Det finns säkert någon avancerad psykologisk förklaring (utöver att jag fyllt 30) till varför jag helt plötsligt gått från att knappt sminka av mig (började väl med det för kanske 1.5 år sedan) till att vara helt besatt av hudvårdsprodukter, mer avancerat smink och allmänna skönhetsrutiner. För några år sen ba "smörja in sig, varför det?". Nu? Sitter seriöst med en schviiindyr ansiktsmask i ansiktet som jag hoppas ska dra ur skiten ur mina porer.
Det har gått från noll till hundra. Funderar på att önska mig en rengöringsborste för ansiktet för en tusenlapp i julklapp. Köper sminkprover från bättre märken på facebook och hungrar efter att ha råd med fullsizeprodukter. Har blivit kapitalismens lydiga tjänare, helt enkelt. Och jag fantiserar om att om jag bara får den där rätta produkten så kommer mitt ansikte helt plötsligt ha lyster, finish och jämnhet som vilken photoshoppad modell som helst och sen är allt perfekt och jag kan leva lyckligt för alltid, amen.
Detta är så stört. Men ändå sjukt rogivande på något sätt. Lugnande. Bara pormaskarna blir färre, porerna blir mindre och huden får lyster så kommer allt bli bra. Det vet ju alla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar