torsdag 16 december 2010

Lite önskningar såhär i juletider.

Det var så enkelt att skriva önskelista i år. Kläder går ju fetbort, pun intended. Smink har jag nyss bunkrat upp via näthandel, så det behöver jag inte önska mig. Upplevelser blir rätt svårt, så kvar blev ungefär en hemmamysares största dröm:

- Morgonrock
- Tofflor
- Böcker. I princip allt med Joyce Carol Oates som jag inte redan har. Inget med Kajsa Ingmarsson.

Apropå den senare så har hon lyckats med konststycket att skriva världens sämsta bok. På riktigt alltså. Har ni läst "Bara vanligt vatten"? Nej, gör inte det heller. I korta drag handlar den om det här:

Extremt ytlig överklassförfattare ska skriva sin sista bok. Hon får en vattenläcka. En snygg, ung hantverkare vid namn Johnny (but of course) kommer för att laga läckan. De bråkar, blir kära, gör slut och blir ihop igen. Hon blir en bättre människa due to hans arbetarklassinflytande på henne.

Själva intrigen är väl inte sämre än din närmsta harlequinroman, men hur den är skriven! Enda anledningen till att jag tvingade mig igenom hela boken var för att jag tänkte att någonstans måste det ju avslöjas att allt är ironiskt. Man kan inte skriva en såhär platt bok år 2010. Man kan inte få ge ut en såhär platt bok år 2010.

Tänk på en stereotyp om rika kvinnor. Tänk sedan på ungefär 100 till. Tänk sedan att du beskriver alla dessa stereotyper på ett uppradande, nästan parodiskt sätt. Fast du är seriös, dårå. Lyckas du? Grattis, du är Kajsa Ingmarsson. Ungefär såhär är hela boken:

"Hon kastade sitt blonda, välskötta hår över axlarna. Det var gyllengult efter den dyra färgningen hos hennes exklusiva frisör, men eftersom hon inte lade några pengar på mat då hon vill vara smal, hade hon råd med så många dyra hårbehandlingar hon önskade. Hon trampade på gasen och hörde hur hennes sportbil varvade till. Det var den perfekta bilen för henne: kvinnlig men ändå djurisk. Den var vacker och dyrbar, precis som hon. Hon hade valt att inte sätta på sig säkerhetsbältet för det matchade inte den rosa, dyra dunvästen. Och ärligt talat var ju säkerhetsbälten bara larvigt, det var säkerhet för pöbeln som inte hade hennes körskicklighet eller hennes bils förmåga att ta snäva kurvor snabbt. Otåligt tittade hon på sitt exklusiva armbandsur. Snart skulle hon vara framme i stallet. Hon hade saknat sin häst. På senare tid hade hon inte varit ute hos honom alls, men han led ingen nöd för det. Den dagliga skötseln hade hon hjälp med, det fanns alltid någon fattig flickunge som ville rida och rykta. Själv tyckte hon om att klä sig i de dyra designerridstövlarna och ta en snabb galopp i skogen. Varför slösa bort sin viktiga tid på att ta en lugn tur? Tid är pengar, det visste hon ju."

Nej, det är inget exakt citat. Men närapå, sorgligt nog.

Ge boken som julklapp till en elak svägerska eller en dum kollega eller något. Det är det enda den duger till.

1 kommentar:

Sofie sa...

Det låter ungefär lika bra som boken av Denise Rudberg jag plågade mig igenom för något år sedan (varför jag läste klart? För att se om den verkligen kunde vara så genomusel ända till slutet, vilket den visade sig vara).