lördag 14 april 2012

Rapport från en joggingtur

Positivt: Jag sprang en hel kilometer utan att stanna! EN HEL! För er vanliga kanske det låter som blaha blaha, men kommer ni ihåg det här? Då hade jag sprungit i runda slängar 100 meter och var nära att dö. Nu kom jag hem efter en runda på ca 4 kilometer och sprang då en hel kilometer precis i slutet, när jag redan var lite trött. Det är värt så många kryss i taket att om vi bara valde en snygg vit nyans skulle vi få innertaket ommålat på köpet!

Negativt: Jo, alltså. Zombies, run! var faktiskt en rolig app. Men det kanske var "sådär" smart att prova den första gången samtidigt som jag provade en ny slinga. Helt plötsligt befann jag mig i ett kärr med zombies hasande bakom mig. Jävlar vad jag sprang. Jävlar vad blöta mina skor blev. Och jävlar vad vilse jag var helt plötsligt, tills jag drog fram en kartapp och lyckades ta mig ut bakom skolans vindskydd.

Hur gjorde man innan det fanns appar förresten?

5 kommentarer:

Åse sa...

Bra jobbat! Det där ska jag också klara innan hösten är här!

emmaw sa...

Jag kan inte springa. Alltså, jag dör flåsdöden efter 100 meter eller så och har aldrig sprungit en hel km utan stopp någonsin. Jag blir tokig på folk som skriver om hur de började löpträna "lugnt" med en runda på "bara 5 km". Därför gillar jag verkligen att du skriver om din löpträning och att du ger lite hopp till mig som tror att det är omöjligt att lyckas. Nu ska jag banne mig också sätta igång!

Kerstin sa...

Åh, Ellen - vad du inspirerar mig. Jag har aldrig tyckt om att springa men nu med två barn inser jag att är det enklaste sättet att hinna få nån motion på och jag behöver faktiskt lite motion. Känns skönt att se att man kan lyckas utan att vara en sån där frälst hurtig löpare :D Så fort snön smält (det kom en extra dm i natt - tack för den) så ska jag försöka ge mig ut :)

Ellen sa...

Kerstin och emmaw - ja, jag blir också galen på de här människorna som bara "jag har aldrig sprungit i mitt liv, så nu börjar jag lite lätt med tre kilometer i halvhög takt innan jag ökar". Gå och dö liksom.

Jag har ALDRIG sprungit och jag trodde så sent som i höstas inte att jag efter bara några pass skulle kunna springa en km utan att stanna. Jag har gått omkring hela dagen och varit "hög".

Mitt absolut viktigaste knep är att springa riktigt riktigt sakta. Jag går nästan, men det är ändå att springa. Sedan, när jag har klarat en längre sträcka, så tänker jag öka tempot.

Nu när jag orkade en hel km tittade jag ner på mina fötter hela tiden. Det blev nästan hypnotiskt att se asfalten försvinna under fötterna. Jag fann att det var mycket enklare att springa så än att titta upp och hela tiden se hur "långt" man har kvar.

Två tips från en supernybörjare! :-)

emmaw sa...

Det där långsamma funkar ju om man springer i skog eller på landet där ingen ser en, men jag får ju springa bland folk och då känns det aspinsamt att lufsa fram i snigelfart. Fast ganska pinsamt att springa 50 meter i högre takt och sen vara tvungen att stanna också... Får väl ge mig ut tidigt innan någon annan är ute.