Jag är ju intresserad av inredning. Inte bra på det, men jag tycker det är kul och lägger ut pengar på dyra inredningstidningar fyllda av ohyggligt dyra inredningsdetaljer som jag aldrig kommer få råd med.
Och det stör mig. Men ännu mer fascinerar det mig. Vilka är de människor som har råd med kuddar i soffan för tusentals kronor? Vilka är det som lägger hela månadslöner på mattor? Jag är så fascinerad, och let's face it: otroligt avundsjuk. Samtidigt tycker jag ju att det är absurt när folk har en thailandsresa i udda men charmigt porslin. Eller när man måste jobba heltid, för man har inte råd att gå ner i tid, men de där rätta solstolarna har man råd med. Vad de än kostar.
Det är ett tidens tecken att vi lägger såna summor på inredning. Jag vet. Det är ett tidens tecken att jag är precis likadan som alla andra. Jag vet. Jag orkar inte gå in på någon djup analys av det, då får ni gå och se Schyffert och Lindströms senaste show istället. Det enda jag vill veta är: hur fan har folk råd?
3 kommentarer:
Själv fascineras jag mer av vilka som vill lägga tusentals kronor på (onödig) inredning. Hur tänker man? Blir man lyckligare av en tvåtusenkronorskudde i soffan än av en femtiokronorsdito från Ikea?
Men det är väl bara att fejsa att vi alla är olika och blir lyckliga av helt olika saker.
Jo alltså, jag skulle ju få krupp om jag köpte en kudde till soffan för 2000 kronor. Och så skulle ingen få sitta i den soffan osv.
Men vissa saker finns inte lika fina i billig variant. Tyvärr. (Läs: typ smegkylskåp... åh, smeg) Och jag blir så förundrad över de som dels har råd och dels klarar av att lägga så mycket pengar på saker som ändå bara är yta.
Hur har folk råd: Om man bor tillsammans och har varsin inkomst har man väl rätt bra med deg, även om egentligen ingen tjänar riktigt grova pengar? Jag vet att en massa folk bor upp mycket av sin disponibla inkomst, men ändå. Två löner. Det gör skillnad.
Sen blir man ju mer och mer okänslig också. Jag handlar sällan inredning, men jag handlar en del kläder. Det faktum att jag har en fet lön har gjort att jag idag kan lägga summor utan att blinka, som jag tidigare kunde tänka "det går ju aldrig" om. Alltså verkligen, idag tänker jag öht inte på det, för kanske tio år sedan fanns ingen chans att jag hade ens tittat åt den typen av plagg. Gör det mig lyckligare? Nä. Naturligvis inte. Det gör mig mer välklädd, det gör det, men eftersom jag inte tror att någons värde ligger i utseende har det egentligen ingen effekt. Men jag gör det eftersom jag kan, även efter att Unicef, Rädda barnen, Action Aid, Amnesty, Läkare utan gränser och tigrarna fått sitt.
Skicka en kommentar