lördag 26 maj 2018

Dödsvärmen

För en gångs skull är jag inte så förfärligt påverkad av värmen som jag brukar. Det kan ju ha nåt att göra med att jag antingen är hemma, på jobbet med ac, eller i sommarstugan och badar? Det kan också ha nåt att göra med att jag nu har gett upp exakt alla försök på att ens vara någorlunda snygg/välklädd/fräsch? Är så JÄVLA ful just nu att 2018 kommer gå till historien. Eller så är detta bara början? Oh, what a bright future.

Men alltså det här med kläder i värmen? Jag står inte ut. Jag pushar gränsen för vad som kan anses vara "okej på jobbet" VARJE dag typ. Den här veckan har jag både haft magtröja och sån där bardot-ringad klänning som visar hela bh-axelbanden. Men jag orkar inte svettas ihjäl. Jag orkar inte klä på mig en klänning i tjockare tyg som smiter åt och klibbar och ger panik.

Det finns INGA kläder som är rimliga. Det går inte att klä sig snyggt under sommarmånaderna om man är 1) jättevarm av sig och 2) tjock. Inte för att jag kanske skulle dra mig för att ta på mig vad fan som helst om det bara gjorde mig sval, men det provocerar ju ANDRA så jävla mycket.

Det är verkligen ett tecken på låg intelligens att bli så provocerad av att en tjock person klär sig på ett sätt som inte döljer tjockheten? Som kanske framhäver den? HUR kan man som människa tycka att det är en viktig Fight Att Ta? Ba okej, den där femtonåriga feta tjejen har korta hotpants och magtröja för att hon tycker det är snyggt och svalt. Varför är det så jobbigt för dig? Varför är det så provocerande att du måste titta snett, eller tänka elaka saker, eller äcklat grimasera, eller snacka skit, eller fota och håna, eller eller eller? Varför?

Jag menar, det är okej att tycka att folk inte är snygga och att vissa kroppstyper inte passar i vissa kläder osv. Det gör vi nog alla. Men jag går ju inte omkring och bli ÄCKLAD eller provocerad när nån har fuckat upp sina ögonbryn eller har kläder jag tycker är fula? Det är liksom skillnad på att ha olika smak, och på att tycka att just MIN smak är nån slags allmän sanning och att bryta mot den är olagligt?

Alla dessa "så klär du dig för din kroppstyp"-artiklar? Okej, men varför då? För att vi ska anstränga oss att vara så snygga som möjligt såklart. Som att det är vår skyldighet, den hyra vi betalar för att få existera i fred? Gud, det provocerar mig något enormt denna enfaldighet.

Obs att jag ändå såklart anpassar mig. Har inte bara armar på jobbet t.ex., eller för kort kjol eller liknande. För tänk om nån skulle må dåligt av att JAG har fett på min kropp? Det är liksom... det är så absurt att tänka på ens. Att folk har så starka åsikter om tjocka människor att vi måste vara varmare än vi vill, till exempel? Fatta hur sjukt?

Gud, nu blev jag så uppretad att jag blev ännu varmare. Tur att vi ska åka till stugan och bada nu!

torsdag 17 maj 2018

Om läsande

Just nu så skäms jag helt ärligt över mitt läsande. Jag läser nästan bara konsumtionslitteratur, eller tom läsning eller vad man nu kan kalla det. När jag börjar en ny bok så vet jag att jag inte kommer tycka att den är särskilt bra, eftersom den inte har förutsättningarna. Precis som att jag vet att jag inte kommer få se fantastisk tv när jag sätter på senaste avsnittet av Greys anatomy, men det är liksom avslappnande.

En sorts bok som jag lätt klickar på "låna bok" när jag läst beskrivningen är gone girl-böckerna. Jag AVSKYR dem, men det blir som att klia på ett myggbett på nåt sätt. Jag vet att de är skrivna för att jag ska fångas direkt, vilket jag behöver nu när min hjärna är för trött för att anstränga sig. Jag vet också att de är skrivna i ett högt tempo och för att man ska vilja veta slutet. Så jag läser en sån på kanske tre timmar, och sen är myggbettet sönderkliat och blöder och jag sitter där och känner "vafan" igen.

En gone girl-bok är en bok som inspirerats av Gone girls stora succé, och kanske ännu mer av Kvinnan på tåget. Gemensamt är att de följer en kvinna som hamnar i något slags problem. Antingen är hon mitt i problemet, offret, eller så ser hon något annat. Allting är alltid mycket mystiskt och berättarpersonen har gärna något problem som gör att varken hon eller vi kan veta om det går att lita på henne. Kanske är hon alkoholist, kanske pillerberoende, kanske psykiskt sjuk, kanske grovt deprimerad med vanföreställningar och så vidare. Poängen är i alla fall följande: nåt hemskt har hänt! Eller har det? Ja det har det! Men vem har gjort det? Är det kanske den uppenbara personen som vi trodde från början? Ja, det är det... INTE! För i näst sista kapitlet så kommer det en GALEN TWIST och allt vi trodde att vi visste är något helt annat.

Detta är såklart sällan en lyckad strategi eftersom:

1) Det märks tydligt när det är en gone girl-bok, så man (jag) vet redan efter ett kapitel att det kommer komma en spännande twist och sen är det ju det enda som går att fokusera på. Vad kommer twisten vara?

2) Twisten är ofta helt ologisk och har till och med ibland blivit motsagd av tidigare kapitel. I sin iver att slänga in något oväntat så skiter författaren alltså i precis allting som hänt tidigare och ba "jaja, jag sa kanske i sjutton kapitel att hennes man var blind och beskrev det ur hans perspektiv och så vidare, men nu blir det roligare för min bok om han INTE är blind utan istället är prickskytt och därför dödade hennes moster den där gången när de trodde det var en bilolycka". Typ så.

Det är klart att jag hellre VILL läsa bra böcker men jag behöver som sagt enkelt och/eller välkänt just nu och Elizabeth George skriver ju inte tio böcker i månaden och när det gäller e-böcker är utbudet rätt kraftigt begränsat.

Men i alla fall, en bok som stannat med mig på sistone är Berättelse om ett äktenskap av Geir Gullriksen. Jag kan inte ens säga om den är bra. Jag fastnade inte i den, det tog tvärtemot flera veckor innan jag lyckades läsa ut den. Men den fastnade eftersom jag äcklades något så oerhört av allt. Av berättarjagets vidriga personlighet. Av fruns å ena sidan känslokalla personlighet och mannens patetiska krumsprång för att få bekräftelse och kärlek. Seriöst, jag mådde illa efteråt. Slutscenen var så vidrig att det kröp i hela mig.

Geirs exfru har sagt till media att hon känner sig utlämnad av den här boken som alltså i (för mig okänd) mån är självbiografisk, men det är ju inte hon som framställs som den hemska. När jag läser boken så reflekterar jag absolut över fruns kylighet - men det är ju den patetiska mannens fantasibild av henne. Så som han inbillar sig att hon tänkt, att hon känt. Den som verkligen är fruktansvärd är ju just han, han som tänder på fantasier av henne med en annan man eftersom det dels är en kink han har och dels bidrar till uppfattningen om att deras förhållande är MER än andras. Att han är friare i sin kärlek, så mycket starkare än andra. Det är en så fruktansvärt bra bild av hur klängiga och därför tärande så kallade "fria och medvetna" män blir, men jag tror inte det är medvetet?

Ja ja, jag vet inte om jag rekommenderar nån att läsa de böcker jag läser. Men är uppe i 18 av 50 böcker för 2018 snart, och även om det låter lite att inte ens ha nått hälften så är det ju under semestern jag gör 90% av mitt läsande. Det kommer, med andra ord.

söndag 13 maj 2018

Ett litet simtag för Ellen!

Den här helgen har varit vidrig. Vad har det med simning att göra, undrar kanske ni? Well, lugn. Jag bloggar så sällan att jag måste klämma in allt i ett inlägg men simningen kommer, jag lovar.

I alla fall.
Detta var vad vi tänkte: långhelg när det är fantastiskt väder, vad kul!
Detta var vad som hände: Majken cyklade omkull och slog sig ordentligt i torsdags eftermiddag och tuppade sen av flera gånger varpå vi fick ringa efter ambulans och hon fick åka till sjukhuset. Tur i oturen klarade hon sig undan med bara en hjärnskakning och ett gäng skrubbsår, men det var inte en kul upplevelse direkt.

I alla fall så sov jag såklart uselt mellan torsdag till fredag. Min lilla unge på sjukhus ihop med en löptik som ser spöken överallt och skäller på dem mitt i natten does not a good night sleep make. Men sen kom hon hem och vi gick till tandläkaren och de trodde inte att tänderna hade blivit skadade så det var bra. Och så blev det läggdags igen och vi hade Majken i vår säng eftersom vi skulle kolla till henne med jämna mellanrum, och det ihop med restless legs ihop med åskvärme och oro GER INTE HELLER en god natts sömn, tänka sig.

Så igår morse hade jag skrapat ihop typ 6 timmars sömn på två nätter, och då ringde klockan 05.30 för att åka till Nyköping för cheertävling i extrem ljudnivå och absurd vidrig åskvärme. När jag kom hem igår kväll var jag så trött att jag höll på att bryta ihop. Vilket jag sen gjorde också, fast idag.

Förlåt men jag är JÄVLIGT trött på gnälliga och otacksamma och sura barn som bara hackar på varandra och snäser och gnäller och bråkar och krånglar. Det finns inte en atom i mig som får lust att fixa fina och roliga saker för detta gäng när de bara är så fruktansvärt otrevliga. Så bra mamma är jag, får galen skrämselupplevelse på torsdagen och är redan trött och grinig igen på söndagen. Man kan ju tycka att jag borde vara tacksam och se livet på nytt eller nåt, men jag är bara en bitterfitta.

MEN SIMNINGEN DÅ?! Jo såhär: vi badade i sommarstugan och det var sådär galet varmt för att vara mitten av maj bara. Lätt 18 grader. Och eftersom jag nu tänkt komma igång med att crawla på riktigt så tänkte jag att varför inte? Varför skulle jag inte försöka omsätta mina nyförvärvade googlingskunskaper till verklighet?

Och sen crawlade jag lite och det gick mycket bättre än förväntat (även om jag inte kan andas alls) och var mycket jobbigare än jag trott men jag gjorde det! Jag provade och tog mig framåt och detta i en kall sjö, inte enkel pool. Så nöjd!

Ska nu bara dubbelkolla det där med friskvårdsbidraget och sen är det jag, årskort och simträning som gäller!


















Man kan ju inte påstå att jag "forsar fram" eller att det faller sig naturligt osv, men jag tar mig fram?! Är mycket nöjd med detta. Samt nöjd med att jag inte lagt 3000 kronor på crawlkurs när jag ändå har google.


måndag 7 maj 2018

Annars då?

Nä jag kom inte iväg på bio i april, men däremot både simning och badminton OCH lagade en ny maträtt (skillet artichoke dip), men annars levererade jag väl inte så mycket?

Mina dagar består i princip av att jobba jobba jobba, komma hem, äta mat och sen se på bevvan i badkaret. Att vara utan badkar den månad det tog för vårt badrum att renoveras var fan tortyr. Jag som aldrig badade när vi hade stort bubbelbad i huset, jag har nu badat ca varje kväll sen i fredags då vi fick tillgång till badrummet igen.

Allt är så vackert ute nu och folk flockas på uteserveringarna och jag vill göra roliga saker, det nästan skriker i kroppen efter nöje och socialt umgänge, men jag orkar inte vara den enda som frågar hela hela tiden så att det till sist blir så att jag tjatar. Vill bara bli meddragen på kul grejer, men fattar om ingen vill dra med mig. Om man KAN välja så väljer man ju inte att umgås med den halvdeprimerade trötta trebarnsmorsan med all världens bekymmer på sina axlar, det fattar jag också.

NU SKA JAG SLUTA TYCKA SYND OM MIG SJÄLV!

Istället kan jag rapportera om att projektet Lära Mig Crawla har gått in i den första aktiva fasen. Har jag testat? Nej. Men jag har till sist bestämt mig för att lägga mitt friskvårdsbidrag (iaf halva) på ett årskort på simhallen OCH jag har googlat massa tutorials för hur man ska göra. Det visar sig att jag inte hade en aning om hur man crawlar? Alltså på riktigt noll koll kokosboll. Det ska bli spännande att omsätta dessa nya kunskaper till praktik, förutom denna detalj: alla säger att man ska ha badmössa om man har långt hår för att minska risken för hår i vägen överallt. Okej, men vet ni vad man ser ut som om man är tjock och har badmössa? En sån där fästing som sugit sig mätt på blod och är gråglänsande. Så. Eller, JAG gör. Nä, nu skiter ju exakt alla i hur jag ser ut när jag simmar men det är en hangup som finns. Nu vet ni det.

På torsdag eller fredag ska jag testa att crawla för första gången. Skulle vilja säga att "I'll keep you posted", men med tanke på hur ofta jag orkar blogga nowadays lär det snarare bli rapportering lagom till midsommar.

Men då kanske jag har lärt mig? (Nej)

lördag 28 april 2018

Hello hulu!

Jag har sagt det förr, men jag upprepar mig: jag orkar inte läsa. Jag orkar inte göra något mer än att se på tv, och jag har varvat Netflix. Eller såhär, då och då upptäcker jag guldkorn som är nya eller som jag har missat. Så vad gör jag då? Jag sträckser dem maniskt tills de är slut och sen så klagar jag igen på att jag inte har något att se. Nu senast var det The letdown och On my block på Netflix.

Den första är en fin och rolig och rätt tragisk skildring av hur jävla jobbigt det kan vara att få barn för första gången och inte få sova, inte orka tvätta håret och inte fatta om barnet har tagit rätt sugtag om bröstvårtan eller inte. Sträcksåg den på en kväll och en eftermiddag.

Den andra handlar om ett gäng kompisar i high school. De bor i ett fattigt och kriminellt utsatt område med massor av gäng och mord och skottlossning och... ja ni fattar. Men grejen är att det är så himla mycket roligt och fint och knäppt i serien också. Absolut att den stora frågan på nåt sätt kretsar kring hur en kille ska kunna lämna sin storebrors gäng, men det är också vanligt tonårsdrama och pubertetsångest och komiska sidospår. Så den är sorglig och rolig och fin och... se den bara!

Båda finns på Netflix. Men, poängen med det här inlägget var en helt annan streamingtjänst, nämligen Hulu. Den är amerikansk och inte alls tillgänglig för oss här i Sverige (helt separat grej, men fy FAAN vad töntigt det är när folk säger "Svedala" om Sverige), men om man skaffar en vpn-tjänst och betalar med paypal som är registrerat i usa (dvs via samma vpn-tjänst) så funkar det fint.

Varför ska man skaffa Hulu då? Tja, för att de har SÅ MÅNGA serier! Seriöst, de har till exempel alla gamla säsonger av Cityakuten? Okej, du är inte intresserad av en 90-talsserie? Inte ens Blossom? Eller Sabrina Tonårshäxan? Really? Jaja, men lyssna här då: de har även This is us, Younger, My Mad Fat Diary... alltså nu räknar jag inte ens upp de bästa serierna de har (eller jo, my mad fat diary), men ni vet hur det är när man har SÅ MYCKET att välja på att man inte vet var man ska börja? Det är jag när jag loggar in på Hulu.

Det var dagens tips!

söndag 22 april 2018

Ren tortyr

Här är ett beteende jag aldrig kommer kunna förstå mig på: att ligga och pressa i solen. HUR STÅR FOLK UT? Nu när det har varit varmt i några dagar har jag sett massor av grannar ligga i en solstol på sin balkong. Och bara ligga där? Jag fattar ju att allas kroppar fungerar olika och sådär, men vi är ju fortfarande människor allihop? Hur kan något som är så genuint vidrigt vara en njutning för så många?

Ni som lägger er i en solstol och pressar utan direkt tillgång till badmöjlighet (till och med då är det olidligt, men då förstår jag åtminstone hur man står ut), hur fungerar era kroppar? Får ni inte ont i huvudet? Blir ni inte äcklade av all svett? Mår ni inte illa och får svårt att andas och vill slita av er huden i ett försök att komma undan värmen? Vad är njutningen i att stekas levande? Jag fattar verkligen inte.

Jag tycker att solen är uthärdlig när det är kallt ute och/eller när jag kan bada. Det vill säga när svalka finns inom extrem närhet. Annars är det ju pest och pina att sitta och svettas. Det är som att bada bastu typ, men utan duschen efteråt.

Samma med människor som vill sitta I SOLEN OCH ÄTA. Min mamma till exempel. Varje sommar är det ett evigt tjat om att det "blir kallt" när jag vill  ha upp parasollet vid matplatsen i stugan, men det går ju inte att äta om solen ligger på? Man kan inte äta när man kämpar för sin överlevnad. Om kroppen ba "ursäkta, men snart kommer ditt blod börja koka och dina inre organ kommer brännas till aska", då känner man ju inte direkt "åh, gott med mat"? Nej äter gör man i skuggan när temperaturen är över 15 grader.

Som vanligt orsakar det här krockar mellan oss normala människor och såna där Människor Som Alltid Fryser. Jaha, du vill sitta mitt på uteserveringen utan tillstymmelse till skugga för att du inte ska huttra? Ja, men självklart ska vi anpassa oss efter dig, du vuxna människa som inte kan ta med en tunn kofta, och jag sitter väl här och får migrän av värmen. Det är lugnt, jag kan ha ont i huvudet, bli snurrig och må illa resten av dagen för att en JÄVLA TRÖJA var för svårt för dig att ha med. Rimligt.

Gud, lättfrusna och morgonmänniskor. Varför får ni styra världen?

lördag 14 april 2018

Vem är du i lekparken?

Idag släpade jag mig till stadsparken med Emmy och Majken och tyckte att jag var en God Mor i ungefär 20 minuter innan de hade tråååkigt och ville gå hem. Jaja, inte mig emot. Det är nämligen svintråkigt att vara i lekparken. Men innan jag kom dit så twittrade jag lite om de olika sorters mammor och pappor man kan hitta i lekparker. Det finns såklart många fler än dessa typer, men jag var ensam med barn och hund och twittrade på telefonen och det vore ju ORÄTTVIST om ni skulle få mycket fler och mer utvecklade beskrivningar. Så här kommer de. Mammor och pappor i lekparken. Vilken typ är du?

Duktiga småbarnsmorsan. (Vanligast) Har vindruvor skurna i bitar, våtservetter och äppelklyftor med sig. Klädd i jeans och funktionsjacka. Barnen är alltid för varmt klädda, och under fem år.

Snygga Mamman. Har små barn, som ofta har en trendig skinnjacka eller snygg jeansjacka. Tighta, mjuka, jeans på barnen. Tighta jeans eller träningstights på mamman. Diskret men snygg mejk. Dyr vagn. Kaffe i termosmugg.

Mamman Som Gett Upp. Äldre än de flesta ELLER har många barn. Leker trött med ungarna och ångrar starkt att hon inte ens borstade håret innan de gick till parken klockan 07.30 i morse.

Rockabilly-mamman. Har ofta en son. Han är ofta lite för bufflig för att det ska vara ok, men hon bryr sig inte. Har ca alltid barnlösa kompisar med sig. Alla har samma stil. Minst en synlig körsbärstatuering.

Hippiemorsan. Har 1-5 barn. De har alla blivit smorda med ett avkok på hallonblad som skydd mot solen. Hon leker glatt med de yngsta medan de äldre snattar i kiosken. Långt, självlockigt hår och noll smink.

Blasémorsan. Sitter ofta långt ifrån själva lekparken med podd, bok eller en bebis i famnen. Tittar bara mot lekplatsen om hon tycker sig höra sitt barn gråta. Skriker hellre efter ungarna än reser sig upp. (Min grupp!)

Hönsmorsan. Ängsligt följer hon sin avkomma (oftast pojkar) genom klätterställningar och nedför rutschkanor. Hon hugger direkt om nåt barn ens funderar på att tränga sig. Ungen har overall vid 15 plusgrader.(Min nemesis)

Nyblivna Medvetna Pappan. Han tänker minsann ha varit exakt lika många dagar i parken som barnets mamma. Pappor kan också! Direkt hans föräldraledighet börjar sätter han därför barnet i en gunga, trots att lille Svante knappt lärt sig hålla upp huvudet själv.

Inte Utan Min Mamma-pappan. I perfekt symbios står de där vid rutschkanan, en man och hans mor. Är de där för farmors skull eller för barnet? Ingen vet. Bara att pappan enbart dyker upp när farmor är med och kan putta gungan.

Unga Coola pappan. Alltid sneakers oavsett väder. Barnet heter ofta Jack. Pappan är pigg och kul och klättrar gärna ihop med barnet. Om han gör några chins i klätterställningen är det inte för att skryta, såklart inte. Men svårt att hinna träna på pappaveckan.

Funktionskläderspappan. Gift med Duktiga Mamman. Tycker om att styra upp när det blir tokigt, sådär att nån är orättvis. Gillar att säga ”nu gör vi såhär va”. Har för stort barn i vagn för att kunna jogga till parken.

Bollpappan. Vill spela fotboll. Eller kanske bara passa lite. Frisbee går an i nödfall. Det slutar ofta med en improviserad match mellan honom och ett gäng barn varav inget är hans. Hans ungar tröttnade efter fem minuter.

Som sagt så finns det såklart fler. Adidasmorsan, Hijabmamman, Pappan som är gammal nog att vara barnets morfar, De nykära förstagångsföräldrarna som inte släpper barnet med blicken, osv osv. Men ändå. Det är nästan tillräckligt för att spela bingo med de här kategorierna i alla fall.


fredag 13 april 2018

Ska vi tjata lite mer om adhd?

Nej, kanske nån tänker som är SÅ JÄVLA trött på att jag nu bytt idenditet från "lat och gnällig" till "lat och gnällig med adhd som jag skyller min lathet på". Well, tufft för dig. Förstår att ni kanske hellre vill läsa ännu ett inlägg om vad vi ska äta, men nu vill jag prata lite mer om adhd. Eller kanske specifikt min adhd. Nej förresten: vad adhd också kan vara! (Menar både add och adhd när jag säger "adhd" eftersom det ju är samma sak men med olika huvudsymptom)

Jag försökte googla reda på mina gamla inlägg om adhd för att se vad jag skrivit tidigare. Med tanke på att jag bara skrivit typ 50 inlägg det senaste året borde det inte ha varit så svårt, men det där att orka leta efter grejer när jag mycket snabbare kan skriva den här "jag kanske har sagt det här förut, men"-paragrafen? Nä. Jag har ju adhd, jag orkar inte.

Ok, skämt åsido. Häromdagen skrev jag en liten rant på twitter om hur bristen på impulskontroll är en stor del av adhd som kan leda till många problem. Och jag fick så många svar från människor som verkligen inte hade en aning. Som ba "oj, tack för att du öppnade mina ögon". Och jag trodde nog ändå att just "bristande impulskontroll" var en rätt känd del av adhd. Men tydligen inte. (Hur många gånger jag kommer skriva adhd i den här texten? Alldeles för många. Jag har redan tröttnat.)

Så om inte ens en sån, enligt mig, "uppenbar" grej är nåt som folk känner till, hur är det då med andra delar? De som inte är "kryp i benen" eller "för mycket energi" eller "slarvig och glömsk"? För jag tänker att dessa delar är vad folk generellt förknippar med adhd? Livlig/vild, energirik, svårt att sitta stilla, hoppar från en sak till en annan och slarvar bort och glömmer grejer och har högt tempo? Rätta mig om jag har fel, men det var lite så min bild var i alla fall.

Men adhd är så väldigt mycket mer. Framför allt hos tjejer/kvinnor. Vi blir oftare feldiagnostiserade med ångest eller depression när det är symptom, inte orsaker. Vår rastlöshet är oftare invändig, det vill säga förhöjt tempo i tanke. Det märks inte utåt men orsakar kaos invändigt. Det kan också vara att dagdrömma på sin plats i skolan istället för att springa runt och störa andra. Det kan vara att klara alla prov utan problem, men anses som "krävande" och "jobbig" för att man pratar för mycket och har svårt med auktoriteter. Om vi nu ska prata om barn. Men det ska vi ju inte, så moving on!

Här är några exempel på saker som kan vara svåra för en vuxen (kvinna) med adhd. Det är inte en "testa dig själv"-manual, utan det här är saker som jag har fått aha-upplevelser kring och som jag tror skulle hjälpa många ifall fler förstod.

* Oförmåga att komma igång med saker. Saker som verkar enkla, som ÄR enkla, orsakar ett enormt motstånd inombords. Det här är så oerhört svårt att förklara, för många förutsätter att man liksom bara "glömmer" att göra tråkiga saker. Att man inte kommer ihåg. Det handlar inte (enbart) om det, utan om motivationsstyrning. De flesta med adhd är oerhört motivationsstyrda. Det innebär att om du är motiverad att göra något så kan du uträtta hur mycket som helst, men är du omotiverad så blir det närapå omöjligt. Den där "omöjligheten" är oerhört handikappande. Den har sabbat så mycket för mig, framför allt i mitt yrkesliv.

Tänk såhär: du har ett gäng biblioteksböcker att lämna tillbaka. Du har glömt dem länge, men nu ligger de på byrån i hallen. Du ska gå på stan och handla lite grejer, och biblioteket ligger bara en liten bit från dit du tänkt gå. Kanske 500 meter. Rimligtvis tar man med sig böckerna och lämnar tillbaka dem, så länge man kommer ihåg? Fel. Jag kan seriöst se böckerna, tänka "jag ska ju ändå upp på stan och kan ju då svänga förbi bibblan", men lik förbannat lämna dem hemma med flit och tänka att jag gör det nån annan dag. Varför? För att det är tråkigt och lite småjobbigt att svänga förbi bibblan. Det finns alltså noll motivation. Och då KAN jag inte. Det går inte att förklara hur det känns inuti mig, men det är som ett illamående som väller fram. Det kliar i kroppen, huvudet surrar och jag blir nästan gråtfärdig. För en sån liten grej? Ja, för en sån liten grej. En av de första dagarna jag var medicinerad så gick jag och köpte julklappar på stan. I vanliga fall kanske jag går iväg med en lista på fem saker och kommer hem med en. Och sen upprepas det tills jag till slut köper nåt helt annat på nätet i sista sekund för att jag inte förmådde mig att fixa allt på en gång. Men den här dagen gjorde jag det. Jag klarade av att hålla i, att inte ge upp efter en affär, att se till att skaffa allt på listan. Utan kliande frustrationsillamående. Det är en sån vansinnig lättnad att överkomma den puckeln.

Det handlar alltså inte om lathet, utan om att våra hjärnor behöver en större mängd motivation än andras för att göra saker - annars blir det oerhört tufft. Tänk på det jobbigaste du vet att göra. Typ rensa badrumsgolvbrunnen eller ta det där asjobbiga samtalet med chefen eller göra slut med din partner. Det ångestpåslaget eller uppskjutandet eller vad som nu händer med dig - det händer mig för enkla saker som att... lämna tillbaka en lånad grej. Så fort något blir ett måste och inte en frivillig grej så låser det sig. Det är inte smidigt att ha det så, det kan man inte påstå.

* Trötthet. Många med adhd blir utbrända, och det är inte konstigt. Våra liv är som en ständig tornado av saker att minnas, hålla koll på och fixa, men vi saknar redskapen. Jag gjorde en jämförelse nån gång (alla födda på 90-talet fattar nu noll men); det känns som att alla andra har fått en filofax som hjälper en att sortera upp livet, medan mina blad bara flyger omkring lösa i luften och jag ska klara samma saker som de med färgkodade sidor för alla uppgifter. Det är utmattande att försöka hänga med. Särskilt eftersom vi ofta kompenserar för saker vi har lärt oss inte uppskattas.

En vanlig dag handlar inte bara om att ha koll på nycklar och möten osv. Det är även att göra uppgifter trots noll motivation (se punkten ovan, om ni har guldfiskminne - ja jag vet att guldfiskar inte har dåligt minne, men nu tillhör jag tack och lov inte tumblr-generationen som inte förstår språkliga nyanser), att stå ut med att ens tankar rusar i 150 km i timmen, att försöka behålla fokus under fikarumskonversationer och möten, att kämpa för att inte avbryta människor som pratar för att man själv kom på nåt kul, att tänka på att tona ner sin personlighet som kan vara "för mycket", att ha ångest för att man såg på insta att två kompisar fikade utan en själv (kommer till den grejen senare)... osv.

Herregud, jag blev trött bara av att läsa det där stycket. Det är inte konstigt att många kvinnor med adhd blir sjukskrivna för utbrändhet och depression. Särskilt om man inte vet om att man har adhd och går omkring och känner "alla andra kan ju, varför är jag så värdelös" konstant. Tro mig, jag vet.

* Vara "för mycket"/"fel". Även om adhd hos kvinnor ofta (obs, såklart inte alltid) inte visar sig med den sortens hyperaktivitet vi förknippar med diagnosen så tar sig vårt "h" uttryck på annat sätt. Vi kan uppfattas som för intensiva. Jag får t.ex. alltid alltid alltid höra att jag pratar för fort och tänker för fort och att det blir förvirrande för andra. Well, förlåt att ni är så JÄVLA LÅNGSAMMA DÅ! Säger jag inte, men jag har seriöst svårt att förstå hur det kan anses vara så negativt att vara intelligent och snabbare än andra? Förlåt att du lyssnar så sakta att jag måste lägga dubbelt så lång tid på att prata med dig än jag egentligen borde och därför slösar bort min tid.

Okej mer seriöst då. Som kvinna blir du lätt bestraffad om du är "för mycket". Du kanske är för högljudd eller pratar för mycket eller skrattar för högt eller är för fysisk eller för lite "vän och ljuv". Men det handlar inte bara om att bryta mot könsroller, utan även om att på grund av impulsivitet säga fel saker. Agera på fel sätt. Göra saker fort, men fel. Ta på sig stora projekt och utföra dem svinbra till 90%, men inte förmå sig att slutföra de där 10% (pga noll motivation kvar) och kanske inte ens förstå varför nån kunde ha ett problem med det - tråkiga grejer är ju inte så viktiga? Eller så kanske du inte alls är hyper, men däremot har oerhört svårt att koncentrera dig på ett samtal och uppfattas som nonchalant och dryg? Eller så kanske du så många gånger fått lära dig att dina tankegångar är för röriga för andra, så du undviker att ge din in i samtal och uppfattas som tyst och tillknäppt - fast du bara försöker hindra folk att få den motsatta uppfattningen om dig - brölig och babblig.

* Styras av sina känslor. Luta er tillbaka i sofforna, ta en kaffe, ring era barn och säg att ni blir sena hem ikväll - det här är en punkt som jag har MYCKET att säga om. Det är först på sistone som jag till fullo börjat inse hur mycket mitt känsloliv har med min npf-diagnos att göra (titta vad snyggt jag undvek att skriva adhd... fan, nu sket det sig ändå).

För några veckor sedan så stötte jag på begreppet "Rejection sensitive dysphoria", RSD. I korta drag är det en känslomässig överdriven reaktion på (upplevt) avvisande eller kritik. Jag tror inte vi har något begrepp för det i Sverige och det ska vad jag förstår inte ses som en "diagnos", men jag förstod SÅ mycket mer om mig själv när jag läste om RSD och hur det är en del av att ha adhd.

I korta drag: människor med rejection sensitivity upplever stark fysisk respons när de upplever att de blivit avvisade/bortvalda/kritiserade. Detta leder till att man antingen försöker anpassa sig så att man nästan utplånar sig själv, eller att man kanske helt undviker situationer där man riskerar att misslyckas/få kritik/bli bortvald. Det handlar inte om en sund och förklarlig känslomässig reaktion på att kanske ha fått skäll eller att ha blivit dumpad, utan om att få riktiga fysiska symptom (t.ex. ångestliknande känslor/magont/illamående/panikkänslor) av något så enkelt som exemplet när två vänner fikar utan dig som jag tog tidigare. Eller att förutsätta att ingen egentligen gillar dig och därför undvika sociala sammanhang så att du slipper få bevis på att du har rätt. Eller att dra sig undan från vänner innan de drar sig undan från dig (vilket du är övertygad om kommer hända). Andra exempel:
- alltid tro att du ska få sparken varje gång din chef vill prata med dig.
- undvika att prova nya saker offentligt för att du är säker på att misslyckas och inte klarar att någon ska se det.
- uppleva att ens den minsta kritik av något du gjort är lika smärtsam som riktiga attacker på din person.
Vill du läsa mer om detta så klicka här. 

Nu är ju inte fancy amerikanska begrepp det enda känslomässiga resultatet av adhd. Tvärtom så är just att styras av sina känslor ett av de större problemen för många av oss. Känslorna ligger då oss närmre än logiken, och även om jag rent krasst kan konstatera att jag överreagerar så hinner jag inte reglera min känslomässiga reaktion. Den slår till med full kraft och går liksom inte att justera i efterhand. Detta kan såklart vara både positivt och negativt. Det är häftigt att känna mycket. Att skratta ofta, bli rörd lätt, uppleva eufori och glädje. Men det kommer ju även ihop med att bli ledsen för småsaker, eller arg och upprörd av saker som andra helt kan bortse ifrån. Eller frustrerad och sen arg och sen ledsen för att man blev arg och sen trött eftersom det är jobbigt att vara en känslomässig berg- och dalbana.

Okej, så vi får massa känslor. Men bara för att man känner nåt så måste man ju inte agera på det. Herregud, det lär vi ju våra barn från tidig ålder. Känna är okej, agera på känslor inte lika okej.

Well. Det är ju där impulskontrollen och affektregleringen och ca allting sviker oss. Så länge vi är i affekt kan vi faktiskt oftast inte "välja" att agera på känslorna eller inte. Dessa förmågor slås ut helt. Återigen: tänk på något som skulle göra dig så vansinnig/ledsen att du helt tappar kontrollen. Sänk sen ribban för vad som skulle kunna orsaka det meltdownet med ca 600%. Typ där nånstans befinner sig många. Enkelt va?

Det handlar ju inte bara om negativa känslor såklart. Det kan även handla om positiva känslor, att vara så glad att man utan att tänker sig för gör något överilat. Eller för "mycket", eller för intensivt. Poängen är att det är först efteråt, när det direkta känslopåslaget har lagt sig, som vi kan återfå förmågan att helt styra våra handlingar igen. Och då kan det redan vara för sent.

Nu får jag det att låta som att människor med adhd aldrig kan styra sina handlingar och därför helt saknar ansvar för vad vi gör och hur vi beter oss. Det menar jag självklart inte. Men det är en stor svårighet att inte bara ofta överreagera känslomässigt på händelser, utan också i mångt och mycket sakna förmågan att låta bli att agera på dessa överdrivna känslor. Det är inte en myt att adhd är vanligt i fängelser, om man säger så.

Okej, nu blev det här vansinneslångt och jag hade kunnat skriva spaltmeter mer om varje del. Såhär i efterhand kanske jag skulle gjort en "föreläsningsserie" i bloggform och skrivit om en sak i taget? Well, tänka efter före är inte min grej - det hoppas jag att ni har förstått nu.

Men den som orkat läsa ända hit vet nu i alla fall att adhd verkligen inte bara är hyperaktivitet och slarvighet och glömska. Att det är så mycket mer, och kan orsaka så många andra problem - särskilt när någon är ovetandes om att de egentligen har adhd. Vilket är fallet för många kvinnor.

Andra grejer som är vanliga? Åh, beroendeproblematik till exempel. Alkohol, koffein, cigaretter, cola (!!), socker, sex... en adhd-hjärna letar ständiga kickar och sysselsättning för att orka med. Så man petar in lite socker efter kaffet efter ciggen eller söker bekräftelse hos andra trots att man har en partner eller spelar datorspel konstant eller eller eller.

Svårigheter att förstå instruktioner, den är kul! Jag, som faktiskt är smart och har oerhört lätt att göra analyser och förstå sammanhang och lär mig snabbt, jag borde ju för fan kunna följa ett enkelt recept eller läsa en tentafråga rätt? Näpp. Instruktioner är min nemesis. När jag frilansade fick jag ibland skriva om mina artiklar eftersom jag inte alls förstått vad uppdraget var. Senaste gången jag skrev en tenta så läste jag om frågorna 10 ggr, hittade nya (stora) missuppfattningar varje gång och sen när jag fick tillbaka den hade jag lik förbannat missuppfattat en fråga. HUR är det möjligt? Jag vet inte.

Ångest. Ja men vafan, om ens tankar rusar hela tiden och man dessutom ofta får överdrivna känslomässiga reaktioner på saker... hur ska ångest ens kunna undvikas? Det räcker liksom inte med att börja få ångesttankar kring en grej, för så fort du börjat tänka på den och känna det där trycket över bröstet och klumpen i magen och paniken som kommer krypande, så har din hjärna redan hoppat till fem saker som är precis lika illa. Associationskedjan är snabb och obarmhärtig. Så när jag ena minuten börjar tänka på t.ex. hur jobbigt det ska bli att åka till Sthlm tidigt en morgon för tänk om jag missar tåget, så har jag nästa minut redan hunnit börja gråta eftersom i mina tankar har ett av barnen dött i en bilolycka. Hur det gick till? Tja, antagligen typ såhär:

åka tåg tidigt = risk för att missa tåget = kanske får ta nästa tåg = går det fortare att åka bil då = jag vill inte köra bil i sthlm = undrar om min man skulle kunna skjutsa mig = då måste ju iaf Majken följa med = tänk om de skulle hamna i en olycka på motorvägen hem från stockholm och de stora barnen är ensamma hemma och undrar vad som hänt och Majken är ju så liten så hon skulle aldrig överleva... ja och här nånstans storgråter jag ju. Det går fort, det går oerhört fort, och det är svårstoppat.

MEN JAG SKULLE JU SLUTA SKRIVA! Ja men det finns en grej som heter "hyperfokus" och när nån med adhd är inne i den bubblan så..

nej. Nu räcker det.

Sorry för mastodontlångt inlägg. Fråga om något är oklart! (Förstår inte vad det skulle kunna vara, kolla så oerhört stringent text va? Svenska Akademien, holla at me! Nej förresten.)

tisdag 10 april 2018

She's alive!

Eller ja, nästan. Är så jävla förkyld att "vid liv" känns lite som en överdrift. Idag när jag kom till jobbet så fick jag en hostattack och svettades sen ymnigt i fem minuter för att jag släpat min döende lekamen upp för totalt 40 trappsteg. Iron man nästa!

Men jag var frisk på min födelsedag i söndags. Åtminstone fram till kvällen då både hosta och gallkramper slog till lite sådär samtidigt. Men innan dess hann jag med en (närapå) ångestfri dag med presenter och tårta och ansiktsmasker och bokläsning och ostfondue. Det blev en bra dag. Som vanligt för mig så mår jag ofta sämre INFÖR något än när det faktiskt inträffar. Och jag gillar ju att fylla år, det gör jag. Presenter liksom!

Jag tror att en stor del av ålderskrisen beror på att jag är ny i en bransch där så många är yngre än mig. Jag har alltid varit yngst på mina arbetsplatser (tro det eller ej) och nu är jag absolut inte äldst, men verkligen inte nån av "de unga" heller. Det blir en sån skillnad. Helt plötsligt är jag inte längre "32 och har 10 år i branschen" utan "34 och helt ny". Det är klart att jag blir mindfuckad av det?

Jaja, jag ska släppa det. Åldersnoja är sååå passé, I know!

Annat som är passé: min analytiska förmåga? Alltså den är helt borta. Jag kan läsa saker och tar typ inte ens in dem? Orkar inte formulera en tanke eller en åsikt. Känner mest "meh", "öhh" eller "eeh" om det mesta. Jodå, jag förstår ju självklart att det har med nytt jobb och trött hjärna att göra, men det är ändå jobbigt. Och ovant. Jag har någon slags livskris just nu, mer än vanligt. Inte så att jag är särskilt spektakulärt olycklig, jag vet bara inte riktigt vem jag är. Jag är på jobbet i jobbkläder, och sen trött i mjukiskläder på helgen. Jag läser inte, jag skriver inte, jag har ingen hobby, jag har inget direkt nöjesliv. Jag orkar inte Göra Grejer som att typ åka till andra städer och ha kul eller ens klä mig roligt. Det kommer säkert bli bättre men just nu är jag lite som i ett vakuum. Nåja, att ha en personlighet är väl ändå överskattat. Bestämmer jag.


måndag 2 april 2018

Veckans meny

LITE oväntat att smälla till med två inlägg på raken, och där det ena är helt meningslöst och bara handlar om mat? Tja, så kan det vara. Gillar dessutom att kunna kolla tillbaka här och leta matinspiration till mig själv vid senare tillfällen.

Anyhow! Här är veckans mat, komplett med en genomgång av vem som kommer äta vad.

Måndag: Nudelsoppa med nån currysås och wokgrönsaker och cashewnötter. Majken kommer äta, de andra två barnen kommer tokvägra. Sucks to be them. Jag tror det blir gott.

Tisdag: Wraps med fajitagrönsaker och halloumi. Alla kommer äta, men barnen kommer vägra grönsakerna och enbart ta halloumin.

Onsdag: Broccolisoppa med cheddar. Vuxna + Majken äter, men inte de stora. Därför gör vi varma mackor till så att de får i sig NÅGOT.

Torsdag: Laxburgare. Alla äter! Helt galet, men sant. Ibland händer det, osv.

Fredag:  Fetaostbiffar med potatisgratäng. Alltså Anammas formbara färs, du har räddat mitt liv! Av allt med köttfärs så var det i princip bara fetaostbiffar och cevapcici jag saknade, och nu kan vi göra det igen. Kräver en hel del kryddning för att inte smaka... konstgjort. Men åh, det är så himla bra. Och alla äter! Eller ja, alla ungarna äter inte potatisgratängen, men det är en petitess i sammanhanget.

Lördag: Tacopizza. Alla äter, förutom Majken som sliper taco-delen och bara får vanlig pizza. Denna unge älskar ca all mat, men gillar inte tacos? Så jäkla märkligt. Jaja.

Söndag: Ostfondue. MIN FÖDELSEDAG NÄMLIGEN! Och på sin födelsedag får man välja vad man ska äta. Alltså väljer jag, såklart, smält ost. Pga... godast i världen? Alla kommer såklart äta eftersom det är så gott.

Hur känner jag inför att det är min födelsedag då? Tja... det är jobbigt. Jag har inga planer och kommer vara ensam med barnen en stor del av dagen. Jag skulle vilja typ gå ut och äta med vänner, men har ärligt talat inte särskilt många att fråga. Eller ok, jag orkar inte styra upp nåt heller. Orkar inte, hinner inte, vågar inte fråga och få nej. Och så blir jag äldre och har ångest inför det. Och så kommer jag känna mig bortglömd och ofirad och sen BARNSLIG för att jag känner så. Ja, det är inte upplagt för succé, det kan man inte påstå.

Men ostfondue får jag ju iaf.