söndag 31 juli 2011

Om Norge

Jag funderade rätt länge på om jag skulle strunta i att ens beröra tragedin i Norge och istället bara blogga på som vanligt. Låtsas ignorera allting och bara köra på, som vi gjorde i Frankrike.

För vi ignorerade. Vi kunde göra det eftersom vi var i ett land utan tillgång till tidningar på vårt språk eller Internet. Vi åt musslor och barnen åkte karusell och vi försökte att inte tänka på att en massmördare slaktat mängder av ungdomar som ville förbättra världen.

Men hemma igen så går det ju inte att ignorera. Hemma igen så är jag rädd. Jag hade trott, vi hade trott, att dådet skulle analyseras och att en politisk diskussion kring den vanvettiga nationalismen som frodas äntligen skulle komma till skott. Men sedan kommer vi hem och inser att många tycker att det är osmakligt att dra in politik i det hela. Barn har skjutits ihjäl på grund av att de är politiskt aktiva, ihjälskjutna av en man med ett ytterst politiskt motiv - men vi ska inte dra in politik i det hela? Jag blir rädd som sagt.

Min hjärna är fortfarande alldeles för mosig efter skräpmat och bilåkning och semester, så jag tänker inte skriva något långt om det här. Jag behöver inte skriva något heller, eftersom Katrine Kielos har uttryckt det jag tänker.


"I Belgien har flamländska separatister vunnit valet.  I Tyskland har en av ­ledarna för riksbanken publicerat en bok om att tyska folket borde skaffa sig mer ­lebensraum: muslimerna föder för många barn och utarmar landets gener. I Holland blev PVV tredje största parti – de vill förbjuda Koranen. I Ungern patrullerar svartklädd paramilitär. Över hela kontinenten växer besattheten vid allt främmande. Norge gör sig berett att begrava 77 stycken terror­offer.

Och ni tror fortfarande att ni kan kontrollera dem?"

Läs hela texten här.

Att inte dra in politik i det här är att skymfa de som dog på grund av sina politiska åsikter. 

lördag 30 juli 2011

Nu är vi...

HEMMA!

(Och jag ska snart sova i min egen säng. Hur skönt är inte det då?)

fredag 29 juli 2011

Hej, minns ni mig?

Nej, vi är inte hemma än. Just nu är vi på ett hotell i Hamburg och jag har hittat wifi och loggar in överallt och hittar nästan hundra mail och ca 350 nya blogginlägg, men näsyan inget spm någon specifikt har skickat till mig. Det slår mig att allt det jag tycker är så viktigt på internet främst är ytligt.

Ingen saknar mig, ingen noterar frånvaro, ingen hör av sig. Det är inte meningen att låta ledsen över det; jag är själv ingen sån som har koll på vänners resor, saknar eller spontant hör av mig. Det är bara en stilla notering: om min internetuppkoppling imorgon skulle dö för alltid skulle det i princip bara innebära lite tråkigheter för mig. Inte mer än så.

För de flesta är det något av en självklarhet, men internetjunkie som jag är kom det som en lite välbehövlig insikt: webben behöver inte mig. Shock! Horror! Sant.

Annars så är jag rätt glad över att snart vara hemma igen. Frankrike var ungefär lika undebart som Tyskland är vidrigt, men alltså... jag orkar inte umgås så här tätt med barnen mer. Tre veckor precis inpå varandra, utan varesig kompisar eller förskola som distraherar dem är för mycket. There, I said it. De gråter å andra sidan efter sina kompisar, så känslan är ömsesidig. Det kanske gör oss till dåliga föräldrar i vissas ögon, men för de flesta är vi bara normala.

Gud, ensamhet. Ett ord som klingar ungefär lika skönt som frasen " imorgon lämnar vi Tyskland". Elle näe, nu ljög jag. Inget slår att lämna Tyskland bakom sig.

måndag 18 juli 2011

Hälsningar från ett Mcdonalds

Vi har hittat Internet! Visserligen på ett Mcdonalds i en grannstad, men ändå!


Jag älskar Bretagne, åk hit! Bry er inte om de som säger att det är kallt och regnigt; det är underbart. Jodå, det regnar. Och nej, det är inte södra Frankrikes värme. Men allt annat är underbart. Musslorna, stränderna, städerna, ostarna, allt!

Här får man en macaron stor som en semla för samma pris som en torr miniliten maräng i Sverige.

Åk hit vettja!

Mvh,

En som råkat bada med kläderna på för att hon inte märkte att det inte var ebb längre...

lördag 16 juli 2011

Gah!

Vilka bor i ett hus utan Internet? Jo vi! Visserligen ar det sjukt fint och pittoreskt och underbart, men anda: inget Internet!

Sa det dar med bloggande blir det inget med under den har resan. Nu sitter jag pa ett internetcafé och det har inlagget har tagit ca 10 min att skriva. De har helt sjuka tangentbord har namligen.

Men bortsett fran sjuka tangentbord och inget internet ar det fint har. Idylliskt sa det forslar. Barnen plockar snackor pa stranden och vi ater musslor och ostar. Blir inte mkt battre. Eller jo, om vi hade haft internet da.

tisdag 12 juli 2011

Rapport fran Hamburg

Ni bara dör av förväntan; hur gick det nu första dagen? Skitbra, I tell you! Det kan ju bero pa att vi har världens bästa barn, eller sa beror det pa att vi mutade the hell out of them. Fram till Hamburg kom vi i alla fall helt utan bekymmer (förutom en liten aksjukekräka i början). I Hamburg kan man ju notera att tyskar inte direkt har bra smak. Varesig det gäller kläder eller mat.

Imorgon: Frankrike! Känns lite roligare än Tyskland maste jag säga. Förvisso skulle jag bli dömd för hets mot folkgrupp om jag yppade vad jag egentligen tycker om Tyskland, sa jag kanske inte är rätt person att döma.

Nu: sovdags! Vi gick upp klockan fyra imorse och ska upp halv sex imorgon.

måndag 11 juli 2011

Förresten.

Vi blev klara! Eller öh... inte. Själva trädäcket är färdigt, men smärre detaljer som kjol och trappa saknas fortfarande. Men sånt är ju petitesser. Låt mig påminna om hur det såg ut förut:




















Och nu:







































Som sagt, det finns jobb kvar. Men lite har vi hunnit med, trots allt tv-tittande!

söndag 10 juli 2011

Socker + bilåkande. En klockren kombination.

På tisdag morgon ger vi oss av. Vi satsar på att köra 80 mil första dagen. *insert nervöst, hysteriskt fnitter*

Det här är vad jag ska handla för proviant inför resans första dag:


Kex - salta
Saft
Chips
Bullar
Frukt
Cola
Engångsgrill
Korv
Korvbröd
Liten flaska ketchup
Tetraersättning

Jorå. Jag tror verkligen att vi kommer få pris för "nyttigaste resan". 

lördag 9 juli 2011

Trötthetskoma

Ni vet hur man aldrig tvättar ner till botten av tvättkorgen? Hur man aldrig sorterar upp i skafferiet eller torkar de där hyllorna längst in i skåpet? Ni vet hur man slänger ut kartonger i förrådet utan att sortera, hur man blundar lite för lite ogräs i grönsakslandet, hur man inte orkar städa under sängen, hur man tänker att de där garderoberna behöver vi ju inte gå igenom. Allt detta för att man tänker att "det är ju ändå bara vi som bor här och vi bryr oss ju inte".

Well. När man byter bostad med någon så GÄLLER DETTA INTE LÄNGRE.

Mvh,

"Har gjort allt vi inte gjort på 1.5 år på 1 vecka"

fredag 8 juli 2011

Det här med att älska sina barn.

Om det är något jag stör mig på så är det uttrycket "Jag älskar alla mina barn, men på olika sätt". Olika sätt innebär att man kan värdera och gradera, olika sätt innebär att ett sätt kan vara bättre än det andra. Jag tror att de allra flesta föräldrar älskar sina barn på samma sätt: totalt, fullkomligt, mer än allt annat. Däremot älskar vi dem på grund av olika saker.

När Noa föddes och jag drabbades av den stora föräldrakärleken misstog jag förälskelse för kärlek. Missförstå mig rätt, jag älskar honom lika mycket nu som då - men vad jag inte kunde förstå då var vad som skulle hända med all den sprittande kärlek jag kände. Jag resonerade som så att min mamma vill ju inte pussa mig på magen, bita mig i kinderna eller hålla mig tätt tätt intill för att insupa varje liten doft av mig (och det är jag ju väldigt tacksam för), alltså måste kärleken avta någonstans på vägen. Jag fasade för det tillfället, jag var rädd för att jag skulle älska mina barn mindre ju äldre de blev.

Nu vet jag bättre. När barn blir äldre ändras själva förälskelsen. Noa är sex år nu och för de av er som har vuxna barn eller tonåringar är han fortfarande ett litet barn, men jag vet att han har blivit större. Han är en annan person än han var för några år sedan. Han har en annan integritet, ett eget privatliv, en sfär som innefattar mycket mer än vår familj. Hans tankar och känslor syns inte längre alltid på honom och vi får inte alltid veta vad som pågår i hans liv. Följaktligen förändras även sättet vi ser på honom, och också hur kärleken yttrar sig.

Jag varken kan eller bör bedyra min kärlek till honom som jag gjorde när han var bebis, eller som jag gör med Majken nu. Jag kan fortfarande dra honom intill mig och insupa essensen av vad som är han; jag kan fortfarande låta honom veta att i mina ögon är han ren perfektion och jag älskar ingen mer än vad jag älskar honom och hans syskon. Jag kan kramas och pussas och klia på ryggen och vara nära, men jag kan inte tvinga honom att stanna kvar i en kram. Jag kan inte be honom låta bli sina vänner för att jag vill få vara med honom. Jag kan inte viska allt det jag viskar till Majken mitt i natten när bara hon och jag är vakna och hon tittar på mig med stora ögon och jag sätter näsan tätt intill hennes fjuniga hjässa och bara luktar. Jag kan inte lägga allt det på honom. Majken förstår inte när jag viskar: försvinn aldrig ifrån mig, jag klarar mig inte utan er, ni är det bästa som har hänt mig, låt aldrig aldrig någonsin ont hända dig, finns alltid här.

Noa förstår. Och en sexåring ska inte behöva ta in allt det som föräldrakärleken innebär, det är för mycket. Han behöver inte veta om de nattsvarta rädslor som kommer med föräldraskapet. Han ska inte veta hur det gör ont i min mage när någon har varit dum mot honom. Han ska få leva sitt liv utan att bära bördan av hur rädda vi är att något ska hända honom.

Men inte bara ändrar sig själva kärleksyttringarna: anledningen till att man älskar ett barn ändras också ju äldre de blir. Den första förälskelsefasen håller i sig i flera år, men ju äldre barnet blir desto mer övergår förälskelsen till något annat. Jag vet inte vad jag ska kalla det, men stolthet? Respekt? Beundran? En känsla av att det här barnet har så mycket klokheter i sig att jag blir varm av stolthet. Det här barnet har så många bra egenskaper att jag blir avundsjuk på den rena människa han är. Det här barnet hanterar världen på ett sätt som jag önskar att jag kunde. Det här barnet är mitt, det här barnet är en del av mig, det här barnet är så här delvis på grund av oss.

Det är den stora skillnaden. Jag älskar mina barn precis lika mycket, på exakt samma sätt - men den initiala förälskelsen har i Noas fall börjat gå över i något annat, något som baseras mer på den person han mer och mer visar att han är och kommer bli.

När han var nyfödd visste jag inte hur det skulle vara att inte längre vilja bita honom i kinderna eller pussa på hans fötter. Med tiden förstod jag mer och mer och nu vet jag skillnaden på den första förälskelsen och den djupa respekt jag känner för det barn som är allt jag någonsin kunnat tänka mig. Det är otäckt när de växer upp och blir större, lämnar oss mer och mer för varje dag som går. Det är otäckt, men också oändligt fint att få vara med om.

torsdag 7 juli 2011

Det här med brunett-ångesten då.

Jag vet. Det ÄR larvigt att lägga så mycket vikt vid en hårfärg. Och ja, jag vet att det är snyggare med brunt hår än blont, slitet med taskig utväxt. Jag vet. Jag fattar det, rent logiskt.

Men det innebär inte att jag känner det. För det jag känner är att det är tråkigt. Snällt, tråkigt, trist och blaha. På något sätt har min identitet hamnat i håret. Jag har ingen karriär att tala om (eller alls, för den delen), jag är tjock och har inga snygga kläder. Jag är liksom precis den där tråkiga småbarnsmorsan med det tråkbruna håret i en mamma-tofs som jag inte vill vara. Mitt platinablonda hår hindrade mig från att vara exakt sådär tråkig som jag egentligen är. Det var lite roligare.

Nu har jag inte ens det. Jag antar att jag får köra på med massor av läppstift och höga klackar. Eller bara typ skaffa en karriär eller bli bra på något. Eller bara kanske nöja mig med att de allra flesta är ungefär som jag och nöjda med det.

Men det skulle ju vara lite överkurs. Jag tror jag satsar på läppstiften.

(Och härmed avslutar vi den långa och onödiga bloggserien "Ellens hår". Mot nya äventyr! Jag känner att en ny lång och onödig bloggserie är på gång. What ever will it be?)

Brunett, as ugly as I can get

Jag har inte bloggat på några dagar. Dels beror det på att jag har firat min och min systers examen, dels på att jag hejat på fotboll (vi vann!). Men främst beror det på att jag har lagt min tid på att ha ångest över att jag imorse hade en klipptid. Klipp + färg. Nu jävlar skulle det vita bort och hela håret skulle färgas i en nyans liknande utväxten. Ja men förstå ångesten på den. Jag vill ju vara blond! Men jag vill också ha ett hår som inte går av när man borstar det, så... tja.

När jag satt där i frisörstolen höll jag på att börja gråta. Bara lite för att håret nu var mörkare, men rätt mycket för att det var så sjukt fult. Jättemörkt och heldassigt. Ingen glans, ingen livlighet - bara mörkt dassigt hö. Så jag sa: "gör om, gör rätt"! Eller näe, det gjorde jag inte. Jag urskuldade mig massor och skämdes som en hund när jag bad dem ändra så att det blev lite mer som jag tänkt mig. För visst, det bleks i sol och bad och med tvätt - men jag vägrar betala 1500 kronor och gå därifrån gråtfärdig. Det gör jag bara inte. Den här gången. (Däremot har jag gjort det på andra ställen, andra gånger. Så grattis till mig för ökat mod!) Så de lade i lite ljusare slingor och någon guldtoning och så blev det bättre.

Åhhh så mycket text, tänker ni nu. Var fan är bilden? Ja, var fan är bilden? Här nedan. Jag tycker fortfarande inte att det är snyggt; jag passar bäst i blont hår. Men det duger. Och en fördel är att med mörkt hår kan man ha mer smink innan det blir vulgärt. En annan fördel är att jag inte längre ser ut som en baltisk hora, men det tänkte jag ju som sagt åtgärda med mycket smink.

Så tja. Brunett:

























(Nu undrar jag bara hur lång tid det ska ta innan jag slutar hoppa till av chock varje gång jag går förbi spegeln.)

måndag 4 juli 2011

Självömkan.

Jag är så himla trött på mig själv just nu. Det är lite märkligt, för min självkritik brukar inte blossa upp förrän i september. Då ligger jag å andra sidan hela nätterna hösten igenom och listar vad som är fel med mig, såatteh...

Jag vet inte. Jag känner mig trist, urvaskad, blasé, ointressant. Jag känner mig ungefär lika het som min musgrå utväxt och det vill inte säga lite. Jag känner mig... korkad. Opåläst. Okunnig. Oinspirerad. Tråkig.

Det värsta är att jag inte vet hur jag ska komma ur det här hålet. Jag tror att till och med de chilenska gruvarbetarna hade större förhoppningar om att bli uppdragna än vad jag har. Å andra sidan så blev de just det; räddade. Jag måste själv försöka ta mig i kragen och det blir svårt eftersom jag sällan har annat än kraglösa klänningar på mig.

Såna här svackor brukar botas bäst medelst flytt eller radikal hårklippning/färgning. Men vi bor ju redan där vi ska och jag har ingen lust med något radikalt i hårväg. Det räcker med att jag har fått lite lockigt hår. Big whoop liksom.

Jag vet inte vad jag behöver. Knark? En utekväll? En semester på egen hand? En karriär? Vad gör ni när ni känner er såhär (om ni nu gör det)? Förutom flyttar eller färgar håret rött?

Och snälla svara. Jag har liksom kommit till det stadiet att jag ber om kommentarer, så please do.

/patetisk_84

Hets!

Vi bygger trädäck. Vi röjer ur tvättstugan. Vi tvättar alla lakan vi har. Vi städar ur och sorterar skafferiet. Vi dammsuger bilen. Vi bygger trapp på trädäcket. Vi röjsågar i trädgården. Vi rensar rabatter. Vi målar möbler. Vi lär barnen cykla. Vi lär barnen simma. Vi skriver listor. Vi letar cyklar.

Vi försöker med andra ord klämma in semester, föräldraskap, byggnationer och försummade delar i hemmet på en vecka eller så.

Jag behöver amfetamin.

Inhandlat

2 x bärbar dvd-spelare
2 x hörlurar
2 x usb-minne som rymmer flera filmer
1 x ny bilbarnstol

Bilresa ner till Frankrike om en vecka? Jorå!

söndag 3 juli 2011

Alltså.

Jag börjar tro att ni VILL att jag ska gå omkring med fult läppstift?

/förnärmad

lördag 2 juli 2011

Saker man kan göra en julikväll

...eller två. Eller tre.

- Lägga en sjuk mängd tid på att titta på smink-tutorials på youtube.
- Twitter-rådfråga Kattakvack om smink.
- Lyda hennes råd blint och genast köpa föreslagna produkter.
- Försöka ge sig på en smink tutorial som heter "pin up make up".
- Misslyckas och se ut som en clown.
- Ge sig på det igen.
- Misslyckas igen.
- Nöja sig med att måla läpparna röda.
- Inte riktigt lyckas med det heller.
- Lägga upp bildbevis på sin blogg.

























- Rådfråga sina läsare: är det meningen att man ska måla den där fula kanten nedtill? Den som inte är läpp eller hud, utan mittemellan? När jag var på "sminkkurs" på Make Up Store sa de att jag skulle dölja den med någon concealer, dvs måla den som hud. Men det ser ju superweird ut?
- Hoppas på svar.

Saker man kan göra en julimorgon:
- Besöka bloggen och hoppas att någon har svarat.

Ja men se piken! Hjälp mig i denna stora fråga. Det finns inget sorgligare än någon med röda läppar som ser ut som en clown. Just nu ser det väl okej ut när munnen är stängd, men så fort jag öppnar den ser jag ut som en clown som inte bara är clown - vilket är illa nog i sig - utan en som har hittat sin mammas sminklåda.

Ni fattar ju krisen.

(Varför denna plötsliga besatthet av smink och dylikt? Tja, det slog mig precis: man kan inte instagramma eller photoshoppa sig själv i verkligheten. Verkligheten behöver lite fler appar kan jag känna faktiskt.)

fredag 1 juli 2011

Vi måste prata.

Jag vet inte, men jag kan inte blogga längre. Eller kan och kan; uppenbarligen kan jag ju ety jag gör det nu. Men jag känner bara mer och mer att vi har en liten svacka just nu. Det är inte du bloggen, det är jag.

De senaste dagarna har jag på riktigt postat tre bilder på mitt hår. Visserligen var två av dem samma bild, men ändå. Mitt hår?! De övriga inläggen är varken provocerande, roliga, tänkvärda eller något annat - de bara är. Jag säger det inte för att gå med håven, utan mer som ett konstaterande.

Jag kan heller inte skylla på att det inte finns något att blogga om. De senaste dagarna har vår bil lagt av helt och skrotats, vår systemkamera gått sönder och barnen har gjort ett gäng roliga saker. Men jag ids liksom inte. Och när jag inte ens ids gnälla, då är något fel.

Inte beror det på tidsbrist heller. Visserligen bygger vi trädäck och jag skruvar trall tills jag får blåsor i händerna, men jag lägger ändå en obscen mängd tid på Twitter och andras bloggar. Kanske är det där skon klämmer, att jag liksom har insett hur sjukt duktiga/roliga/kunniga/coola folk är och därför känner lite "men vad är poängen då?" med mina inlägg?

Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag just nu på allvar funderar på att lägga upp den fjärde hårbilden den här veckan, och då är ju något allvarligt fel.

Ta det lugnt bloggen, jag vill inte att vi ska ta en paus. Sist jag sa det i ett förhållande träffade vi båda två varsin ny som vi fortfarande hänger ihop med. Twitter kommer inte ta din plats, jag har knappt fattat hur man twittrar än. Dessutom är du min stora kärlek (men säg det inte till någon, för det låter ju sjukt stört) så jag ville väl bara rensa luften lite, och hoppas på att det här samtalet gör att vi får lite ny glöd i vår relation. För så här tråkigt kan vi ju inte ha det, håller du inte med?

Tänkte väl det.

Helgens bästa stund

Jag älskar verkligen de tidiga fredagskvällarna. När man har kommit hem från jobbet, börjar laga mat och häller upp ett glas vin under tiden. Eller cola då för min del, eftersom jag inte önskar bli alkoholiserad.

Jag älskar att lyssna på musik, fixa med maten och prata med familjen. Jag älskar att barnen leker under tiden. Jag älskar att hela helgen ligger framför mig, fri att fylla med vad som helst. Jag älskar att tröttheten inte ännu tagit över, att maten är extra god och lyxig och att alla är på bra humör.

Att vi sedan sällan får sitta och avnjuta den goda maten och det goda vinet (eller colan) eftersom en bebis envisas med att vakna, det är en annan sak.

Fredagskvällar alltså. The shit, för att säga så.