För en tid sen var jag på sjukhuset med Emmy för ett återbesök hos ögonläkaren. När vi var klara tänkte jag köpa en chokladboll eller en glass till henne, för så brukar vi göra när ungarna har varit på sjukhuset. Och jag kommer ihåg att jag gick och körde vagnen med Majken i och körde förbi cafét, för jag tänkte att jag inte skulle visa att vi skulle dit för då skulle hon bli mer överraskad och gladare när vi väl gick dit. Så jäkla sjukt tänkt.
För visst blev hon glad. Så klart. Det hade hon ju dock blivit även om jag redan från början sagt att vi skulle fika efteråt, men då hade ju min roll som Den Goda (och spontana) Modern gått förlorad. För jag gjorde ju den där lilla manövern för att jag ville få en större reaktion. En gladare. En väldigt tacksam.
Och det är så stört gjort, för säg att vi nu hade blivit osams efteråt, eller hon hade bett om en till glass, då hade ju jag känt mig förolämpad. "Jag som ansträngt mig så, jag som var så snäll, jag som köpte fika..." och följt upp med ett "då borde ju hon...".
Genom att jag ville få en glad reaktion lade jag också över mina känslor på henne; hennes agerande därefter blev direkt avgörande för hur jag skulle känna mig. Om jag istället från början hade sagt att vi skulle fika efteråt (för så gör vi eller hur?), så hade det inte blivit samma sak. Då hade jag inte ställt henne i tacksamhetsskuld till mig. Då hade ett eventuellt bråk efteråt fått stå för sig självt, inte i relation till min "härliga" föräldrastil.
Som tur är (eller snarare tyvärr) är jag inte ensam om det här. Jag ser det hela tiden, och jag gör det hela tiden och jag tror att det är så vi människor fungerar och det är kanske inte mer med det. Men det stör mig ändå när jag kommer på mig själv att göra saker för att få en förväntad reaktion snarare än för att jag verkligen vill göra det. Det blir sällan äkta då. Och så kommer reaktionerna på det.
Är det bara jag som nördar in mig i såna här tankar kring föräldraskapet förresten?
(Självklart kan man hävda att barn behöver lära sig att visa tacksamhet. Jag vet inte, jag är rätt övertygad om att barn gör det automatiskt om man inte fuckar med deras naturliga reaktioner. Kanske inte på det sätt man förväntat sig, men på sitt sätt.)
5 kommentarer:
Det finns mycket vi föräldrar gör som det är bra att reflektera (alternativt "nörda") över. Att vi ofta lägger över ansvaret för våra egna känslor på barnen är en sak. Att prata om sig själv i tredje person är en annan... ;-)
Ja gud ja. Fast alltså nej, till bebisar tycker jag att det är vettigt. Men till stora barn får jag utslag när folk gör det.
Jag fattar inte riktigt. Menar du att du inte berättade om fikan innan ni gick in till doktorn, utan väntade till efteråt?
Och vad är skillnaden mot att om du nu inte hade tänkt gå och fika, men gick förbi ett fikaställe och föreslog, spontant, att ni skulle gå in?
Jag är med på hela "göra något för att få en önskad reaktion snarare än för att jag vill göra det", men inte på resonemanget och händelserna före.
Jag är själv noga med att förklara vad som ska hända - vilket givetvis medför sina bekymmer. Jag hade till exempel stenkoll på förskolepersonalens schema, och sa varje morgon till barnet typ: "Nu ska du klä på dig, och så ska vi ta bilen till förskolan, och där väntar XX och alla kompisarna, och så ska ni äta frukost." Inte bra när sen XX var sjuk den dagen...
För övrigt får jag också utslag av folk som pratar om sig själva i tredje person, eller säger barnets namn i stället för "du". Jag vet att det kan ha vissa poänger, men det låter fånigt.
jag tror jag fattar, men inte riktigt hela vägen. kanske för att vi ständigt måste förbereda och alltså aldrig riktigt hamnar i den där situationen. ska vi fika efter läkarbesök så är det uttalat med i planen från början, precis som hur många glassar man får ;)
vad man nördar in sig om kring föräldraskap skiljer sig nog åt men jag tror de flesta gör det på ett eller annat sätt.
Jag förklarade nog rörigt, det blir så när man ska försöka hitta en röd tråd i osorterade tankar.
Men såhär:
Om jag hade från början sagt att vi skulle fika hade hon förväntat sig det och inte gett mig en glad reaktion när vi gick in där. Genom att INTE berätta det från början såg jag till att belöna min "spontanitet" (som inte var ett dugg spontan) med hennes glädjeyttring. Och i och med att jag gjorde det passade jag ju samtidigt på att liksom få en hållhake på henne. Jag menar, tänk vad glad hon blev när hon fick fika, då borde hon ju uppskatta mig och inte bråka... typ så. Nu var det ju inget bråk så det är ju ett hypotetiskt exempel, men jag äcklades lite av mina egna tankegångar när jag så tydligt såg till att maximera hennes förvåning och glädje för mitt eget nöjes skull.
Skicka en kommentar