Ja, okej Majken. De är fina, våra katter. De är tre stycken och de är precis överallt och de tycker om att gosa. Vi har haft dem i flera år och du har känt dem i nio månader nu. Så vadan detta behov av att nästan hysteriskt utropa att vi har katter hemma? Vi vet ju det. Du vet ju det. Du har sett dem förut.
Och som sagt, de är fina och gosiga. Men de kanske inte är så himla exotiska att du i en halvtimme måste sitta och skrika ut att du faktiskt ser en "ka! dä! titta! ka! ka! titta! dä! ka! ka!"? Det är ju ändå, lite, att stating the obvious, eller hur?
Det känns lite som när du kryper in i riktigt trånga utrymmen och sedan gråter när du, oundvikligen, fastnar. Inte ditt smartaste move, om vi säger så. Eller när du välter ut vattenglaset över hela dig och sedan gråter för att du blir blöt. Eller när du slickar på toalettstolen. Det är inte heller så smart, eller fräscht, gjort.
Men det är okej. Du är ju ändå bara nio månader. Men om du fortfarande slickar på toalettstolen om en sådär tre år, då kan vi väl ha ett snack. Okej?
3 kommentarer:
Haha! Min ettårings första ord var boll. Det sa han, jämt, hela dagarna om allt som hade en antydan till rondör. Sen kom julen och julpyntet och du kan ju tänka dig hur det var. "Boll! Bollen! Bollar!"
Men menar du att hon är nio månader och säger typ katt och titta och där? Det är ju typ guinnes book of world records begåvat. Gott nytt på er!
Fröken märkvärdig - nej faktiskt. Det är det inte. Att kunna ett antal ord vid nio månader är rätt tidigt, men inte ens särskilt ovanligt. När Emmy var lika gammal kunde hon lika många, ännu fler tror jag. Vid 11 månader sa hon 11 ord.
Skicka en kommentar