torsdag 3 maj 2012

Om att kalla sitt barn "duktig".

Jag vet inte vad som är värst: de som missuppfattat allt och raljerar om att Juul-anhängare aldrig säger att deras barn är duktiga, eller de Juul-anhängare som missuppfattat allt och faktiskt vägrar säga att deras barn är duktiga?

Ungefär så här tror jag att det var: någon läste böcker av Jesper Juul och blev tagen av all klokhet. Jag till exempel. Denna någon, inte nödvändigtvis jag så klart, spred den nya läran till vänner och bekanta och diskuterade på Familjeliv/föräldragruppen/öppna förskolan och så började fler och fler läsa Juul och liknande och många höll inte med och andra höll med och så kokade det hela ihop till en liten karamell som gick ut på att man inte får säga att ens barn är duktiga, för det skapar prestationsångest. Man får inte säga att teckningar är fina, för det är att bedöma. Man får inte... ja, ni fattar.

Och det har ju så klart blivit tokigt någonstans då. Det är klart man kan säga att barnet har varit duktigt när det faktiskt har varit det. Men det blir ju så vanvettigt tokigt när man säger att någon är duktig på något som man faktiskt inte kan vara varesig duktig eller mindre duktig på att göra.

Åka rutschkana? Nja, det är väl inte sådär vidare duktigt att medelst tyngdlagen ta sig nerför en leksak?
Äta? Kanske inte sådär svinduktigt att lyckas få i sig det som man behöver för att överleva.
Göra sandkakor? Sova? Pilla sig i näsan? Nej, knappast va.

Lära sig gångertabellen upp och ner och baklänges och framlänges? Ja, det kan man ju tycka.
Lyckas ta sig upp för en trappa för första gången? Det kan man också tycka.
Eller så säger man "väl kämpat" eller "grattis, vad kul att du lyckades" eller "hurra för dig, hur känns det?" istället. Det är ju valfritt.

Poängen är den här: att säga "vad duktig du är" är att bedöma, inte enbart berömma. Och väldigt mycket som barnen gör behöver faktiskt inte bedömas. Väldigt lite behöver bedömas, om vi ska vara ärliga. Mycket mycket lite. Däremot är det självklart inte farligt att säga att barn är duktiga, och om man tror att orden i sig är det som avgör ifall barnet känner sig bedömt, berömt eller ignorerat så är man naiv, eller väldigt okunnig om hur vårt kroppsspråk, våra ansiktsuttryck och vårt tonläge påverkar hur vi uppfattas.

Om man bara byter ut orden är det också sak samma. Om man har läst något fragment av vad andra tycker och tror att man ska stryka ordet "duktig" ur sitt vokabulär så har man missuppfattat. Precis som man har missuppfattat om man tror att barn inte behöver bli uppmuntrade ibland, oavsett vad det handlar om.

Mina barn är vanvettigt duktiga ibland. När Emmy som inte ens har fyllt fem år nästan har lärt sig läsa själv, då har jag sagt att hon är duktig. Jag skulle lika gärna kunna säga att det är kul för henne att hon nu kan läsa lite, men jag tycker att duktig passar in. När Majken på tre sekunder förstod hur hon skulle ta sig ner från vårt trädäck utan att ramla den halvmeter som är ner till gräset, då sa jag att hon var duktig. Jag hade lika gärna kunnat säga att det var en smart lösning, vad listigt tänkt, men jag tyckte att hon var duktig. När Noa räknar division och multiplikation så utbrister jag att han är duktig, även om jag skulle kunna säga att han minsann verkar ha kul med siffror, för jag... tja, ni fattar. Jag tycker att han är duktig.

För barn kan vara duktiga. De kan rita fint, de kan sjunga fint, de kan vara bra på vissa saker och mindre bra på andra. De kan vara dåliga och bra och svinbra och makalöst kassa och helt enkelt duktiga ibland och ibland inte. Det är inte farligt att säga att de har ritat fint, så länge man inte gör det till en stor grej. Det är inte farligt att uppmärksamma en prestation med att de har varit duktiga, så länge man inte slentrianbedömer när barnet bara vill få uppmärksamhet. Det är inte farligt att vara uppmuntrande eller ifrågasättande. Faktiskt inte.

Det är ju självklart inte farligt att slentrianbedöma heller. Bara onödigt. Det som däremot kan vara skadligt för barnen är om föräldrarna har läst något de inte riktigt förstått sig på och därför konsekvent vägrar ge barnen någon slags bedömning eller beröm, för att de inte vill sabba deras självförtroende och självkänsla. Och därför gör precis just det.


15 kommentarer:

Bondhustrun sa...

Du är klok du!

Lisa sa...

Som alltid tycker jag det handlar om att tänka efter vad det är man vill göra. I det här fallet är det väl oftast precis som du säger att bekräfta, uppmärksamma och uppmuntra barnet i fråga. Det hoppas, och tror, jag att även de föräldrar gör som inte använder duktig och fin osv.

Det trista är i mina ögon när det är resultatet som räknas, inte vad barnet har gjort. Om ett barn tycker att det är läskigt att göra nya saker, som att åka rutchkana, (vilket kan vara bra att våga i lek med andra barn), ja då är det väl en handling som kan vara värd att uppmärksamma när han/hon vågar.

Duktig och fin osv är så lätta att bara slänga ur sig i förbifarten, och då är de ju meningslösa, om det är bekräftelse man vill ge. Samma sak då det gäller vuxna också.

Johanna sa...

Håller med! Är överlag less på all ängslan som finns runt uppfostran. Även kring frågan om "duktig" behövs ju bara en smula sunt förnuft, varför gör vi det svårare än vad det är?!

Men tänk vad sorgligt att/om det finns barn som aldrig blir uppmuntrade pga lyssnar på hobbyprofeter som läst Juul som fan läser bibeln. Jag säger då det.

Johanna sa...

Alltså, barnen har inte läst Juul - menade såklart att päronen har...

Karolin sa...

Medhåll, och hög igenkänning igen.

HannaA sa...

Jag håller med helt och fullt. Mina ungar är ofta fina också. Sådär ändå när de bara är. Jag vet väldigt väl själv i vilka sammanhang jag känner mig bedömd av ett "vad fin du är" och i vilka sammanhang jag känner mig sedd. Jag förutsätter att ungarna tycker samma lika. På ett ungefär. Och har man ansträngt sig är det väl rent av familjens förbannade skyldighet att klämma fram ett "vad du är fin". Ett "jag ser att du gillar din tröja, det ser skön ut" skulle väl kännas sådär när man stått och åmat sig och bytt fyra gånger och fönat håret.

Ibland vill man ju gärna höra att man är duktig med. Har jag diskat en helvetesdisk och städat halva huset vill jag knappast ha ett "Titta vad du KAN. Det ser ut som du har kul?". Då blir det jävlar iatt skilsmässa. Jag vill höra duktig och få belöning. Ett "vad fiiint du har gjort" duger det med.

Lovika sa...

Jag tycker faktiskt att det kan vara farligt med slentrianbedömmande om det är det enda föräldrarna ägnar sig åt!
Men självklart skall man inte heller som förälder snappa upp någon slags uppfostringsidé för att man hört av någon som hört av någon som läst en bok att man inte skall säga "duktig" till sina barn.

Maggan sa...

Nu är du sådär klok och välformulerad igen. Satt faktiskt med mr Maggan senast igår och pratade igenom just exakt det här, och landade i typ just exakt det här. Nästa gång ringer vi dig och frågar först, så slipper vi prata alls.

♥ Mags

Ellen sa...

Lovika - jo, men jag tror att det är få föräldrar som ägnar sig enbart åt det. Jag tror definitivt inte att det är BRA, men det föranleder ju inte heller världens undergång liksom.

Maggan - att prata är överskattat!

HannaA - ja, men precis.

Lisa - ja, allt utgår ju ifrån barnet. Dock skulle jag personligen väl uppmärksamma just det MODIGA när någon vågar något nytt, än det duktiga. Men det kan ju också vara ordmärkeri. :-)

Lisa sa...

Ja, det handlar ju inte om vilket uppmuntrande ord det än må vara. Om jag i tid och otid använder just ordet modig istället (Eller rolig, glad, snäll etc), eller bara uppmärksammar när barnet vågar göra saker, är det ju exakt samma sak- det skriver du ju också. Eller om jag beter mig som någon slags värderande kommentator, när ett leende, en kram eller bara närvaro är mångfalt mer bekräftande (Så länge man inte bara ger det vid "prestation", men det är ju självklart.).

Jag kör på att försöka uppmärksamma mer utan att bedöma överlag, men när jag ändå ger specifikt beröm variera mig så mycket som möjligt, och uppmärksamma olika egenskaper.

Lo sa...

Hanna: strålande! Klart att man vill höra att man är fin och duktig- om den som säger det menar det, förstås.

Lo sa...

Hanna: strålande! Klart att man vill höra att man är fin och duktig- om den som säger det menar det, förstås.

Tudorienne sa...

Allting handlar ju om att SE barnet. Där barnet är, där barnet behöver dig. Och vara närvarande på riktigt. Allt annat blir så lätt doktriner, som i det här fallet.

Unknown sa...

Håller inte med, det finns en bok av Carol Dweck (som är den som har forskat mest kring beröm och prestation) som heter Mindset (den är på engelska). Det hon har kommit fram till är att man ska berömma resultatet av arbetet ("Vad fin bild du har ritat") och inte barnet ("Vad duktig du är på att rita") eller insattsen ("Vad du har jobbat länge/hårt"). Jag kan ju inte lägga fram alla argument här, det är bäst att läsa boken eller söka fram en video av henne.

Unknown sa...

Alltså jag var lite otydlig - det enda man ska undvika är generella beröm av typen "Vad duktig du är på att rita".