i augusti:

1) Vi åkte en vecka till Grekland. Karpathos, närmre bestämt. Bara jag och min man och det var oerhört lugnt. Seriöst, en dag lade vi säkert en dryg halvtimme på att titta på ett gäng myror som försökte bärga några chipssmulor. Jag återlärde mig hur man dyker baklänges. Jag läste sju böcker. Vi åt stekt ost varje kväll. Vissa dagar iddes vi inte ens gå ner till havet, utan stannade hela dagen i en solstol vid poolen. En dag åkte vi på båtutflykt och det var nog den bästa och mest avslappnade dagen på många år. Herregud vad vackert det var. Kristallklara vikar, dyk från båten, hopp från klippor... jag tror att vi var i vattnet halva dagen. Det var så turkost och klart, hela dagen. Vackert.

Sen började vi tröttna såklart. Man gör ju det när allt man gör är läser, äter och sover. Efter fem dagar var det lite "jaha, och nu då?" så det var skönt att åka hem till barnen igen. Ja för ha ha, ni fattar väl att barnen inte var med? Annars hade det ju inte varit sådär lugnt. Mmm... ensamsemester. Galet skönt.

2) Min syster gifte sig. Det var jättefint. Hon var så vacker och hennes man var så vacker och vi hade pyntat festsalen fint och så hade jag ordnat en liten "flashmob" när det var dags för mitt tal. Först höll jag mitt tal, och sen sjöng jag en liten text jag skrivit till "När vi gräver guld i USA". Och sen reste sig andra tärnan. Och sen några till. Och så några till. Precis innan sista refrängen reste sig Emmy och sjöng några rader helt ensam innan vi alla sjöng det sista. Jag var oerhört imponerad av henne. Att hon vågade sjunga ensam, utan komp eller något, inför 70+ gäster? Sen kände jag mig som en stor blob bredvid min fenomenalt vackra syrra och gick hem tidigt (halv två) på natten med huvudvärk och fotblåsor men med avklarat tärnuppdrag och en nygift lillasyster. Det var fint som sagt. I ordets rätta bemärkelse.

3) Min pappa bestämde sig för att han inte ville vara förälder längre. Och så var det med det. Så himla märkligt detta med män och deras föräldraskap. Hur många av dem kan ta så lätt på det. Hur de kan kasta bort det. Jag är ju övertygad om att föräldraskapet inte sitter i kvinnors gener, men hur är vissa män funtade som inte älskar sina barn? Knäppt.

4) En nära vän till familjen dog. Det var plötsligt och oväntat och det är fortfarande rått och svårt och öppet. Döden är för jävlig. Så hemsk för alla som är kvar. Det är så många tårar som kommer fällas i ensamhet framöver, och så många minnen som aldrig får bli till. Jag kommer aldrig vara okej med döden.

Nej. Det var inte en bra augusti. Och sen började skolan och september och då kom löss och klasskompisar som slåss och tar stryptag och skolleda och mörker och väntan på adhd-medicin som aldrig kommer och och och...

Nu ska jag sluta klaga. Ibland är det bra också. Som idag när vi var på Emmys första konsert med sin musikklass. Jag blev så oerhört impad. Fyrorna och femmorna på skolan levererade en konsert med mängder av fint arrangerade låtar och dikter och dans och solosång. Jag förstår inte hur de lyckats få ihop detta på mindre än två månader. Såna proffs ändå.

Ja som ni ser drillar vi henne tidigt till att bli ett a-barn. Cheerleading, dans och musikskola. All in!