Det där med att folk tycker om att träna och motionera och sånt har jag aldrig förstått mig på. (Insert valfritt ironiskt "va, det hade jag aldrig anat!" här)
Men dans. Dans alltså. Att dansa konstant i flera timmar med avbrott bara för enstaka toalettbesök eller ett glas vatten. Att dansa utan att tänka på skavsår eller trötthet eller sträckt magmuskel eller omgivning eller nästan ens musiken. Det förstår jag mig på. Hela min kropp vill dansa mer. Inte pardans, inte hemma i vardagsrummet-dans, inte findans. Utan "jag dansar som om det inte fanns någon morgondag"-dans. Sån dans som ger mig någon slags förståelse för människor som virrigt mumlar om endorfiner som frigörs i samband med motion. Som påstår att kroppen längtar efter att anstränga sig. Jag har inte riktigt fattat det där förut som sagt, men nu förstår jag.
Det finns bara en liten hake.
Jag, likt Magnus Uggla, dansar sällan nykter.
Det kan möjligen bli ett problem om jag skulle tänka mig dansen som huvudmotion.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar