torsdag 10 juni 2010

Om att låta varje egenskap vara lika viktig och värdefull.

Jag och min syster stod med alla andra föräldrar utanför simhallen och tittade på Noas simskola. Han hade svårigheter med att förstå hur man skulle använda flytdynan. Jag skämtade och sa till min syster att "Ja, man får ju hoppas att han blir snygg så att han kan leva på sitt utseende". Det skulle jag inte ha gjort. Om blickar kunde döda hade det blivit en väldigt traumatisk scen där bland alla andra föräldrar.

Och det här stör jag mig på. Vi i samhället har tydligen sagt att det finns två viktiga egenskaper här i världen: snygg (smal) och smart. Det ska alla vara, det är viktigt att alla är, man får absolut inte vara något annat. Det är precis som det jag har skrivit om tidigare: man får inte säga att någon är tjock, men vad vi egentligen säger då är ju att det är fult att vara tjock. På samma sätt är det märkligt att man inte får antyda att ens barn kanske inte är den skarpaste kniven i lådan utan att det ska höjas på ögonbrynen. Då säger vi ju samtidigt att smart är det absolut viktigaste.

Missförstå mig rätt, det här handlar inte om att jag säger att min unge inte är smart. Det har inget med det att göra, och det vore ju absurt att säga att en femåring inte är smart, det kan man ju inte veta. Ingen vet vad som händer i framtiden, ingen vet vilka egenskaper som kommer blomstra, och smart är ett ord som kan innebära så många olika saker. Så. Det här handlar inte om mitt barn, det hoppas jag att ni fattar.

Men säg om. Säg att mina barn inte vore smarta. Säg att en unge inte är särskilt smart, säg att hen har svårigheter att förstå saker, lär sig sakta, kopplar sakta, inte är smart helt enkelt. So what? Vem har mage att påstå att det skulle vara bättre att vara smart än snäll? Vem har rätt att tycka synd om någon som inte är smart, när detta barn har mängder av andra egenskaper? Varför har vi bestämt att smarthet är det som ska räknas?

Den svenska skolan är inte skapad för de som är smarta, den är gjord för medelmåttor och för barn med resursstarka föräldrar. Du klarar dig enormt mycket bättre i samhället om du är social än om du är smart - så varför denna motvilja att erkänna att alla barn inte kan ha alla egenskaper och om några barn inte är smarta så är det inte mer än så.

Prova att säga "ja, mitt barn är många saker - men empatisk är hen inte". Jag har provat. Ingen reaktion. Kanske någon anekdot om hur andras barn dragit katter i svansen eller skrattat åt gråtande barn, men inget fördömande.

Prova att säga "ja, mitt barn är många saker - men modig är hen inte". Jag har provat. Ingen reaktion. Möjligtvis någon tröstande kommentar om att alla behöver ju inte vara modiga.

Prova att säga "ja, mitt barn är många saker - men smart är hen inte". Upplev den isande kylan.

När vi sätter vissa egenskaper på en piedestal säger vi att andra egenskaper är mindre viktiga, mindre eftersträvansvärda, mindre bra. Alla de underbara, härliga, häftiga, makalösa och roliga egenskaper som barn har blir förpassade till bakgrunden. De är substitut, komplement. Inte det viktiga. Man nedvärderar alla egenskaper som är annat än "smart".

Hur smart är det egentligen?

8 kommentarer:

Leos pappa sa...

Mycket intressant. kan bara instämma. har funderat en del på detta och lutar just nu åt att jag helst vill at mina barn skall bli "lyckliga". sen är ju (kanske tyvärr) smart och snygg en bra start på förutsättningarna för ett lyckligt liv, här i bemärkelsen "klara sig i samhället". men de är inte i sig själva garanter för lycka då de kan relativiseras. hur snygg och smat du än är så är någon annan snyggare och smartare. plus att extremerna på denna skala kommer med oanade baksidor. tror "social" ger bättre förutsättnignar till lycka, om jag måste välja. bla bla bla.. tappade bort vad jag ville säga...

appropå test. har du slängt ut "mitt barn är inte vackert" och fått någon reaktion på det?

Ellen sa...

Ja, sociala förmågor, ambition och självsäkerhet kickar ju "smarthets" rumpa när det gäller att klara sig bra. Dessutom är jag övertygad om att en hög intelligens är ett hinder snarare än en förutsättning för att bli lycklig.

Mina ungar är ju sjukt vackra, så det vore märkligt att säga något annat. ;-) Men ja, om jag säger att jag tycker att det finns barn som är sötare än mina egna så brukar folk höja på ögonbrynen. Men det känns ju så märkligt, ser folk inte att deras barn inte är så jättesöta? Tycker de på riktigt att de är sötare än alla andra barn? Ruggigt!

Leos pappa sa...

snygg sammanfattning på exakt vad jag menade, i en mening :) jag borde träna på skrivandet...

rätt svårt att ha en objektiv syn på sina barns söthet, det är ju så mycket mer än bara utseendet på något sätt.

Szenna sa...

Tack för en trevlig blogg. Har inte läst så länge men gillar =)

Detta med barn, deras egenskaper och utseenden är så känsligt för många.
Det viktiga för mig är just att min son hittar sin lycka på sitt sätt och skapar sig ett meningsfullt liv enligt sina behov och värderingar.
Han är inte smartast och vackrast men blir han lycklig så har både han och jag har gjort ett hyfsat jobb på vägen dit =)

Trevlig kväll! / Szenna

terry sa...

Pröva att säga att ditt barn inte är sött. Det är också sjukt provocerande.

leos mamma sa...

vad räknas som "smart" då? pratar vi intelligens? vad är intelligens? är det bara akademiska förmågor? är det sånt man mäter med intelligenstest (och vad mäter de egentligen)? eller kan smart kanske innefatta typ hundratusen olika fasetter av egenskaper?

egentligen är jag nog för trött för att lyckas formulera det jag vill få fram, men jag gör ett försök.

för mej är iaf "smart" inte bara akademiska kunskaper eller street smarts utan hela det sätt man fungerar på. att man ytligt verkar korkad för att man inte förstår hur en flytdyna funkar är nog knappast för att man faktiskt är korkad utan kanske för att man såg nåt helt annat i den, för att man tänker annorlunda. och hur skulle mänskligheten nånsin kommit fram till viktiga kunskaper, om ingen tänkte annorlunda än att jorden är platt och universums centrum?

alla är smarta på sitt sätt och på sin nivå. jag tror det är det som provocerar, när man skojar om att hästarna inte är hemma (och för att folk inte har humor förstås). folk fattar inte att "smart" är relativt och flexibelt. är man inte boksmart kanske man är socialkompetent och kompenserar alltså för att man inte acear i plugget. det är fan smart!


och klart jag tycker mina ungar är sötare än alla andras. det är ju sant! ;)

Ellen sa...

leos mamma - fast det där tycker jag är symptomatiskt på det jag skriver om. Att alla ska vara smarta på sitt sätt, att till och med social kompetens ska vara någon slags smarthet. Det är ju lite märkligt att man inte kan säga "nej, jag är inte ett dugg smart. Men jag är envis, ambitiös och bra på att arbeta hårt, så jag klarar mig precis lika bra som alla andra". Förstår du vad jag menar?

Om vi säger att smart är någon slags intelligens, om den sen är bokbaserad eller tingsbaserad eller iqbaserad spelar mindre roll. Men det är ändå intelligens-smarthet jag tänker på. Varför är det så viktigt att alla måste vara smarta, om så bara "på sitt sätt?"

leos mamma sa...

ja jag förstår hur du menar. men jag skiljer på "intelligent" och "smart", eftersom jag tycker att det är två helt olika saker. man kan vara smart utan att vara intelligent i den klassiska bemärkelsen (dvs skolkunskaper, f ö detsamma som iq mäter). så nej det är inte "viktigt" för mig att alla måste vara smarta, det är bara så jag ser på det hela. alla är smarta, på sitt sätt. men alla är inte intelligenta.

varför man inte "får" säga det är väl säkert en rest från den tiden man gömde efterblivna på anstalt, för det var fult. precis som det var fult att vara psykiskt sjuk och homosexuell. eller tjock :) eller prata om kvinnliga problem eller sorgen efter ett dödfött barn.

personligen tycker jag inte det är hela världen om man inte har läshuvud. alla kan inte vara mvg-barn. men det är som sagt inte alls samma sak som att inte vara smart tycker jag.