tisdag 24 maj 2011

Denna dagen, ett liv.

Jag ser på Saltkråkan med barnen, det avsnittet som handlar om när de lyckas rädda Snickargården från att bli en bungalow. Det är så fint när Melker i slutet av avsnittet sammanfattar allt vad ett risigt hus står för. Det är hans chans att ge barnen allt han vill. Det är hans sätt att visa dem att han älskar dem så att det gör ont i hjärtat. Han vill ge dem allt i världen och lite till, han vill kompensera för att han är ensam med dem och de inte har någon mamma. Han vill att de ska vara lyckliga, att de ska få allt de drömmer om, att de inte ska bli besvikna, ledsna eller sårade.

Allt detta vill han. Och allt det manifesteras i ett hus som det regnar in i.
Fina Melker.



























Alla har vi såna saker. Det är därför det är så viktigt att jobba deltid eller att resa utomlands eller att ordna de bästa barnkalasen för våra barn. För vi vet att vi inte kan skydda dem hela livet. Vi vet att vi inte kan göra deras liv lyckliga och underbara. Men vi kan försöka ge dem lugna eftermiddagar eller semesterminnen eller mängder av kort på fantasirika tårtor och spännande kalas. För om vi gör det, om vi lyckas där, då kanske det väger upp lite att deras liv kommer innehålla oro, olycka och otur, sorg och bedrövelser. Det kan vi inte förhindra, men vi kan dekorera muffins på vägen dit och hoppas att det hjälper lite.


Precis som Melker som med snickargården försöker väga upp för barnens döda mamma.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Vakkert skrevet. Takk skal du ha.

Jenny i Malmö sa...

Åhh, vad fint skrivet! Precis så är det ju att vara förälder.