Jag är arg på gubben som sitter och äter mat ensam på en pizzeria sent på kvällen. Han kan väl dö istället, han har en ful jacka. Jag är arg på alla som har förlorat en familjemedlem och talar om det som att det inte var en fullständig katastrof. Jag är arg på vädret, det är oförskämt att solen skiner. Jag är arg på mina barn för att de är för små för att jag ska kunna sörja tillsammans med dem. Jag är arg på min man för att det inte är hans släkting. Jag är arg på läkarna som inte kan göra något. Jag är arg på alla som är glada, som har semester, som inte fattar att just nu är allt värdelöst. Jag är arg på mig själv för att jag inte alltid reagerar som jag borde. Jag är arg på mitt jobb som inte kommer förstå hur min hjärna inte kan tänka på annat än ramsan "min morfar har cancer och kommer att dö". Jag är arg på människor som inte hade en bra relation med sina morfädrar, de förtjänade inte sin morfar. Jag är arg på mig själv för att jag har så dumma tankar. Jag är arg på sommaren. Jag är arg på att vi behöver tänka på begravning.
Jag är så jävla arg.
5 kommentarer:
Kan inte föreställa mig hur det känns att en så närstående person snart kan dö, det måste vara fruktansvärt. Sen tror jag det är svårt för andra att förstå vilken enorm sorg det faktiskt kan innebära för en vuxen person att förlora en morfar, jag tror att många, tyvärr, mest ser det som en gammal person som dör. Visst, lite ledsamt kanske men det är ju bara naturens gång, liksom. Svårt att hävda den förlamande vidden av sorgen då...
Jag vill bara poängtera att det kanske inte alltid är barnbarnens fel att de inte har en god relation med sin morfar. Jag ÖNSKAR att min morfar hade betydd lika mycket för mig som din gör för dig, men det gjorde han inte och det var helt och hållet hans val. När han dog för två år sen så var det lite ledsamt, visst, men det var ju naturens gång...
Elin - ja, precis så är det. "Han är ju så gammal", eller "Det är ju i alla fall inte din pappa" eller liknande. Det är som att det vore mer "legitimt" att sörja t.ex. en pappa, men min morfar har ju varit som min pappa, så...
Vad tråkigt att du inte hade en bra relation med din morfar. Det är sorgligt när folk väljer bort sin familj.
Du är verkligen arg. Och jag förstår det.
Men även om du tycker det är urdumt så finns det väl kanske änå en tröst i att din morfar faktiskt har fått leva ett långt och friskt liv med så fina relationer med barnbarn och barnbarnsbarn!
Eftersom jag har en gammal pappa (äldre än din morfar faktiskt) så är det så jag måste tänka.
Det var en fullständig katastrof när makens mamma rycktes bort i sjukdomen alldeles för ung. Det är inte, för mig, en lika fullständig katastrof när min älskade mormor gick bort vid 94. Hon hade ju åtminstone hunnit leva.
Men man kan aldrig jämföra sorg. Åt något håll.
Hoppas du hittar små frön av glädje snart igen.
Ja, jag vet rent logiskt att det är en tröst. Och jag tror att jag kommer kunna känna det också, längre fram.
Det spelar ingen roll om människan som dör är gammal eller ung, dom lämnar ändå ett tomrum efter sig. Min mormor var den bästa personen som fanns, hon dog för många år sen, men än idag kan jag sörja henne.
Hon fattas mig och jag saknar henne!
Man får visst sörja och vara arg när någon man älskar måste lämna en, hur skulle det annars se ut?? Din morfar är älskad av dig och du har verkligen all rätt att vara arg och sörja att han inte kommer finnas i ditt liv så länge till.
Massa kram!
/AP
Skicka en kommentar