måndag 30 september 2013

Nu ger jag upp.

Det är inte värt att blunda och hoppas på att det blir bättre längre. Det blir inte bättre. En tjej, femton år, blir våldtagen av sex killar och de frias från våldtäkten eftersom det är så vårt samhälle ser ut. Lagen tillåter det. Folks inställning till sex och tjejers sexualvanor är så jävla fucked up. Folk är dumma i huvudet. Föräldrar är dumma i huvudet. Män, killar, pojkar, är dumma i huvudet.

Och så blir jag så trött på att folk vill göra det till en jävla etnicitetsfråga?? Som att det spelar någon som helst roll vilket ursprung killarna har? Jag orkar inte.

Så här är det: i en idyllisk värld kan en tjej gå naken genom en park efter att haft sex med hundra killar och ÄNDÅ inte bli våldtagen. Och om hon blir det ska det inte läggas någon vikt vid att hon var naken eller nyligen haft sex. Men så är det ju inte. Alls. Och vi är långt, långt, långt därifrån. Så tills dess tänker jag lära mina döttrar att de får slåss. Hårt, snabbt och skoningslöst. Tar en kille dig på rumpan utan att du vill det? Smäll till. Någon som klämmer dig på bröstet? Knytnäve. Hand i skrevet på tunnelbanan? Sparka mellan benen. Spelar ingen roll om det är din klasskompis eller om lärarna blir sura eller att du får höra att man inte får slåss, det får du. Tafsar någon slår du till, sen tar jag konsekvenserna av det.

Och jag är så arg på mig själv för att jag skriver så, för det ska inte behövas. Man ska inte behöva slåss för att freda sig och de tjejer som inte slåss, som "bara" säger nej - de gör ju helt rätt. Ett nej är ett nej och det är stopp där.

"Men killarna då?". Ja, herregud. Killarna då. Det är ju självklart där man jobbar mest. Vi kämpar jättemycket med att stopp och nej ÄR stopp och nej, även om man leker och busar. Respektera det, respektera att någon kanske tyckte att det var kul nyss men inte nu. Man måste lyssna på vad de andra säger, om så bara för att stämma av. Och vi pratar om normer och värderingar och att alla har rätt att klä sig/bete sig hur de vill utan att man ska förutsätta något om vad de vill för det. Osv osv osv.

Vi gör det. Men vad spelar det för roll när andra föräldrar tycker att det är väl inte så viktigt det där? När vuxna människor sitter och kommenterar på nätet att MÄN VÅLDTAS OCKSÅ eller att kvinnor borde anpassa sig efter verkligheten om de nu inte vill bli våldtagna.

Jag kan inte lära mina döttrar hur de ska göra för att de inte ska bli våldtagna, självklart inte. Jag kan inte ens lära dem hur de ska göra för att inte bli tafsade på. Det är liksom inte deras ansvar, alls. Det enda jag kan göra är att säga att ifall DE vill slåss när någon tar sig friheter med deras kroppar, då står jag bakom dem. Alltid.

Och uppfostrar min son till att bli en vettig man i en värld full av idioter.

söndag 29 september 2013

Är det måndag snart?

Vissa helger är sådär supermysiga och härliga och man skulle kunna vara modellfamilj för en reklam om det ljuva familjelivet.

Andra helger är... inte sådana. Denna helg är en sån helg som får mig att räkna ner till att det är läggdags (1.5 h kvar!) och jag har parkerat mig i soffan och tänker inte gå härifrån förrän jag absolut måste.

"Förrän jag absolut måste" är väl å andra sidan om ca fem minuter då nästa stora slagsmål uppstår.
Kul nästan jämt det här med att vara förälder. Nästan så jag är frestad att starta en blogg som driver med föräldraskapets ups and downs osv.

Blä.

fredag 27 september 2013

Allt på en gång.

Jag har alltid trott att jag ska dö ung. Alltså inte sådär makabert eller sorgligt eller så (om jag inte ligger vaken mitt i natten och tänker på cancer), utan mer en svårighet att se mig själv som äldre än 40? Men det kan ju precis lika gärna vara en sån grej som beror på att jag fortfarande är rätt ung (there, I said it!) som något annat.

I alla fall så gör det att jag vill göra allt på en gång. Skaffade barn vid 21, tre barn innan 27, utbildning, jobb, hus, äktenskap fort fort fort. Och det samma gäller allt annat jag vill göra: resa, prova på, roa mig. Antagligen och förhoppningsvis lever jag ju tills jag blir 100, men tänk om inte? Tänk om jag bara har 40 år på jorden, om ens det? Tänk om jag väntar med att göra allt tills jag blir äldre och så hinner jag inte? Det gör mig panikslagen.

Så det är nog därför jag stressar med allt. Måste hinna med. Och vill prova på. Så jag tränar Roller Derby och kör stand up och ställer upp i kommunvalet och vill liksom nå ut, fram, göra något kul med mitt liv?

Anledningen till att jag tänker på det här just nu är så klart för att jag ska köra stand up i kväll och därmed har dödsångest just nu. Och då är det enklare att tänka att jag hoppar på såna här grejer för att jag har bråttom och dödsångest och inte bara för att jag är komplett dum i huvudet. Alternativet "jag är en sån skön och rolig tjej som inte bryr mig om något" vet vi ju verkligen inte stämmer.


torsdag 26 september 2013

Det här med att handla begagnat.

Yes, nu kommer ännu ett entitled medelklassinlägg om hur bra det är att shoppa second hand, men må så vara.

Jag stör mig så in i vassen på människor som vägrar handla begagnat. Jag förstår att för vissa grupper av människor kan det av förståeliga skäl vara stigmatiserat och det säger jag inget om, men rent generellt? Det är cirka en miljard (mycket vetenskaplig uppskattning) mycket bättre för miljön att handla begagnat. Dessutom är det billigare och mycket finare oftast också.

Årsskiftet 2011/2012 bestämde vi att vi bara skulle handla begagnade möbler till hemmet framöver. Förutom madrasser eller om barnen behövde något akut som vi inte kunde vänta med att leta reda på. Och förutom två madrasser just så har vi köpt allt annat begagnat. Vi har hittat så mycket fint! Soffbord, våningssäng, köksstolar, soffa, litet bord, skåp, stolar, byrå... allt jättefint och i bra skick. Och annars så finns det ju färg.

Jag förstår inte hur man kan tycka att det är "äckligt" med second hand och sen köpa plastöverdragna spånskivor och tycka att det är fräscht? Vet ni hur många IKEA-möbler man kan ha i ett rum utan att det blir dålig luft på grund av alla gifter i möblerna? Fem. Och det här är ingen uppskattning från min sida, utan information jag fått av miljögiftsforskare. Fem!

Jag är medveten om att det är extremt klyschigt att prata om hur mycket mer genuint det är att handla viiintage och fynda på loppisar jämfört med opersonliga plastmöbler och jag är inte helt förtjust i klassföraktet som tenderar att visa sig när ämnet kommer upp. Men det ÄR mer miljövänligt att handla begagnat, mycket mycket mer miljövänligt. För klimatet och inomhusmiljön och dessutom för plånboken. Om man nu inte ruinerar sig på vackra stringhyllor och märkesporslin, men det är ju ett val.

Så lite önskar jag att folk ändå kunde försöka leta reda på en bokhylla på blocket/loppis/auktion/myrorna innan de åker till Jysk eller liknande. Dessutom kan man ju se det som en skattjakt och det är ju alltid kul.

(Nu handlade det här bara om möbler, men herreguud vad jag har kommit att älska bytardagar? Fyndar typ en hel garderob med ytterkläder och allt för några hundra. Bästa bästa!)

onsdag 25 september 2013

Får jag erkänna en sak?

Såhär med ganska exakt tre månader kvar: jag längtar till jul. Pepparkakor, julgodis, julgran, snö, allt. Eller vad säger jag ens? Vad då "får jag erkänna en sak", som att ni inte vet att jag har längtat länge nu? Moahahaha, snart är det dags och det är INGET ni julhatare kan göra åt det.

I morse var det frost på rutorna och jag letade fram mina stövlar och tog på mig en kappa och kände mig rätt nöjd med det dessutom. Mindre nöjd är jag med att vårt jävla förråd i hallen är fyllt med vantar, mössor och perfekta höstkläder till barnen - men UNDER typ ridstövlar, badleksaker och sånt som vi använt det senaste halvåret. Det är alltid så roligt när man är småbarnsförälder med hus: en tom helg breder ut sig och man har lik förbannat knappt tid att sitta ner under hela helgen för allt som måste sorteras/tvättas/slängas/städas/fixas. Men det är klart, det är ju kul efteråt. I de fem sekunder som det där hallförrådet är städat.

Var var jag nu egentligen? Jo, julen! Nu har ju de där småcitrusarna som alla käbblar om vad de ska kallas kommit och jag tycker att de är skitäckliga, men de ger sån julkänsla. Nyss var det tjugofem grader varmt ute och nu pratar jag frost och jul? Ja, winter is coming, deal with it!


måndag 23 september 2013

Cirka död.

Herregud, denna derbyträning vi hade idag. Jag är slut i hela kroppen, illamående, skakig, har ont efter tacklingar och är så himla glad? Och för första gången i mitt liv förstår jag vad folk menar när de säger att de mår bättre av att träna av att låta bli.

Såhär 29 år gammal har jag äntligen kopplat att den absurda ledsenhet jag känner vissa dagar faktiskt sammanfaller med min menscykel. Pms. Inte så ovanligt, inte så konstigt, men det tog ändå 16 år för mig att koppla. Det kan ju också vara så att det blivit värre med åren/barnen och så, men jag är ju erkänt trögfattad så det skulle inte förvåna mig om det alltid har varit såhär.

Helst hade jag velat krypa ner under en filt och gråta idag. Inte för att jag har någon speciell anledning att vara ledsen, snarare är det mesta väldigt bra just nu, men för att jag var så gråtmild och ledsen. Istället kravlade jag i mina hotpants (alltså jag känner mig bekväm i hotpants nu, denna metamorfos jag genomgår är ju värdig Kafka) och drog iväg till träningen. Sen körde jag framåt, bakåt, tränade på att hoppa lite och så tacklades vi och jag har ju ca VÄRLDENS tävlingsinstinkt såatteh... jag passar nog bra som blocker framöver.

Nu har jag ont ungefär i varje del av kroppen och är helt uppe i varv och ska försöka sova eftersom imorgon kommer vara en helt kaotiskt stressig dag. Men då har jag i alla fall en bra träning i ryggen.

(Alltså, ursäkta. Jag HATAR sportnördar som ba "åhhh vad livsgivande det är att springa en mil, man blir verkligen så ren i sinnet av det. Men Roller Derby är en helt annan sak. Så är det bara.)

söndag 22 september 2013

Söndag.

Dagens insikt: Jag blir inte bakis på sprit, bara på vin tydligen. Är mycket nöjd med detta med tanke på mängden tequila jag drack igår.

Dagens tanke: Vart tog den här helgen vägen?

Dagens bästa: När min man kom för att lämna av barnen och hade med sig pizza för att han visste att jag vill ha det dagen efter.

Dagens sämsta: Bråkande barn.

Dagens konstigaste: Folk som klagar på att jag använder ordet "hen" i min tumblr. Seriöst?!

Dagens roligaste: Jag har jetejetemånga läsare på nämnda tumblr eftersom Fredrik Backman samt Bloggkommentatorerna länkat dit.

Dagens dummaste: Jag klippte Majken förut. Det blev jättefult. Tur att det bara är hår.

Dagens hurtigaste: Jag tänker ge mig ut på en promenad istället för att äta chips i soffan. Mest för att jag ägnat hela förmiddagen åt att sitta och äta chips i soffan, men ändå.

Dagens torraste: Mina ögon eftersom jag glömde mitt linsfodral hemma igår och därmed fick sova med linserna.




lördag 21 september 2013

Lördagspepp

Jag tycker att den här låten är jättebra. Jo.
Jag tycker att videon är skitsnygg estetiskt. Jo.

Dessutom tycker jag det verkar som att Miley trivs med att vara naken? Som att det är ett sätt för henne att frigöra sig? Jag tycker hon verkar kåt, ledsen, stark och ömtålig i videon. Inte som ett objekt trots kameravinklarna uppför nakna ben. Jag tycker hon känns som ett subjekt. Som någon som vill vara naken för att hon trivs med det? Jag föredrar en miljard gånger hellre helnakna unga tjejer på rivningskulor än halvnakna unga tjejer som dansar bredvid en manlig artist. Sedan kan man ju diskutera hur kul det är att tjejer alltid ska vara nakna om man vill, eller hurdan förebild Miley blir nu. Sånt brukar folk tycka om att diskutera, det vet jag. Själv tänker jag lyssna på låten igen för jag tycker som sagt den är jättebra. Till skillnad från Winnerbäcks senaste pekoralsamling.



fredag 20 september 2013

Fredagstradition

Ikväll är det återigen dags för vår fredagstradition:

Vi tittar på ett avsnitt av Suits och suckar typ "Åh vad jag vill ligga med Harvey" (jag) eller "Åh vad Donna är ashet" (jag och min man) och sen ser vi på New Girl och så börjar det om och sen ser vi på alla andra serier och så börjar det om, fast inte Sons of Anarchy för Jax har ju gått och blivit oliggbar.

Jag gillar mitt och min mans förhållande till tv-serier. Och till varandra.

torsdag 19 september 2013

Jag är så jäkla dålig.

All brain, no body. Så fort jag försöker göra något med kroppen är jag värdelös. Och ja, det innebär att mitt liv aldrig kommer inspirera till en film som heter Call Girl.

Jag älskar Roller Derby. Men det är så jäkla svårt att bli bättre när jag inte alls har förutsättningarna för det. Så här är det alltid: när jag var liten och började rida så var min syster självklart bättre än mig. Jag fick kämpa för att ligga på samma nivå som hon gjorde, hon behövde inte kämpa tillnärmelsevis lika mycket för något. När jag började springa fick jag aldrig några jäkla endorfinpåslag efteråt, enda anledningen till att jag kämpade mig fram till fem kilometer var ren och skär beslutsamhet.

Så fort jag ska göra något fysiskt är det blod, svett och tårar som gäller. När det gäller min tankeförmåga är jag lyckligt lottad, det är jag medveten om, men det hade ju varit kul om det inte var en jävla kamp mot värdelösa förutsättningar så fort jag vill bli bra på något där man ska använda kroppen?

Jag har noll finmotorik. Jag har noll balans. Jag har noll kroppskontroll. Och jag vet ju att alla föds med olika förutsättningar och nu drog jag nitlott i kroppsdelen men får vara tacksam för att jag har det lätt för mig i övrigt. Jag vet.

Det vore ju bara kul om jag inte var så himla värdelös på alla sporter jämt. Särskilt eftersom jag nu faktiskt hittat en sport jag älskar.




Couponing

Det låter som någon sexlek va? Men nej. Jag är hemma med sjukt barn nu på eftermiddagen och tittar på BÄZTA KANALEN EVAH, dvs TLC, och ett program om att använda massor av rabattkuponger för att betala typ 100 kr för mat som är värd kanske 1000 kronor. Jag har faktiskt aldrig sett det, bara läst om det genom andra.

Folk är så negativa kring detta? Jo, det är klart att man tycker att det är sinnessjukt att vara i affären i sex timmar för att lösa alla kombinationer kring kupongerna och att lägga flera timmar på att klippa ut kuponger osv osv, men ändå? Kvinnorna som handlar nu köpte varor för 1461 dollar och betalade bara 21 dollar. Det är ju en absurd summa att spara? Och ja, det är ju väldigt märkligt att ha kanske fyrahundra konservburkar i hemmet och ändå köpa nytt och mer och lägga till och ha en mindre affär i källaren, men de köpte bland annat mängder av ägg för att ge till ett härbärge för hemlösa.

En del av mig tycker att det är köpande för köpandets skull och att de aldrig kommer göra av med 400 tuber tandkräm när de dessutom köper fler, men en annan del tycker att det är att lura systemet lite. Och det är ju alltid bra.

onsdag 18 september 2013

"Jag är ju större än vad du är" "Nej men gud, det är du ju inte!"

(Inspirationen till detta inlägg kommer ifrån twitter, men jag hittar inte själva tweeten igen. Så tipstack till den personen.)

Här är några konstateranden/påståenden*:

- Jag har större fötter än dig.
- Jag har längre hår än dig.
- Jag är äldre än vad du är.
- Jag har mer skägg än vad du har.
- Jag är större än dig.

Säger någon "vill du låna mina skor" och jag svarar "nej, jag har ju mycket större fötter än vad du har", så svarar de oftast "okej". Säger jag att jag är äldre än någon/har längre hår/har fler hål i tänderna/whatever så svarar folk ungefär med samma. Jaha, liksom. Säger jag, eller man, att "jag är större än dig" så ska det genast urskuldas. "Nej men det är du ju inte! Nej, du är inte större än mig! Näe... det tycker inte jag!". Och precis då lägger man en värdering i det. Man säger "ja, jag vet att du är större och det är hemskt, så nu ska jag försöka få dig att må bättre över detta hemska faktum".

Ursäkta mig? För det första: jag är större? Jag är både halvlång, jag har enorma tuttar och breda höfter och dessutom så har jag en del extrakilon. Varför ska jag låtsas att jag kommer i en 38:a för att du ska känna dig bekväm? För det andra: större behöver inte vara dåligt. Jag kanske är asnöjd med hur jag ser ut. Vem är du att ursäkta min storlek och mitt utseende med din bortviftning och överslätning och "nej, men ÄR du...?" osv? För det tredje: det här gäller ju inte bara oss som faktiskt är större. Jag har bevittnat detta med jättesmala människor, att en som är typ en decimeter längre säger helt lugnt att hen inte kan ha samma kläder som den andra eftersom de inte har samma storlek. Och direkt: ursäktande, överslätande, förnekande. Som att ordet "större" i sig är laddat med så himla mycket negativt att man liksom inte får använda det? Inte får låtsas om det?

Fattar ni hur stört det här är? Tänk om jag skulle säga att "ja, mitt hår är ju rött" och min kompis ba "nej, men det är väl inte så rött? Tycker du? Jag tycker det är typ... cendréfärgat!". Hade jag då känt att min kompis tycker att rött hår är fint? Knappast va. Jag hade känt det som att rött hår är något man bör undvika, något som ska döljas. Så stört.

Och exakt samma sak är det ju när folk hyschar sina barn. Ja, jag har sagt det här förut men det tål att upprepas: ordet tjock är INTE en förolämpning om inte ni LÄR era barn att det är en förolämpning. När ni inte stressat hyschar barn som påpekar att någon har långt hår/är lång/har en röd klänning men gör det när hen påpekar att någon är tjock som ett enkelt konstaterande, då säger ni att man får inte nämna att folk är tjocka. Tjockheten är så himla hemsk att den ska man inte låtsas om. (Sedan kan man föra diskussioner kring vad man säger om folk och hur och när, men det gäller ju allt man säger om dem).

Jag tror att det är jätteviktigt att vi ser över hur vi reagerar på ord och hur vi använder dem. Större är motsatsord till mindre. Det kan betyda längre, grövre, tjockare, osv osv, men det är INTE automatiskt ett negativt ord om inte ni väljer att göra det till det. Och det är ju rätt otroligt förmätet att förminska en människas ordval om sig själv bara för att ni tycker att det är så himla hemskt att vara "större".

*(Nu blandade jag "än dig" och "än du har" för att alla förespråkare ska vara nöjda. Jag är så diplomatisk.)

tisdag 17 september 2013

Abortmotståndare

Det finns få grupper jag känner sånt förakt för som abortmotståndare. De som hävdar att det är ett BARN när det handlar om en cellklump, de som menar att liv är liv är liv. De som tycker att de ska få bestämma över andra kvinnors kroppar. Det kliar i mig när jag hör såna åsikter. Jag ryser.

Och nu har vi en minister som är abortmotståndare. Rimligt val där, Reinfeldt.

Det finns inga förmildrande omständigheter för att vara emot abort. Alls.


måndag 16 september 2013

Saker jag hatar.

1) Att inte förstå mig på saker.
2) Att känna att jag inte har koll på min kalender.

Just nu är det väldigt mycket av båda två sakerna, vilket gör att jag får ont i magen och blir stressad och känner mig vilse. Jag verkligen avskyr att inte veta precis hur saker och ting fungerar och varför. Jag får panik vid tanken på att jag har möten framöver som jag inte vet exakt när och var och om jag kan gå på dem eller inte.

Ibland tänker jag att ett jobb på fabrik framför ett rullande band vore rätt avslappnande. Då slipper det vara myrornas krig i mitt huvud i alla fall.

söndag 15 september 2013

Gör #enlitengrej du också.

Kyrkovalet är inte särskilt hett, och dessutom är dagen snart slut, eller hur? Men än finns det lite tid. Så om du är medlem i svenska kyrkan av någon anledning (som att du är troende eller möjligtvis en militant ateist som aldrig kommit sig för att posta utgångsblanketten): gå och rösta i kyrkovalet.

Det är du som bestämmer hur listan i Voxpop ska se ut, eller snarare: har man en röst så bör man använda den till att rösta bort rasister och fascister som vill verka för en uteslutande och rasistisk och nationalistisk kyrka. Och så kan vi ju inte ha det.

Så kravla dig upp från soffan även om du tycker att du inte har med kyrkan att göra (check!) eller är emot politik i kyrkan eller vad det nu är. Gå till ditt röstställe. Ta med din legitimation om du inte vet var ditt röstkort är så löser det sig där. Gå och rösta nu om du inte redan gjort det.

Det var allt för idag.

fredag 13 september 2013

Varför jag hatar män.

Skoja bara. Orkar inte blogga om sånt idag.

Jag ska snart hämta min lillasyster vid tåget och så ska vi fira hennes födelsedag den här helgen. Hon fyller 27, och det slår mig att hon inte alls är jätteung längre? Ni vet hur det är: som storasyster tänker man alltid att lillasyster är just LITEN. Ung. Inte sådär jättegammal. Och 27 är ju ingen ålder, men hon är ju i alla fall torr bakom öronen om man säger så.

När jag var 27 år så hade jag tre barn. I'm just saying. TRE BARN. Därför kanske jag tar på mig rollen som mycket äldre syster också, trots att det bara skiljer två år. Men å andra sidan älskar jag ju att bossa runt folk och eftersom jag är såå mycket äldre kan jag ju sitta och vila mig medan hon tar hand om mina barn. Hon som är ung och pigg menar jag.


torsdag 12 september 2013

Om att titta väldigt mycket på tv.

Vi ser aldrig på film. Typ aldrig. Eller okej, det gör vi ju ibland. Som när jag tvingade min man att se "Tillsammans" förra veckan, för att han levt under en sten och aldrig sett den. Eller när jag går på bio eller hittar en film med Ryan Gosling (alltså!!) på Netflix när jag inte kan sova. Men vi ser sällan på film.

Och vi ser faktiskt aldrig på slötittartv. Fredagsprogram, lördagsprogram, Idol etc. Det vi ser på är tv-serier, och väldigt många av dem håller faktiskt väldigt hög kvalitet. Nej, jag pratar inte om Top Model nu, utan om andra serier. Jag älskar kvalitativ tv. ÄLSKAR!

Men åh, det här är precis samma som med cola vs. kaffe. Folk bara hatar på att vi följer så många tv-serier? "Hur HINNER ni?" Eh... vi kollar inte på typ Farmen? "NÄR ser ni dessa serier??". Fredag och lördag kväll. När ni ser på film eller liknande.

Självklart finns det människor som aldrig ser på tv heller, utan tänder doftljus och tittar varandra i ögonen och upplever varandras närvaro på en bambumatta på vardagsrumsgolvet på helgkvällarna också. Sen älskar de. (Skulle aldrig kunna vara ihop med någon som säger "älska", tänk om Erik Haag gör det??)

Men de flesta andra då: slösurfar, slappar, ser på strötv, ser på någon film på fyran. Alltså, thou shall not döma om du själv ser på BECKFILMER??

Vi följer jättemånga tv-serier, det gör vi. Många av dem är så sjukt bra att jag sitter på helspänn hela avsnittet. Andra ser jag mest för att de är trevliga och mysiga, men det är fortfarande bra tv.

Vi hinner vara sociala ändå. Jag lovar.

tisdag 10 september 2013

Yay frisören!

För första gången sedan nästan någonsin har jag hittat en frisör som:

1) Inte är svindyr
2) Gör som jag vill
3) Är trevlig??

På lunchen gick jag förbi en skylt där det stod att på Salong Ess kostar det 250 kr att klippa sig. Jag har inte klippt mig sedan februari. Ja, ni fattar. Jag gick så klart in och fick en tid nästan direkt. Och hon som klippte var så himla bra! Hon ägnade lite tid åt att klaga på att folk tar 500 jäkla spänn för att toppa håret, hon gav mig tips om hur jag kunde få hennafärgen att fästa bättre, hon sa att jag har jättefint och mjukt hår och att jag verkligen ska ha det långt - alltså, detta är unikt, alla andra frisörer har ALLTID föreslagit en ful page - och hon klippte det precis som jag ville ha det. Precis!

Nu borde det ju inte vara så svårt att klippa precis som jag vill ha det när jag säger "toppa enbart och endast bort det mest slitna", men tro det eller ej så brukar frisörer lyckas. Sen gav hon mig tips på bra inpackning (äggula och olivolja) och tipsade om några silikondroppar till håret som inte är så svindyra eller av sånt där lyxigt märke.

Besöket avslutades med att hon sa att jag skulle komma tillbaka någon gång efter jul, för oftare än så ska jag inte klippa mig med mitt hår. Förstår ni vilket guldkorn jag hittat?!


måndag 9 september 2013

#fail

Idag hade vi träning på ett ställe som heter Tegelbruket här i Örebronx. Jag trodde lite att det var typ en nybyggd gympasal. Eh, stället hade en reception? Ett café? Ett jäkla bibliotek? Missförstå mig rätt, alla är ju väldigt bra saker på en mötesplats för unga, men jag var inte riktigt beredd på detta när jag travade in där i... hotpants.

Och sen åkte vi och det var nytt golv så det gick jättedåligt för mig och sen skulle jag trots att det gick dåligt göra crossovers i en sväng och så tittade jag upp och såg några killar stå och titta in genom glasväggen med mobilkamerorna i högsta hugg. Så då gjorde jag det alla människor med självrespekt gör. Jag ramlade hårt och brutalt på min ändalykt.

Sen reste jag mig fort som fan, åkte vidare med blossande kinder och ömmande lår och nu väntar jag på att det dyker upp någon youtubevideo med någon slags fail-hashtag. Typ #fat #amateur #skater #falls #hard #fail.

Men annars gick träningen bra.


söndag 8 september 2013

Skydda era barn mot det hemska internet!

Såna här texter älskar jag. De är så självklara när man först läser att alla delar och gillar och håller med. Eller? Näe, jag måste ju vara motvallskärring som vanligt. Texten handlar alltså om barn på nätet och hur det är integritetskränkande att skriva om sina barn på facebook eller lägga upp bilder på dem på insta. Några citat:

"En bild på barnet på pottan kan kännas gulligt och charmigt när bilden tas, men den bilden skulle inte vara lika rolig om 10 år när en elak skolkamrat grävt upp den och skickar den klassen runt."

"Ibland kan det vara lockande med ironi, såsom ”får jag inte sova i natt säljer jag ungen på blocket”. Det kan vara rolig igenkänningshumor för andra vuxna och ge många gilla-tryckningar. Men även en sådan status måste sättas i ett helt annat sammanhang – det när barnet själv läser igenom mammas eller pappas Facebookstatusar. Förmågan att förstå ironi kommer ofta senare än förmågan att läsa och för ett barn som är alldeles beroende av sina föräldrars kärlek kan det vara riktigt jobbigt att se hur föräldrakärleken ifrågasätts och skämtas med. Och alldeles oavsett om ironin blir förstådd eller inte så är det inte roligt att se sina föräldrar beklaga sig över hur jobbig man är inför hundratals andra."

Jag förstår att man inte vill något annat än att värna barns privatliv. Det förstår jag. Den texten var ju ändå rätt tydlig kring det.

Sen läste jag den här texten och satte i halsen. Författaren går inte bara så långt som att säga att man ska vara försiktig med vad man lägger upp, utan menar att man inte ska lägga upp något. Alls. För det är integritetskränkande. De har skapat konton till sitt barn på insta, facebook, mail osv osv, och när barnet ÄR REDO för detta otroligt omvälvande moment "existera på internet" så ska barnet få tillgång till sina konton. Jag anar en foliehatt i mossen. Här kommer några citat.

"If Kate’s mother writes about a negative parenting experience, could that affect her ability to get into a good college? We know that admissions counselors review Facebook profiles and a host of other websites and networks in order to make their decisions."

"We certainly had a front-runner for her name, but we would have chosen something different if the KnowEm results produced limited availability or if we found negative content associated with our selection."

"She’ll have the opportunity to start cashing in parts of her digital identity, and we’ll ensure that she’s making informed decisions about what’s appropriate to reveal about herself, and to whom."

DE VALDE NAMN UTIFRÅN HUR MYCKET NAMNET EXISTERADE PÅ NÄTET?? Okej, det är här det blir helt bat shit crazy, men även innan denna galenskap med ett kyskhetsbälte på onlinenärvaro tycker jag att vi hamnar snett.

Jag tror att många idag tänker tillbaka på sin barndom och känner "gud vad skönt att inte allt det där finns på internet", för vi är ju inte vana vid tanken. För oss kom internet när vi var unga, eller vuxna, och tanken på att allt om oss skulle finnas dokumenterat känns... konstig. Eller? Har ni sett hur sjukt populär taggen "throwback thursday" är på instagram? Jag älskar den och tycker att det är skitkul att se folk lägga upp bilder på sig själva från förr, och vet ni, ja det är en hel del pottbilder och pinsamma bilder. Jag har själv lagt upp bilder på mig själv som okysst ASFUL tonåring och har inget problem med det. Det är barnbilder varvat med nyare bilder varvat med släktbilder i en salig röra från alla håll och kanter och självklart är det så att det ju är de som inte bryr sig som lägger upp dessa bilder, men argumentet "hur skulle du känna dig om någon såg en bild på dig när du satt på pottan" håller ju bara inte.

Sen också det här: nästan alla barn finns på internet idag. De flesta föräldrar lägger upp bilder på facebook eller bloggar eller instagram eller twitter. Det är en förkrossande majoritet som gör det, med andra ord. Ifall Nicole väljer att smutskasta Glimra när de går i sjuan genom att leta reda på gamla facebookstatusar (alltså trovärdigheten i att någon någonsin kommer göra det??) om hur Glimra var magsjuk och kräktes på bussen som åttaåring, så kan Glimra lika gärna göra detsamma mot Nicole. Eller så kan de göra det om Tim och Alvin och Robbie och Sanna och Elvira och och och... för allt detta kommer ju finnas tillgängligt för alla de ungdomar som inte har bättre saker för sig än att googla upp främmande människors gamla facebookstatusuppdateringar från 2012. Det kommer att finnas saker att hitta om alla, problemet är ju i såna fall VARFÖR man gör det och inte hur? Mobbning är för jävligt oavsett om det handlar om att retas med en gammal pottbild (alltså, så pass dålig nivå på elakheten om det är det jävligaste man kan komma på) och då är det ju DET man ska fokusera på. Inte att det går att få tag på information om sina klasskompisar. Dessutom tror jag såhär: när barnen är tillräckligt små för att inte själva aktivt vara på internet så är de tillräckligt små för att man faktiskt ska kunna begränsa deras tillgång till saker. Typ inte låta nioåringar hänga på facebook. När barnen är så pass gamla att de själva lägger upp bilder på insta och twittrar, då kommer ammunitionen väl knappast vara en bild på en knubbig tvååring med bajs i håret, utan snarare elakheter om de saker de själva väljer att lägga upp?

Sen det här med hur barnet kommer känna ifall de läser att mamma/pappa skrivit en status om att de velat sälja en på blocket vid tandsprickning eller trots eller whatever, jag känner bara två saker:

1) Jäklar vad tuff humor vi måste ha i min familj, för jag garanterar dig att jag har sagt såna saker till mina ungar massor av gånger och de har fattat att det är ett skämt (nu förstår ju mina barn ironi tack och lov) och drygat sig tillbaka.

2) Om ett barn läser en flera år gammal status om hur föräldern tyckte att en viss sak var jobbig och därför börjar må väldigt dåligt och känna sig oälskad, då är ju något galet från början. Då har man som förälder ett större problem än att man skrev ett pinsamt uttjatat "sälja på blocket"-skämt för sju år sen. Om barnet inte känner sig så pass älskad att hen kan förstå att vissa dagar under uppväxten var det jobbigt för föräldern att vara förälder, då behöver man jobba på helt andra saker än att rensa sitt facebook-konto. (Lite vill jag även inflika det här: alla dessa superhackers som hittar allting i framtiden, kan man ta en kurs hos dem? Jag kan knappt söka fram ett specifikt inlägg på min egen blogg liksom.)

Jag tycker att det luktar lite curling faktiskt. Jag tror inte på något sätt att det är skadligt för barn att veta att ibland kan det vara skitjobbigt att vara förälder. Ibland går man på knäna, ibland vill man bara supa sig full (mmm... sprit) och ibland behöver man åka iväg med sin partner för att ladda batterierna. Inte för att det är fel på barnen, inte för att de är roten till problemet, utan för att föräldraskapet i sig är uppbyggt på ett sådant sätt att det faktiskt kan vara jäkligt slitigt. Återigen får jag dra en parallell till min egen familj, men vi pratar liksom om sånt? Ibland kan jag vara förbi av trötthet och då förklarar jag varför och hur det känns. Kanske jag pratar med de stora barnen om hur det är jobbigt när Majken trotsar och då kommer vi ju rätt naturligt in på hur det känns när de trotsar och hur det känns för dem och inte någonstans tänker jag hymla med hur jag känner även om jag lägger det på en nivå de kan relatera till? Jag säger ju inte "ibland vill jag lämna er och er pappa och ta en flaska vodka och slänga mig framför Erik Haags fötter och aldrig se tillbaka", men vi pratar så pass mycket om känslor och reaktioner och så att jag skulle bli ohyggligt chockad om de en dag kommer och är TRAUMATISERADE över att jag klagat på ett trotsutbrott på facebook?

Nu blev det här jättelångt och jag har tappat alla trådar jag hade i huvudet samtidigt, men kontentan var väl typ såhär: jag tycker inte att det är okej att medvetet och upprepat kränka sina barn på nätet, absolut inte. Men all denna skrämselpropaganda tycker jag låter lite som att vara rädd för den skadliga popmusiken.

Jo! En sak till. Argumentet "det är inte min rätt som förälder att bestämma hur mycket mitt barn ska figurera på nätet, det är hens egen rätt". Ja, jo, men... vi bestämmer ju allt annat. Vad de äter, var de bor, vad de tittar på, vad de har på sig osv osv osv. I relation till alla jäkla fuck-ups vi gör inom dessa områden dagligen känns några bilder på instagram rätt så harmlöst.


lördag 7 september 2013

Denna orimliga kärlek.

Jag är så JÄVLA förälskad i Majken. På en larvig nivå. Jag tror att jag säger "du är så söt/underbar/härlig/rolig/fin/knäpp/galen/bäst" ca en miljon gånger per dag. Jag biter henne i kinderna, jag pussar henne på låren, jag bär på henne och kramar henne och gosar in min näsa i hennes nacke där precis bakom örat där hon luktar så gott och jag kan inte slita mig från henne. Totalt förälskad.

Jag vill äta upp henne. Hon tittar på mig och fnissar och säger "DU är underbar mamma, ALLA är underbara!" och jag har svårt för att inte typ... inhalera henne?

Denna ålder är den bästa. Med alla "ja kan fälv" och hysterisk ilska varvat med sockersöta klibbiga pussar och viskar i örat och knubbiga armar runt halsen och andäktiga "ja älska dej osså jättemycke".






Ensamkväll.

Snoppbärarna i familjen är på SM-final i Stockholm. Amerikansk fotboll så klart. Snippägarna sover. Förutom jag då.

Så jag sitter här och youtubar varannan Logan Echolls och varannan Historieätarna (läs: Erik Haag som Madickens pappa i 20-talsavsnittet, alltså jag dör) och objektifierar min faktiskt jäkligt snygga rumpa av mig. Jag har verkligen inget problem med att folk kommenterar utseende på människor, så länge det liksom inte är med det där underliggande föraktet som typ alltid följer med när det gäller kvinnor. Kan säkert uppfattas som en obefintlig skillnad, men det tycker jag inte.

Nåja, jag är ensam och har tråkigt och BORDE så klart skriva material eftersom jag ska köra 15 minuter (!!) stand up om typ tre veckor. Men eftersom jag borde göra det så gör jag det så klart inte. Hur skulle det se ut? Istället sitter jag här och är uttråkad, för det är ju mycket bättre.

Lördagskväll hos en småbarnsförälder. Kanske inte så jättethrilling direkt.

fredag 6 september 2013

Ett tips till fredagsmyset

Jag har såna problem med folk som har problem med ordet fredagsmys. Vad är grejen egentligen? Det är fredag, man kan vara uppe lite längre, man har lite mer tid, det är tamefan mysigt. Vad är det för fel på det egentligen ni stuck-up hipsters?

Nu skulle jag ju vara glad och snäll, så här kommer ett tips på en jättegod chokladkaka som man gör i micron på 30 sekunder. Jag gjorde enligt receptet och delade upp det på barnen så att de fick en tredjedel var vilket räckte perfekt även om det såg lite ut i formen från början.

(Däremot FÖRSTÅR jag inte hur hon får det till 205 kcal? Det står att det är en single serving så kalorierna ska ju gälla för allt, men bara sockret och oljan blir ju mycket mer? Nu tycker jag inte det är relevant eftersom jag tipsar för barn, eller ens annars heller, men jag stör mig som fan på när saker inte stämmer så om någon sitter på en förklaring, hojta till!) Klistrar in receptet här nedan. Byt bara ut stevian mot socker om ni vill till barnen, blir samma sak.

Ha ett jättetrevligt fredagsmyyyyyyys!

  • 1 tablespoon plus 2 tsp cocoa powder
  • 3 tablespoons spelt flour (or white, or Arrowhead Mills gf)
  • 1/8 tsp salt
  • 2 tsp sugar or evaporated cane juice (edit: xylitol works as well)
  • 1/4 tsp baking powder
  • 1 stevia packet (or 1 tablespoon more sugar)
  • 2-3 tsp coconut oil or vegetable oil (Edit: many commenters have said it still tastes good if you sub applesauce or mashed banana. But I can’t personally vouch for the results if you make that substitution.)
  • 3 tablespoons milk of choice (I used almond milk)
  • 1/2 tsp pure vanilla extract
Mug cake recipe: Combine dry ingredients and mix very, very well. Add liquid, stir, then transfer to a little dish, ramekin, or even a coffee mug. Microwave 30-40 seconds. If you don’t want to eat it straight out of the dish, be sure to spray your dish first (and then wait for it to cool before trying to remove it).

Enkätfråga

När du och din partner båda två är på jobbet, hur ofta pratar ni med varandra då i någon form?
Det kan alltså vara mail, telefon, facebook, sms, wordfeudchatten... you name it!

Tror knappt det går någon dag utan att jag och min man pratar i telefon eller mailar eller chattar eller smsar. Ärligt talat skulle jag vilja säga att de allra flesta dagar gör vi allt av det. Ni då?


torsdag 5 september 2013

Det här med vad man är känslig för.

Jag tror jag har en släng av aspergers, men så får man inte skriva va? Man kan inte ha "en släng av" eller hur? Dessutom finns väl den diagnosen inte ens kvar? I alla fall: jag har verkligen jättejättesvårt att förutse vad folk blir sårade/ledsna av, och blir själv tydligen ledsen/sårad av saker som ingen annan skulle tänka på att ta illa upp av.

Ifall någon skulle säga "alla som jobbar politiskt är dumma i huvudet" hade jag inte tagit upp. Visserligen tillhör jag gruppen, men det är ju en generalisering. Snarare tänker jag "åh spännande, let's diskutera detta hetsigt och intensivt tills jag har överbevisat dig!". Men så har jag förstått att andra inte tycker.

Däremot, om jag umgås i en grupp av tre vänner och två av dem träffas utan mig för något så blir jag jättejätteledsen. Verkligen jätteledsen. Men det blir tydligen inte andra.

Jag förstår inte hur man kan ta illa upp av att diskutera en sakfråga intensivt, även om debatten blir väldigt stark och hetsig. Så länge det är sakfrågan man diskuterar. Jag fattar inte. Man diskuterar klart, man tar ett till glas vin, man börjar prata semesterplaner. Så tänker jag. Men tydligen är det vanligt att bli upprörd och ta illa vid sig av sånt.

Något jag istället blir jätteledsen av är ifall alla ger varandra komplimanger i en grupp men kanske inte så många till mig. Sånt kan jag ligga och tänka på jättelänge.

Jag har inga problem med att någon säger rakt ut att de inte gillar mig på grund av någon orsak, men jag tycker det är skitjobbigt att inte bli medbjuden på aktiviteter som andra gör ihop även om vi kanske inte umgås så mycket. Hellre öppet ogillad än trevligheter och sedan ändå bli bortvald. Är jag verkligen ensam om att tycka så här?

Jag har ohyggligt svårt för att förstå mig på varför saker skulle vara på ett sätt "bara för att det är så", och trampar i klaveret rätt ofta. Som det här med att man inte ska tala om pengar, VARFÖR INTE DÅ? Varför är det fucking KÄNSLIGT vad du tjänar? Hur kan det vara jobbigt att prata politik? Varför ska man kallprata så jäkla mycket? Jag förstår inte, jag känner mig som Sheldon och bara "men varför dååå?".

Så på ett sätt är jag världens okänsligaste. Och sen på nästa sätt är jag världens känsligaste och tar åt mig och vid mig och illa upp.

Finns det någon manual någonstans eller måste jag umgås med människor som har exakt samma syn på livet enbart eftersom jag uppenbarligen, efter snart 30 år, inte har lärt mig vad folk tycker det är rimligt att vara känslig för eller inte.

Kan nog bli bra det där med att fylla 30 ändå.

I present får jag nämligen en resa hit av min kära mor. Vi åker annandag påsk, några veckor efter the big 30, och är borta i en vecka. 

Peppen hos mig är enorm nu, kan jag ju berätta. 
Peppen hos min man som inte får följa med utan istället får vara ensam med barnen i en vecka? Inte alls särskilt stor, konstigt nog. 





måndag 2 september 2013

Män i Top Model? Eh, hell yes!

Som alla andra smarta och coola feminister jag känner älskar jag Top Model. ÄLSKAR. Jag var så ytterst skeptisk till den här säsongen (den som sänds i USA nu) efter de jättetråkiga temasäsongerna tidigare, men detta med att ta in män i tävlingen? I like!

1) De är snygga. Okej, inte alla, men Phil. PHIL!! Ni måste se för att förstå, men alltså. PHIL!

2) Nu får vi äntligen svar på "om det hade varit killar istället för tjejer, hur mycket drama och skrik hade det varit då?". Nu är svaret här och det är mycket. Om man nu vill vara fördomsfull så kan man ju påstå att det beror på att killarna säkert är gay, men nej. De är hetero as can be (PHIL!!!), förutom en kille. Dramaqueens är de däremot hela högen.

3) Det blir jättespännande flirtar i huset (PHIL! Okej jag ska sluta nu) och roligare konflikter och mer spännande photoshoots och bara... bättre? Jag gillar det verkligen.

Sen skadar det ju inte att de är snygga som sagt. Jag tror ni har en aning om vem jag menar.


Roller Derby-abstinens.

Nej, jag har inte slutat. Men jag är ju sjuk. Så jag missade träningen i torsdags och idag och jag är så ledsen att missa ens en minut av träningen för det känns som att jag har fått sånt flyt? Det går framåt fort och effektivt och jag har inte längre samma klump i magen som jag hade i början. Den där klumpen som kom sig av att jag var sämst och dålig och inte kunde någonting.

Herregud, jag är fortfarande sämst tror jag. Inte för att det är någon som mäter, håller koll eller skriver listor, men jag är ju en sån där Härlig och Avslappnad Person som lägger märke till sånt. (Kort passus: när Noa spelar fotboll är det meningen att man inte ska räkna målen. Ha ha ha. Nu förlorar de ju alltid, men vi föräldrar har i alla fall koll på med hur mycket.) I alla fall, jag tillhör ju knappast toppskiktet, jag är fortfarande nybörjare, men det gör liksom inget längre. För det går framåt som sagt. Jag kan hoppa över (små små) koner, jag kan göra crossovers i halvhögt tempo, jag kan få till stopp och jag har nästan nästan lärt mig åka slalom. Jag ramlar då och då (för hur ska man annars kunna bli bättre) men jag är inte längre Bambi på hal is. (Ännu kortare passus: hand upp alla som trodde att Bambi var ett rådjur?)

Jag ska till och med sluta rida för att kunna gå på alla derbyträningar istället. Och ni som läser här vet ju hur mycket jag älskar att rida, men det funkar inte att ha tre barn och vara iväg 3-4 kvällar i veckan. Det går inte. Dessutom får jag träningsvärk i ryggen av ridningen som gör att jag åker sämre och så kan vi ju inte ha det. Så jag prioriterar bort och väljer nytt och tänker att ridningen finns där ändå, någonstans, men nu är det Roller Derby för hela slanten som gäller. Och jag är så nöjd!

Dessutom är det ett lag med skitroliga, smarta, härliga tjejer som är välkomnande och trevliga och kul. Inget negativt mot hästar, men det är ju lite roligare umgänge på träningarna med rullskridskor än de med ridstövlar om jag säger så.

Just ja, jag valde ett namn till sist. Simone Derby Voir (Eller borde jag stava det Simone Derbyvoir?). Det var någon som kom på det åt mig; ge dig tillkänna så kan du få... eh... jag vet inte. En biljett till mitt första bout. När det nu blir.

(Här får ni tänka er en bild på mig i rullskridskor, men jag har inte lyckats ta någon bra än så tja... det tar vi och skiter i, som Alfred sa till Lina som alla vi småbarnsföräldrar vet eftersom vi har sett Emilfilmerna fler gånger än vad som är nyttigt för vår mentala hälsa eftersom vi nu börjat tycka att Alfred är rätt het??!)






Jag är värdelös på att krama det sista ur sommaren.

Folk uppdaterar på facebook och twitter och säger att det minsann inte ALLS är höst nu, för det är ju jättevarmt och fint och bla bla bla. Jag känner bara detta: jag VILL att sommaren ska vara slut? När jag har börjat jobba måste jag ändå ha varma och propra kläder (well, hur propert jag klär mig kan väl diskuteras) och jag vill inte att det ska vara varmt då! Jag vill ha snygga skor och strumpbyxor och kall och klar och krispig hög höstluft, inte åska i luften och svett och rinnande smink och huvudvärk.

Kan jag inte vara på en strand ska det inte vara varmt, helt enkelt.

Jag har ingen lust att ta ett glas vin i kvällssolen på altanen och vi blir ändå inte bjudna på några kräftskivor och jag är trött på trädgårdsarbete och egentligen vill jag bara ha tända värmeljus och nämnde jag att jag vill kunna ha strumpbyxor på mig igen?

Ni kan kalla mig sensommargrinchen. Om jag var vädergud skulle året se ut precis så här:

Januari - februari: snö och kallt. Ett tjockt snötäcke som ligger tungt och vackert. Ca - 5 grader hela tiden. Sol.

Mars- April: Vår! Sista februari ska all snö smälta bort och sen ska tussilagos och krokus komma vartefter.

Maj (jag glömde Maj först vilket är stört eftersom det är den bästa månaden!): Försommar! Ljust, skirt, vackert, spirande, ljummet, ljusa kvällar, doftande försommar åhhh... maj. Den finaste av fina.

Juni-Juli-Augusti: Sommar! Varmt och fint och vackert. I mitten av augusti börjar sommaren trappa ner för att sista augusti bli kallare, markant kallare.

September-Oktober-November: Höst! Krispigt, kallt, högar med löv, strålande sol och vackra promenader.

December: Vinter! Sista november ska snön falla och sen som sagt ligga till sista februari.

Deal? Deal!

söndag 1 september 2013

"Och då vet man, att snart är det jul..."

Nej, inte än så klart! Först ska vi ha en krispig, kall höst och sen ett värdelöst november, men sen så! Och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte längtar, för det gör jag.

Jag drömde i natt att det var julafton och att ingenting var julpyntat. Prydnadskuddarna hade sina sommaröverdrag, vi hade ingen julgran, det fanns inga julstjärnor av något slag och jag hade tydligen missat hela december? Det här är en av mina absolut vanligaste mardrömmar: på något sätt har jag missat alla förberedelser och nu är det jul och det finns inget pynt/mat/gran/något. Den panikkänsla jag har i dessa mardrömmar är inte rolig.

Nu kan man ju tycka att jag lever ett väldigt skyddat liv om en kass jul är det mina mardrömmar are made of. Och då har man ju helt rätt.

Nu i eftermiddag ska vi åka och titta på ett hus som ligger i min mammas barndomsby. Nära huset min morfar byggde och där min morbror bor nu. Nära stan men på landet. Nära en jättebra skola. Men. Också jättenära enorma kraftledningar. Så vi får väl se hur det blir med det. Vet inte hur orolig man behöver vara kring kraftledningar, trots att jag har försökt läsa på. Någon som vill ge sin åsikt?