lördag 14 april 2018

Vem är du i lekparken?

Idag släpade jag mig till stadsparken med Emmy och Majken och tyckte att jag var en God Mor i ungefär 20 minuter innan de hade tråååkigt och ville gå hem. Jaja, inte mig emot. Det är nämligen svintråkigt att vara i lekparken. Men innan jag kom dit så twittrade jag lite om de olika sorters mammor och pappor man kan hitta i lekparker. Det finns såklart många fler än dessa typer, men jag var ensam med barn och hund och twittrade på telefonen och det vore ju ORÄTTVIST om ni skulle få mycket fler och mer utvecklade beskrivningar. Så här kommer de. Mammor och pappor i lekparken. Vilken typ är du?

Duktiga småbarnsmorsan. (Vanligast) Har vindruvor skurna i bitar, våtservetter och äppelklyftor med sig. Klädd i jeans och funktionsjacka. Barnen är alltid för varmt klädda, och under fem år.

Snygga Mamman. Har små barn, som ofta har en trendig skinnjacka eller snygg jeansjacka. Tighta, mjuka, jeans på barnen. Tighta jeans eller träningstights på mamman. Diskret men snygg mejk. Dyr vagn. Kaffe i termosmugg.

Mamman Som Gett Upp. Äldre än de flesta ELLER har många barn. Leker trött med ungarna och ångrar starkt att hon inte ens borstade håret innan de gick till parken klockan 07.30 i morse.

Rockabilly-mamman. Har ofta en son. Han är ofta lite för bufflig för att det ska vara ok, men hon bryr sig inte. Har ca alltid barnlösa kompisar med sig. Alla har samma stil. Minst en synlig körsbärstatuering.

Hippiemorsan. Har 1-5 barn. De har alla blivit smorda med ett avkok på hallonblad som skydd mot solen. Hon leker glatt med de yngsta medan de äldre snattar i kiosken. Långt, självlockigt hår och noll smink.

Blasémorsan. Sitter ofta långt ifrån själva lekparken med podd, bok eller en bebis i famnen. Tittar bara mot lekplatsen om hon tycker sig höra sitt barn gråta. Skriker hellre efter ungarna än reser sig upp. (Min grupp!)

Hönsmorsan. Ängsligt följer hon sin avkomma (oftast pojkar) genom klätterställningar och nedför rutschkanor. Hon hugger direkt om nåt barn ens funderar på att tränga sig. Ungen har overall vid 15 plusgrader.(Min nemesis)

Nyblivna Medvetna Pappan. Han tänker minsann ha varit exakt lika många dagar i parken som barnets mamma. Pappor kan också! Direkt hans föräldraledighet börjar sätter han därför barnet i en gunga, trots att lille Svante knappt lärt sig hålla upp huvudet själv.

Inte Utan Min Mamma-pappan. I perfekt symbios står de där vid rutschkanan, en man och hans mor. Är de där för farmors skull eller för barnet? Ingen vet. Bara att pappan enbart dyker upp när farmor är med och kan putta gungan.

Unga Coola pappan. Alltid sneakers oavsett väder. Barnet heter ofta Jack. Pappan är pigg och kul och klättrar gärna ihop med barnet. Om han gör några chins i klätterställningen är det inte för att skryta, såklart inte. Men svårt att hinna träna på pappaveckan.

Funktionskläderspappan. Gift med Duktiga Mamman. Tycker om att styra upp när det blir tokigt, sådär att nån är orättvis. Gillar att säga ”nu gör vi såhär va”. Har för stort barn i vagn för att kunna jogga till parken.

Bollpappan. Vill spela fotboll. Eller kanske bara passa lite. Frisbee går an i nödfall. Det slutar ofta med en improviserad match mellan honom och ett gäng barn varav inget är hans. Hans ungar tröttnade efter fem minuter.

Som sagt så finns det såklart fler. Adidasmorsan, Hijabmamman, Pappan som är gammal nog att vara barnets morfar, De nykära förstagångsföräldrarna som inte släpper barnet med blicken, osv osv. Men ändå. Det är nästan tillräckligt för att spela bingo med de här kategorierna i alla fall.


fredag 13 april 2018

Ska vi tjata lite mer om adhd?

Nej, kanske nån tänker som är SÅ JÄVLA trött på att jag nu bytt idenditet från "lat och gnällig" till "lat och gnällig med adhd som jag skyller min lathet på". Well, tufft för dig. Förstår att ni kanske hellre vill läsa ännu ett inlägg om vad vi ska äta, men nu vill jag prata lite mer om adhd. Eller kanske specifikt min adhd. Nej förresten: vad adhd också kan vara! (Menar både add och adhd när jag säger "adhd" eftersom det ju är samma sak men med olika huvudsymptom)

Jag försökte googla reda på mina gamla inlägg om adhd för att se vad jag skrivit tidigare. Med tanke på att jag bara skrivit typ 50 inlägg det senaste året borde det inte ha varit så svårt, men det där att orka leta efter grejer när jag mycket snabbare kan skriva den här "jag kanske har sagt det här förut, men"-paragrafen? Nä. Jag har ju adhd, jag orkar inte.

Ok, skämt åsido. Häromdagen skrev jag en liten rant på twitter om hur bristen på impulskontroll är en stor del av adhd som kan leda till många problem. Och jag fick så många svar från människor som verkligen inte hade en aning. Som ba "oj, tack för att du öppnade mina ögon". Och jag trodde nog ändå att just "bristande impulskontroll" var en rätt känd del av adhd. Men tydligen inte. (Hur många gånger jag kommer skriva adhd i den här texten? Alldeles för många. Jag har redan tröttnat.)

Så om inte ens en sån, enligt mig, "uppenbar" grej är nåt som folk känner till, hur är det då med andra delar? De som inte är "kryp i benen" eller "för mycket energi" eller "slarvig och glömsk"? För jag tänker att dessa delar är vad folk generellt förknippar med adhd? Livlig/vild, energirik, svårt att sitta stilla, hoppar från en sak till en annan och slarvar bort och glömmer grejer och har högt tempo? Rätta mig om jag har fel, men det var lite så min bild var i alla fall.

Men adhd är så väldigt mycket mer. Framför allt hos tjejer/kvinnor. Vi blir oftare feldiagnostiserade med ångest eller depression när det är symptom, inte orsaker. Vår rastlöshet är oftare invändig, det vill säga förhöjt tempo i tanke. Det märks inte utåt men orsakar kaos invändigt. Det kan också vara att dagdrömma på sin plats i skolan istället för att springa runt och störa andra. Det kan vara att klara alla prov utan problem, men anses som "krävande" och "jobbig" för att man pratar för mycket och har svårt med auktoriteter. Om vi nu ska prata om barn. Men det ska vi ju inte, så moving on!

Här är några exempel på saker som kan vara svåra för en vuxen (kvinna) med adhd. Det är inte en "testa dig själv"-manual, utan det här är saker som jag har fått aha-upplevelser kring och som jag tror skulle hjälpa många ifall fler förstod.

* Oförmåga att komma igång med saker. Saker som verkar enkla, som ÄR enkla, orsakar ett enormt motstånd inombords. Det här är så oerhört svårt att förklara, för många förutsätter att man liksom bara "glömmer" att göra tråkiga saker. Att man inte kommer ihåg. Det handlar inte (enbart) om det, utan om motivationsstyrning. De flesta med adhd är oerhört motivationsstyrda. Det innebär att om du är motiverad att göra något så kan du uträtta hur mycket som helst, men är du omotiverad så blir det närapå omöjligt. Den där "omöjligheten" är oerhört handikappande. Den har sabbat så mycket för mig, framför allt i mitt yrkesliv.

Tänk såhär: du har ett gäng biblioteksböcker att lämna tillbaka. Du har glömt dem länge, men nu ligger de på byrån i hallen. Du ska gå på stan och handla lite grejer, och biblioteket ligger bara en liten bit från dit du tänkt gå. Kanske 500 meter. Rimligtvis tar man med sig böckerna och lämnar tillbaka dem, så länge man kommer ihåg? Fel. Jag kan seriöst se böckerna, tänka "jag ska ju ändå upp på stan och kan ju då svänga förbi bibblan", men lik förbannat lämna dem hemma med flit och tänka att jag gör det nån annan dag. Varför? För att det är tråkigt och lite småjobbigt att svänga förbi bibblan. Det finns alltså noll motivation. Och då KAN jag inte. Det går inte att förklara hur det känns inuti mig, men det är som ett illamående som väller fram. Det kliar i kroppen, huvudet surrar och jag blir nästan gråtfärdig. För en sån liten grej? Ja, för en sån liten grej. En av de första dagarna jag var medicinerad så gick jag och köpte julklappar på stan. I vanliga fall kanske jag går iväg med en lista på fem saker och kommer hem med en. Och sen upprepas det tills jag till slut köper nåt helt annat på nätet i sista sekund för att jag inte förmådde mig att fixa allt på en gång. Men den här dagen gjorde jag det. Jag klarade av att hålla i, att inte ge upp efter en affär, att se till att skaffa allt på listan. Utan kliande frustrationsillamående. Det är en sån vansinnig lättnad att överkomma den puckeln.

Det handlar alltså inte om lathet, utan om att våra hjärnor behöver en större mängd motivation än andras för att göra saker - annars blir det oerhört tufft. Tänk på det jobbigaste du vet att göra. Typ rensa badrumsgolvbrunnen eller ta det där asjobbiga samtalet med chefen eller göra slut med din partner. Det ångestpåslaget eller uppskjutandet eller vad som nu händer med dig - det händer mig för enkla saker som att... lämna tillbaka en lånad grej. Så fort något blir ett måste och inte en frivillig grej så låser det sig. Det är inte smidigt att ha det så, det kan man inte påstå.

* Trötthet. Många med adhd blir utbrända, och det är inte konstigt. Våra liv är som en ständig tornado av saker att minnas, hålla koll på och fixa, men vi saknar redskapen. Jag gjorde en jämförelse nån gång (alla födda på 90-talet fattar nu noll men); det känns som att alla andra har fått en filofax som hjälper en att sortera upp livet, medan mina blad bara flyger omkring lösa i luften och jag ska klara samma saker som de med färgkodade sidor för alla uppgifter. Det är utmattande att försöka hänga med. Särskilt eftersom vi ofta kompenserar för saker vi har lärt oss inte uppskattas.

En vanlig dag handlar inte bara om att ha koll på nycklar och möten osv. Det är även att göra uppgifter trots noll motivation (se punkten ovan, om ni har guldfiskminne - ja jag vet att guldfiskar inte har dåligt minne, men nu tillhör jag tack och lov inte tumblr-generationen som inte förstår språkliga nyanser), att stå ut med att ens tankar rusar i 150 km i timmen, att försöka behålla fokus under fikarumskonversationer och möten, att kämpa för att inte avbryta människor som pratar för att man själv kom på nåt kul, att tänka på att tona ner sin personlighet som kan vara "för mycket", att ha ångest för att man såg på insta att två kompisar fikade utan en själv (kommer till den grejen senare)... osv.

Herregud, jag blev trött bara av att läsa det där stycket. Det är inte konstigt att många kvinnor med adhd blir sjukskrivna för utbrändhet och depression. Särskilt om man inte vet om att man har adhd och går omkring och känner "alla andra kan ju, varför är jag så värdelös" konstant. Tro mig, jag vet.

* Vara "för mycket"/"fel". Även om adhd hos kvinnor ofta (obs, såklart inte alltid) inte visar sig med den sortens hyperaktivitet vi förknippar med diagnosen så tar sig vårt "h" uttryck på annat sätt. Vi kan uppfattas som för intensiva. Jag får t.ex. alltid alltid alltid höra att jag pratar för fort och tänker för fort och att det blir förvirrande för andra. Well, förlåt att ni är så JÄVLA LÅNGSAMMA DÅ! Säger jag inte, men jag har seriöst svårt att förstå hur det kan anses vara så negativt att vara intelligent och snabbare än andra? Förlåt att du lyssnar så sakta att jag måste lägga dubbelt så lång tid på att prata med dig än jag egentligen borde och därför slösar bort min tid.

Okej mer seriöst då. Som kvinna blir du lätt bestraffad om du är "för mycket". Du kanske är för högljudd eller pratar för mycket eller skrattar för högt eller är för fysisk eller för lite "vän och ljuv". Men det handlar inte bara om att bryta mot könsroller, utan även om att på grund av impulsivitet säga fel saker. Agera på fel sätt. Göra saker fort, men fel. Ta på sig stora projekt och utföra dem svinbra till 90%, men inte förmå sig att slutföra de där 10% (pga noll motivation kvar) och kanske inte ens förstå varför nån kunde ha ett problem med det - tråkiga grejer är ju inte så viktiga? Eller så kanske du inte alls är hyper, men däremot har oerhört svårt att koncentrera dig på ett samtal och uppfattas som nonchalant och dryg? Eller så kanske du så många gånger fått lära dig att dina tankegångar är för röriga för andra, så du undviker att ge din in i samtal och uppfattas som tyst och tillknäppt - fast du bara försöker hindra folk att få den motsatta uppfattningen om dig - brölig och babblig.

* Styras av sina känslor. Luta er tillbaka i sofforna, ta en kaffe, ring era barn och säg att ni blir sena hem ikväll - det här är en punkt som jag har MYCKET att säga om. Det är först på sistone som jag till fullo börjat inse hur mycket mitt känsloliv har med min npf-diagnos att göra (titta vad snyggt jag undvek att skriva adhd... fan, nu sket det sig ändå).

För några veckor sedan så stötte jag på begreppet "Rejection sensitive dysphoria", RSD. I korta drag är det en känslomässig överdriven reaktion på (upplevt) avvisande eller kritik. Jag tror inte vi har något begrepp för det i Sverige och det ska vad jag förstår inte ses som en "diagnos", men jag förstod SÅ mycket mer om mig själv när jag läste om RSD och hur det är en del av att ha adhd.

I korta drag: människor med rejection sensitivity upplever stark fysisk respons när de upplever att de blivit avvisade/bortvalda/kritiserade. Detta leder till att man antingen försöker anpassa sig så att man nästan utplånar sig själv, eller att man kanske helt undviker situationer där man riskerar att misslyckas/få kritik/bli bortvald. Det handlar inte om en sund och förklarlig känslomässig reaktion på att kanske ha fått skäll eller att ha blivit dumpad, utan om att få riktiga fysiska symptom (t.ex. ångestliknande känslor/magont/illamående/panikkänslor) av något så enkelt som exemplet när två vänner fikar utan dig som jag tog tidigare. Eller att förutsätta att ingen egentligen gillar dig och därför undvika sociala sammanhang så att du slipper få bevis på att du har rätt. Eller att dra sig undan från vänner innan de drar sig undan från dig (vilket du är övertygad om kommer hända). Andra exempel:
- alltid tro att du ska få sparken varje gång din chef vill prata med dig.
- undvika att prova nya saker offentligt för att du är säker på att misslyckas och inte klarar att någon ska se det.
- uppleva att ens den minsta kritik av något du gjort är lika smärtsam som riktiga attacker på din person.
Vill du läsa mer om detta så klicka här. 

Nu är ju inte fancy amerikanska begrepp det enda känslomässiga resultatet av adhd. Tvärtom så är just att styras av sina känslor ett av de större problemen för många av oss. Känslorna ligger då oss närmre än logiken, och även om jag rent krasst kan konstatera att jag överreagerar så hinner jag inte reglera min känslomässiga reaktion. Den slår till med full kraft och går liksom inte att justera i efterhand. Detta kan såklart vara både positivt och negativt. Det är häftigt att känna mycket. Att skratta ofta, bli rörd lätt, uppleva eufori och glädje. Men det kommer ju även ihop med att bli ledsen för småsaker, eller arg och upprörd av saker som andra helt kan bortse ifrån. Eller frustrerad och sen arg och sen ledsen för att man blev arg och sen trött eftersom det är jobbigt att vara en känslomässig berg- och dalbana.

Okej, så vi får massa känslor. Men bara för att man känner nåt så måste man ju inte agera på det. Herregud, det lär vi ju våra barn från tidig ålder. Känna är okej, agera på känslor inte lika okej.

Well. Det är ju där impulskontrollen och affektregleringen och ca allting sviker oss. Så länge vi är i affekt kan vi faktiskt oftast inte "välja" att agera på känslorna eller inte. Dessa förmågor slås ut helt. Återigen: tänk på något som skulle göra dig så vansinnig/ledsen att du helt tappar kontrollen. Sänk sen ribban för vad som skulle kunna orsaka det meltdownet med ca 600%. Typ där nånstans befinner sig många. Enkelt va?

Det handlar ju inte bara om negativa känslor såklart. Det kan även handla om positiva känslor, att vara så glad att man utan att tänker sig för gör något överilat. Eller för "mycket", eller för intensivt. Poängen är att det är först efteråt, när det direkta känslopåslaget har lagt sig, som vi kan återfå förmågan att helt styra våra handlingar igen. Och då kan det redan vara för sent.

Nu får jag det att låta som att människor med adhd aldrig kan styra sina handlingar och därför helt saknar ansvar för vad vi gör och hur vi beter oss. Det menar jag självklart inte. Men det är en stor svårighet att inte bara ofta överreagera känslomässigt på händelser, utan också i mångt och mycket sakna förmågan att låta bli att agera på dessa överdrivna känslor. Det är inte en myt att adhd är vanligt i fängelser, om man säger så.

Okej, nu blev det här vansinneslångt och jag hade kunnat skriva spaltmeter mer om varje del. Såhär i efterhand kanske jag skulle gjort en "föreläsningsserie" i bloggform och skrivit om en sak i taget? Well, tänka efter före är inte min grej - det hoppas jag att ni har förstått nu.

Men den som orkat läsa ända hit vet nu i alla fall att adhd verkligen inte bara är hyperaktivitet och slarvighet och glömska. Att det är så mycket mer, och kan orsaka så många andra problem - särskilt när någon är ovetandes om att de egentligen har adhd. Vilket är fallet för många kvinnor.

Andra grejer som är vanliga? Åh, beroendeproblematik till exempel. Alkohol, koffein, cigaretter, cola (!!), socker, sex... en adhd-hjärna letar ständiga kickar och sysselsättning för att orka med. Så man petar in lite socker efter kaffet efter ciggen eller söker bekräftelse hos andra trots att man har en partner eller spelar datorspel konstant eller eller eller.

Svårigheter att förstå instruktioner, den är kul! Jag, som faktiskt är smart och har oerhört lätt att göra analyser och förstå sammanhang och lär mig snabbt, jag borde ju för fan kunna följa ett enkelt recept eller läsa en tentafråga rätt? Näpp. Instruktioner är min nemesis. När jag frilansade fick jag ibland skriva om mina artiklar eftersom jag inte alls förstått vad uppdraget var. Senaste gången jag skrev en tenta så läste jag om frågorna 10 ggr, hittade nya (stora) missuppfattningar varje gång och sen när jag fick tillbaka den hade jag lik förbannat missuppfattat en fråga. HUR är det möjligt? Jag vet inte.

Ångest. Ja men vafan, om ens tankar rusar hela tiden och man dessutom ofta får överdrivna känslomässiga reaktioner på saker... hur ska ångest ens kunna undvikas? Det räcker liksom inte med att börja få ångesttankar kring en grej, för så fort du börjat tänka på den och känna det där trycket över bröstet och klumpen i magen och paniken som kommer krypande, så har din hjärna redan hoppat till fem saker som är precis lika illa. Associationskedjan är snabb och obarmhärtig. Så när jag ena minuten börjar tänka på t.ex. hur jobbigt det ska bli att åka till Sthlm tidigt en morgon för tänk om jag missar tåget, så har jag nästa minut redan hunnit börja gråta eftersom i mina tankar har ett av barnen dött i en bilolycka. Hur det gick till? Tja, antagligen typ såhär:

åka tåg tidigt = risk för att missa tåget = kanske får ta nästa tåg = går det fortare att åka bil då = jag vill inte köra bil i sthlm = undrar om min man skulle kunna skjutsa mig = då måste ju iaf Majken följa med = tänk om de skulle hamna i en olycka på motorvägen hem från stockholm och de stora barnen är ensamma hemma och undrar vad som hänt och Majken är ju så liten så hon skulle aldrig överleva... ja och här nånstans storgråter jag ju. Det går fort, det går oerhört fort, och det är svårstoppat.

MEN JAG SKULLE JU SLUTA SKRIVA! Ja men det finns en grej som heter "hyperfokus" och när nån med adhd är inne i den bubblan så..

nej. Nu räcker det.

Sorry för mastodontlångt inlägg. Fråga om något är oklart! (Förstår inte vad det skulle kunna vara, kolla så oerhört stringent text va? Svenska Akademien, holla at me! Nej förresten.)

tisdag 10 april 2018

She's alive!

Eller ja, nästan. Är så jävla förkyld att "vid liv" känns lite som en överdrift. Idag när jag kom till jobbet så fick jag en hostattack och svettades sen ymnigt i fem minuter för att jag släpat min döende lekamen upp för totalt 40 trappsteg. Iron man nästa!

Men jag var frisk på min födelsedag i söndags. Åtminstone fram till kvällen då både hosta och gallkramper slog till lite sådär samtidigt. Men innan dess hann jag med en (närapå) ångestfri dag med presenter och tårta och ansiktsmasker och bokläsning och ostfondue. Det blev en bra dag. Som vanligt för mig så mår jag ofta sämre INFÖR något än när det faktiskt inträffar. Och jag gillar ju att fylla år, det gör jag. Presenter liksom!

Jag tror att en stor del av ålderskrisen beror på att jag är ny i en bransch där så många är yngre än mig. Jag har alltid varit yngst på mina arbetsplatser (tro det eller ej) och nu är jag absolut inte äldst, men verkligen inte nån av "de unga" heller. Det blir en sån skillnad. Helt plötsligt är jag inte längre "32 och har 10 år i branschen" utan "34 och helt ny". Det är klart att jag blir mindfuckad av det?

Jaja, jag ska släppa det. Åldersnoja är sååå passé, I know!

Annat som är passé: min analytiska förmåga? Alltså den är helt borta. Jag kan läsa saker och tar typ inte ens in dem? Orkar inte formulera en tanke eller en åsikt. Känner mest "meh", "öhh" eller "eeh" om det mesta. Jodå, jag förstår ju självklart att det har med nytt jobb och trött hjärna att göra, men det är ändå jobbigt. Och ovant. Jag har någon slags livskris just nu, mer än vanligt. Inte så att jag är särskilt spektakulärt olycklig, jag vet bara inte riktigt vem jag är. Jag är på jobbet i jobbkläder, och sen trött i mjukiskläder på helgen. Jag läser inte, jag skriver inte, jag har ingen hobby, jag har inget direkt nöjesliv. Jag orkar inte Göra Grejer som att typ åka till andra städer och ha kul eller ens klä mig roligt. Det kommer säkert bli bättre men just nu är jag lite som i ett vakuum. Nåja, att ha en personlighet är väl ändå överskattat. Bestämmer jag.


måndag 2 april 2018

Veckans meny

LITE oväntat att smälla till med två inlägg på raken, och där det ena är helt meningslöst och bara handlar om mat? Tja, så kan det vara. Gillar dessutom att kunna kolla tillbaka här och leta matinspiration till mig själv vid senare tillfällen.

Anyhow! Här är veckans mat, komplett med en genomgång av vem som kommer äta vad.

Måndag: Nudelsoppa med nån currysås och wokgrönsaker och cashewnötter. Majken kommer äta, de andra två barnen kommer tokvägra. Sucks to be them. Jag tror det blir gott.

Tisdag: Wraps med fajitagrönsaker och halloumi. Alla kommer äta, men barnen kommer vägra grönsakerna och enbart ta halloumin.

Onsdag: Broccolisoppa med cheddar. Vuxna + Majken äter, men inte de stora. Därför gör vi varma mackor till så att de får i sig NÅGOT.

Torsdag: Laxburgare. Alla äter! Helt galet, men sant. Ibland händer det, osv.

Fredag:  Fetaostbiffar med potatisgratäng. Alltså Anammas formbara färs, du har räddat mitt liv! Av allt med köttfärs så var det i princip bara fetaostbiffar och cevapcici jag saknade, och nu kan vi göra det igen. Kräver en hel del kryddning för att inte smaka... konstgjort. Men åh, det är så himla bra. Och alla äter! Eller ja, alla ungarna äter inte potatisgratängen, men det är en petitess i sammanhanget.

Lördag: Tacopizza. Alla äter, förutom Majken som sliper taco-delen och bara får vanlig pizza. Denna unge älskar ca all mat, men gillar inte tacos? Så jäkla märkligt. Jaja.

Söndag: Ostfondue. MIN FÖDELSEDAG NÄMLIGEN! Och på sin födelsedag får man välja vad man ska äta. Alltså väljer jag, såklart, smält ost. Pga... godast i världen? Alla kommer såklart äta eftersom det är så gott.

Hur känner jag inför att det är min födelsedag då? Tja... det är jobbigt. Jag har inga planer och kommer vara ensam med barnen en stor del av dagen. Jag skulle vilja typ gå ut och äta med vänner, men har ärligt talat inte särskilt många att fråga. Eller ok, jag orkar inte styra upp nåt heller. Orkar inte, hinner inte, vågar inte fråga och få nej. Och så blir jag äldre och har ångest inför det. Och så kommer jag känna mig bortglömd och ofirad och sen BARNSLIG för att jag känner så. Ja, det är inte upplagt för succé, det kan man inte påstå.

Men ostfondue får jag ju iaf.

söndag 1 april 2018

Avstämning och påsk.

Ja, jag bloggar tydligen bara ytterst sporadiskt nuförtiden. Ja, jag tycker det är tråkigt. Nej, jag har inte ork/lust/förmåga att blogga mer. Det är som det är.

Har jag ens uppnått mina mål för månaden då, undrar ingen? Nej, inte det heller. Jag har spelat badminton, men det är det enda. Jag har inte varit på bio, jag har typ inte träffat kompisar*, jag har inte simmat och jag har inte läst en enda bok. Varför inte? För att jag jobbar och har tre barn och hund och det har varit mars. Mars är den vidrigaste månaden på året. Så synd att påsken var i mars i år, för påsken är den bästa högtiden och borde inte behöva drabba samman med sörjan som är mars.

Påsken då? Jo, den var rätt fin. Oerhört lugn och stilla i form av firande. Mormor orkade hänga med från lunch till typ kl sex på kvällen. Min morbror kom och åt påsklunch med oss. Ungarna lekte ute på gården i flera timmar och ett tag gick det att sitta på balkongen i solen och låtsas att det var vår. Dessutom åt vi massa godis. Jag har ju alltid så höga förväntningar på högtider varje år att det liksom är upplagt för besvikelse. Men ju färre vi är, desto mindre firande blir det ju av förklarliga skäl och det kan vara rätt bra för mig. Det är svårt att få upp förväntningarna på ett firande som består av typ bara oss i familjen. Jag vet att för andra är det en drömhögtid, men jag tycker att ju fler - desto bättre. Men men, nu har vi en väldigt liten släkt och det är inte så mycket att göra åt.

Idag var vi på badhuset och imorgon ska vi börja rensa ur det stora badrummet inför renovering som börjar på onsdag. Ser INTE fram emot en vår utan tvättmöjligheter i lägenheten eller badkar, men när det väl är färdigt sen så kommer det vara fantastiskt. Tänk att kunna ligga i badkaret utan att stirra in i gulnad våtrumsmatta från 1992? Amazing.

Renovering, barn, heltidsjobb, hund. Jag orkar som sagt redan nu inte ens läsa, så det lär inte bli mycket kommande veckor heller. Det är mest bita ihop och köra på som gäller just nu, men tack och lov tycker jag att jobbet är jäkligt roligt och det underlättar ju. Dessutom är det april och jag fyller år (iofs mest ångestfyllt, men men) och det blir ljusare och imorgon ska jag köpa sneakers. Då är det alltså mitt fel när snön börjar vräka ner igen, förlåt på förhand.

*(Just ja, jag var ju på fest på långfredagen. Räknas helt klart till att träffa vänner ju!)


söndag 25 mars 2018

Let's cheer!

Igår följde jag med Emmys cheerleadinglag till DM i Nyköping. Jag är ju tränare (mest hjälptränare alltså) för hennes lag och därför befann jag mig på en buss kl 06.10 på väg mot en heldag av tävling med glittriga rosetter och stissiga tweens. Herregud vilken utmaning det var. Ljudnivån var vansinnig, vissa andra föreningar var helt jävla galna i hur allvarligt det tog på allt, och vi kom hem först 22. Såatteh... idag är jag trött.'

Men det var såklart fint också. Att sminka tjejerna i blått och silver och hjälpa till med hår och rosetter och peppa dem inför att gå ut på tävlingsgolvet. Att få hjälpa dem med deras nerver inför tävlingen och deras besvikelse efter att de glömt mycket och gjort halvmånga småmissar. Den delen var kul. Den långa väntan på att resten av lagen inom föreningen skulle tävla klart, prisutdelningen med galna falsettskrik från hysteriska tjejer när de "vann" en klass bara deras lag tävlat i, eller det rätt kassa arrangemanget? Inte lika kul. Men jag gjorde det!

Komisk grej dock: när vi var på väg till våra omklädningsrum så gick vi flera vuxna ihop med tjejerna som skulle tävla. Vem var den enda som blev stoppad av funktionärerna för att bli upplyst om att området bara var för aktiva och tränare? Jag. Varför? Jag vet inte. Antagligen för att ca alla andra var blonda? Eller såg mer "cheer" ut på andra sätt? Vet ej.

Jaja. Det var en upplevelse, helt klart. Fy vad illamående jag var efteråt dock, av ren och skär trötthet. 12 maj är det dags igen verkar det som. Spännande/skitjobbigt!

måndag 19 mars 2018

Det brutala åldrandet.

Majken fyllde sju igår. Vi firade i dagarna tre, som det sig bör när ett riktigt underverk fyller år. Sen var helgen slut, och jag likaså. Och jag vet att jag tjatar om tidens gång och jag vet att man inte kan tvinga barnen att vara små livet ut, men det är så brutalt att allt bara händer och vi bara måste följa med utan att kunna påverka det.

Nyss var hon liten, nu är hon på väg att bli stor. Nyss var jag 27 och nybliven trebarnsmamma, nu är jag snart 34 och har snart en tonårsson. Det är så jobbigt att inse att 40 närmar sig med stormsteg och att jag för varje dag bara blir äldre och mer passé och sliten.

(Va, handlade inte det här inlägget om Majken? Eh nej, om mig. Häng med!)

Jag förstår att man är "relativt" ung vid 34, men grejen är att man inte är ung. Och jag kommer aldrig bli det igen. Jag är så dålig på att bli äldre. Jag fattar att 40 nu inte är vad 40 var för 10 år sedan, och absolut inte samma som det var för 20-30 år sedan. Det spelar ingen roll. Jag är så rädd för att jag kommer passera gränsen för när andra tycker att mitt långa röda hår är löjligt, eller att min urringning är för rynkig, eller att mitt sätt att dansa är patetiskt. Och ni kan säga "men vem bryr sig om vad andra tycker?" hur mycket ni vill, för jag gör det. Jag bryr mig oerhört mycket om vad andra tycker. Jag har hela mitt liv fått höra vad andra tycker om mig och det är jävligt sällan positivt och det är så oerhört jobbigt att bära, så jo, jag bryr mig.

Och jag förväntar mig mer av er än ett småsurt "men oj, vad tycker du om mig då som gör x och y fast jag är z gammal?". Herregud, jag är för upptagen för att döma mig själv för att döma nån annan. Eller okej, jag dömer jävligt många väldigt ofta, men inte i detta fall. Jag tycker det verkar superhärligt att bara köra på med sin grej helt oavsett ålder, men JAG kommer inte klara av det.

Så är det även det där "förbjudna"; rädslan för att inte längre vara attraktiv. Inte för att folk vänder sig på gatan efter mig idag, men jag är inte osynlig. Jag behöver (mäns) uppskattning såsom planeten behöver att vi slutar flyga och överkonsumera. Kan man inte vara snygg när man är 40+? 50+? Jo, det kan man. Men vi vet alla att för kvinnor är spannet kortare, och vi går tidigare över till att vara "snygg för sin ålder". Och jag tror inte att jag kommer vara "snygg för min ålder".

Är det så viktigt att vara snygg då? Eh ja, jag skrev ju det i stycket ovanför? Herregud, läs lite mer noggrant?

Men det är såklart inte bara det. Det är ju allt som hör till åldrandet, till att närma sig medelålders när man fortfarande tror sig vara ung. Jag kan till exempel inte ens bugga eller dansa pardans. Ska jag stå där när jag är 67 och dansa som Shakira, eftersom det var så jag dansade under en stor del av tiden då mitt rörelsemönster till musik fastställdes? (Obs, med "dansa som Shakira" menar jag "ifall Baloo var Shakira". Så att ingen får för sig nåt.)

Ska jag börja klä mig mer passande för min ålder? Jag vet inte vad passande är nu, hur ska jag veta det då? När blir knallröda läppar och stora bröst "desperat" istället för "vamp"? Har jag redan passerat den gränsen? Är shots och magtröja redan patetiskt? JAG VET INTE!!

"Men vem bryr sig?"
Jag.
Som fan.


tisdag 13 mars 2018

Den mentala tröttheten.

Jag köpte fem böcker på bokrean för typ två veckor sen. Har läst en halv av dem. Det är så svårt att göra något annat än att slösurfa efter resor* på datorn eller spela mobilspel på kvällarna. Jag badar badkar och har världens tröttaste och torraste hy, men orkar inte ens lägga ansiktsmask. Och så blev jag sjuk ovanpå den allmänna tröttheten, och så fyller Majken i helgen vilket innebär firande i dagarna tre.

MEN!

Mina naglar har blivit rätt långa. Alltså de är ju korta, men de är inte nedbitna stumpar. Har jag alltså slutat bita på naglarna? Nja. Men jag har helt klart minskat på nagelbitandet. Detta har gjort att jag har fått två insikter:

1) Jävlar vad adhd-medicinen gör skillnad även i det lilla. Det är inte en slump att jag lyckades minska bitandet just nu. Idag har jag pga sjukdom inte tagit nån medicin och jävlar vad de har blivit naggade på, de små naglarna.

2) Jag kan INTE FÖR MITT LIV måla nagellack? Alltså det är löjeväckande. Det ser ut som att jag håller på att tända av från... jag vet inte... nåt som ger en skakningar? Det är nagellack högt och lågt, men på nåt vänster ändå inte där det ska vara? Mycket märkligt.














Nu ska jag bli en sån som köper roliga nagellack och matchar med humöret. Än så länge har jag ett grönt, ett mörkgrått och ett ljuslila. Knallrosa ska bli mitt nästa, ihop med ett nytt överlack eftersom NÅGON (Majken, alltid alltid Majken) råkade spilla ut mitt svindyra överlack på vårt parkettgolv.
Jaja.

*(Vaddå semestergoogling? Ska vi inte bila? Var inte allt bestämt? Jo... det var det ju typ. Sen insåg jag/vi att det behövs väldigt mycket större energireserver för en sån resa än vad vi har för tillfället. Bila med barn är nog inte det vi behöver efter en evighetsvinter då vi för första gången har två heltidsjobb och renoverar två badrum och kämpar på med allt det vanliga med skolvägran och sjuka dagmattar och tre barn i allmänhet. Så nu kollar vi på typ charter istället, med sikte på Italien.)


söndag 11 mars 2018

Ej ett geni, om man säger så.

Jo, men jag var ju dum i huvudet nåt så jävulskt och tänkte "gud vad länge sen det var jag var sjuk, vi har verkligen varit osedvanligt friska den här vintern". Enter dunderförkylning. Den kom så pang på också, jag satt i soffan på kvällen och från ena sekunden till den andra hade jag ont i halsen? Så jävla desperat av förkylningen att liksom bara tvinga sig på sådär?

Så nu har jag tillbringat en ensamhelg med barnen samtidigt som jag varit döende. De har även haft aktiviteter osv, så det har ju varit lugnt och skönt. Inte. Ikväll när jag inte är ensam med dem längre ska jag tappa upp ett så hett bad att jag skållas och sen ska jag sjunka ner i det och bara koka mig frisk. Ja, inte Benet Med Såret då, det lägger jag ju på badkarskanten som vanligt. Är det inte läkt än? NEJ!

När jag säger att ungarna hade aktiviteter så menar jag att Emmy hade cheerleading. Både lördag och söndag den här helgen. Det närmar sig tävling så de pressar ut de mesta ur de stackars (nej, inte på riktigt) ungarna som är så jävla duktiga. Alltså på riktigt, tjejerna är mellan 10-12 år och kastar varandra i luften och tränar stenhårt och memorerar långa koreografier och gör bakåtmjukisar och framåtmjukisar och hjular och och och. Är så jävla impad av cheerleading som sport, av småtjejerna som tar i och kämpar och pushar och VÅGAR, samt av tränarna som är 15-åriga tjejer och viker sina helger åt detta. Det är fint.

Jag önskar att jag hade nåt sånt. Jag hade ju roller derbyn och jag saknar den så himla mycket. Det är sorgligt hur ofta jag drömmer om att jag rullar igen och att jag inte tappat nånting utan allt går jättebra. Så ska jag börja igen? Nej. Dels för att mina ben skulle gå sönder i ett nafs igen, och dels för att jag inte tycker om att börja om. Det skulle ändå inte vara samma och jag skulle känna mig malplacerad. Däremot har de börjat prata om ett "pensionärsteam" i cheerleading och kanske...?

Nej men seriöst, jag sökte ju en hobby och kom på att jag vill lära mig att crawla och det håller jag fast vid. Men eftersom jag inte kan bada nu så är det uppskjutet tills jag inte har ett gapande sår på benet. Men jag har ett friskvårdsbidrag som jag vill börja utnyttja, och jag vet inte vad jag ska lägga det på?

Det här är mina förslag på vad jag kan köpa för friskvårdsbidraget (3300/år). Alltså för mig själv, det är inte så att jag ska presentera dem på powerpoint för nån. Men iaf:

1) Simning. Jag menar, jag älskar ju att simma. MINUS: det dröjer länge innan jag kan göra det och då ska jag ändå lägga pengar på att lära mig att crawla vilket innebär att det blir kaka på kaka?

2) Gymkort. Inte för typ crosstrainer eller så, utan för att lyfta grejer och bli stark. MINUS: Jag har lyft vikter förut och det var rätt kul, men jag gjorde nog lite fel för jag fick ont i axeln och skuldran så om jag ska göra det igen vill jag ha hjälp (dvs typ en PT) och då blir det helt plötsligt alldeles för dyrt.

3) Yoga. Jag vill gärna bli smidigare och stärka muskler utan att kanske stressa kroppen för mycket. MINUS: Det är ofta en fast tid i veckan och jag behöver kunna vara flexibel, vill inte binda upp mig till typ "torsdagskvällar":

4) Massage. Få kroppen genomknådad och knutor upplösta osv osv. Välbehövligt som fan. MINUS: Det är så dyrt att man liksom får tre-fyra ggr och sen är alla pengar slut. Dessutom får jag massage via jobbet ibland.

5) Ridning. Jag älskar ju att rida. MINUS: helt ärligt så är det också jävligt krävande både i form av att det är en fast dag i veckan som jag får ångest av om jag missar pga svindyrt, och det sliter så på kroppen i form av skavsår och träningsvärk osv. Och nu menar jag inte bara skavsår på fingrarna om vi säger så.

6) ... ja vad? Har ni några tips? Jag kan inte göra något som innebär spring eller hopp eftersom jag fortfarande har jätteproblem med benhinnor/stressfraktur/VAD FAN DET NU ÄR. Annars hade jag lätt velat testa balett för vuxna nybörjare. Det är lite begränsande att benen inte tål några stötar alls (det är en lång historia), plus att jag som sagt inte har jättestor lust att binda upp mig en gång i veckan. Har funderat lite på linedancing pga älskar dans som sagt, men tja... är öppen för idéer!

(Badminton då? Jo men det ströspelar jag ändå och det lönar sig inte att betala terminvis, jag har kollat upp det.)


lördag 3 mars 2018

Avstämning februari

"ELLEN! INGEN VILL HÖRA OM DINA TRÅKIGA JÄVLA NYÅRSLÖFTEN!"

Nähä, men jag är för trött för att komma på nåt annat att skriva om, och för min egen sinnesros skull vill jag dokumentera. Har jag klarat alla grejer jag ska göra varje månad? Nja, inte det där med att laga ny mat. Vi stryker den, jag orkar ej hålla på att leta recept och skit när jag är tacksam om vi har mat hemma eftersom det innebär att nån av oss har orkat handla.

Men jag har varit på bio! Två gånger till och med. Såg Coco med barnen (härlig) och Phantom Thread med en kompis (usel!). Alltså filmen var usel, inte kompisen. Iofs var det hon som valde film såatteh...

Alltså jag förstår mig inte på fin film. Sån där kulturell, "djup" film som kritikerna älskar. I cannot. Kritikerna såg en helt annan film än vad jag såg, ELLER så kan det vara så att långa scener där man filmat i en artsy vinkel och ett piano klinkar i bakgrunden bara blir parodiskt för mig. Men kritikerna har tydligen inga problem med detta uttjatade grepp.

Jaja. Jag har även spelat badminton men ej simmat eftersom jag fortfarande har ett stort sår på benet. Hur går det med såret, undrar ni inte alls men får veta ändå.

Jo Birgitta frodas och mår bra. (Jag har döpt såret till Birgitta efter min gamla chef eftersom båda orsakat mig ungefär lika mycket bekymmer och smärta). Varje vecka går jag till vårdcentralen så att de får ta bort kompressen och försöka tvätta ur och oja sig över att det blivit lite sårskorpa (det ska läka underifrån, så de måste liksom ta bort allt "sårigt" hela tiden" och sen går det inte att få bort allt torkat gojs (jag vet, eeew) så då lägger de på en salva som ska "lösa upp det" och så lägger de om såret igen och sen får jag en tid till en vecka efter då exakt samma sak upprepar sig. För nån vecka sen sa sjuksköterskan ba "ÅH VAD BRA DET LÄKER! NU ÄR DET 1 MM MINDRE!".

Okej. EN millimeter på en vecka. JÄTTEBRA!!! I den här takten kommer det ha läkt lagom till min 40-årsfest. Är så jävla trött på att springa till vårdcentralen hela tiden (frikortet kom tidigt i år, och det är inte ett skämt om ev. för tidig utlösning för Sverrir Gudnason) och på att ha stödstrumpa (det ska läka bättre då) och på att inte kunna BADA eller SIMMA!!

Jaja nu är det mars. Om två månader är det vår!