fredag 29 december 2017

Ändrade (res)planer

Okej, så kommer ni ihåg att jag pratade om att bila genom Frankrike ner till Italien och byta bostad och stanna i Paris och allt möjligt? Well, jag kan väl säga att det nog är lite mer än vad vi kommer klara av. Man ska inse sina begränsningar skoja bara. Vi inser ICKE våra begränsningar. I såna fall hade vi inte satt våra barn i en bil öht. Men vi har i alla fall begränsat oss. Och det, ska ni veta, det är svårt för mig.

Så nu är planen såhär istället. Givet att jag kan få semester som tänkt och att vi hittar en ny bil som orkar med att bila och och och. Ja, ni fattar. "Mamma, jag tänker inte ens hoppas för jag vet hur jobbigt du tycker det är när vi blir besvikna" sa Emmy när jag sa "kanske kanske kanske kan vi åka".

Just ja, planen. Såhär:

Åka mitt i natten från Örebro och klämma 12 h i bil ner till Berlin redan första dagen. Detta är inte min idé, vill jag gärna påpeka, utan min käre make är övertygad om att det kommer gå bra. Nåja, vi körde ju Örebro - Hamburg i ett svep när ungarna var betydligt mindre så helt omöjligt ska det väl inte vara.

Dag två: en mycket kortare sträcka. Nämligen Berlin till Prag. Ca fem timmars körning, vilket innebär att vi kan vara där tidig eftermiddag. I Prag strosar vi, äter stekt ost, dricker nån billig öl och sover kvar över natten.

Dag tre: nu blir det mycket bil igen. Prag till Gardasjön tar ca nio timmar att köra. Men vi tänker att åker vi tidigt på morgonen så finns det gott om tid för lunch och stros i Salzburg och glasspauser på vägen. Sen anländer vi till Gardasjön på kvällen.

Och där är vi en vecka. Besöker Verona, badar i pool, åker till Venedig över dagen. Läser förhoppningsvis många böcker, dricker gott vin, äter goda ostar och frossar i pizza, pasta och italiensk glass. Badar i sjön också såklart, och med största sannolikhet blir det ett besök på Gardaland, nöjesfältet.

Sen då? Hemåt? Den oerhört trista sträckan när man ska TILLBAKA? Well, vi funderade på att åka till Paris och eurodisney osv, men det hade blivit stressigt. Vi hade fått klämma in det för att få det att funka. Och då åker vi hellre dit på en egen semester istället. Så för att slippa en miljard timmar i bil till så tänkte vi ta biltåg från Verona till Hamburg, och sen köra därifrån hemåt.

När jag var liten bodde min mammas bästa vän med man i Skåne. Vi kunde alltså alltid övernatta där på väg till/från våra bilsemestrar i Europa. Jag har ingen sån bästa vän i södra Sverige med ett stort hus som får plats med en hel familj på fem personer. Så vi får nog bara kötta på. Köra Hamburg - Örebro med gnälliga barn och hoppas att de inte helt tröttnat på godis, ipad och läsk.

Ja, typ så är nya planen. Varför jag lägger så mycket tid på att planera en sommarsemester som kanske inte ens blir av, såhär drygt sex månader i förväg? För att det är bland det bästa jag vet. Seriöst, jag njuter något så oerhört av det här. Kolla resvägar, leta hotell, planera, drömma. Älskar!

Men ja. Jag borde kanske fokusera lite mer på att städa inför nyår. Plocka bort julgranen inför nyår (annars kommer vi inte ut på balkongen för att se fyrverkerierna), jobba mer på skolarbetet vi har över jul, förbereda efterrätt till nyår. Städa generellt. Umgås med barnen. Såna grejer.

Fast jag trivs bättre här, framför datorn. Luktandes på blommorna jag ser på bilderna från alla italienska bondgårdar jag vill bo en vecka på.

torsdag 28 december 2017

Om det orättvisa i relationer.

Jag började skriva på ett långt och invecklat inlägg om vänskapsrelationer och maktbalansen i dem. Hur status påverkar vad som är okej att göra och för vem. Men det blir så långt och invecklat och komplicerat, och så är jag rädd att någon som jag tycker om ska tro att jag skriver om just dem och att de ska bli sura. (Det gör jag inte!)

Men sammanfattningsvis kan jag väl säga att som känslomänniska är det svårt att navigera i den här världen. Det känns som att folk ska få bete sig lite hur som helst, men den som blir sårad och ledsen är den jobbiga. Det är okej att subtilt frysa ut eller ignorera eller "glömma bort", men blir man sårad över det så är man den jobbiga. Den krävande. Jag känner igen det från hela min uppväxt och jag ser det gång på gång nu med barnen också. Men, poängen jag aldrig orkade göra är denna: det är okej med känslor från de som har hög status i relationen. De kan få bli sårade, eller upprörda, eller ledsna - och då är det befogat. Det är när det är den med låg status som blir känslosam som problem uppstår.

Jag tror inte det här är något som de som har hög social status reflekterar över. Jag tror absolut inte att det är medvetet uträknat på något sätt. Jag är övertygad om att de tycker att det är helt rimligt att bli ledsen över de saker de blir ledsna över, och lite orimligt när nån annan blir ledsen. Och varför skulle de inte? De har ju ofta ett gäng vänner som bekräftar denna uppfattning - eftersom det är så de också ser det. Det faller sig automatiskt tror jag. Vi är nog skapta så, att vi liksom "köper" en uppfattning eftersom den kommer ifrån någon vi respekterar. Och nu pratar jag inte om ren mobbning eller utfrysning eller utstuderade elakheter. Sånt finns också, och det är väl egentligen samma gruppdynamik som ligger bakom där. Men jag pratar inte om övertydliga exempel som: "Jaha, blev du ledsen när vi slängde dina kläder i duschen? Vad taskig du är som säger att det var mobbning, nu blir ju Josefina jätteledsen eftersom hon tyckte det var ett roligt skämt. Be om ursäkt till henne!".

Det jag pratar om är att maktbalansen i vänskapsförhållanden sätter upp spelregler. Och att det sällan är tydligt för den som faktiskt bestämmer spelreglerna. Jag menar inte på något sätt att de med mer makt i en relation är dåliga personer eller manipulativa eller ens medvetna om det. Det är inte det jag säger. Det har ingenting med dem som personer att göra, utan enbart om relationsdynamik. Jag tror inte ens att det kanske går att ändra på ens om man skulle vilja och försöka? Så om du läser det här och nånstans känner att "jag kanske är en sån som har starkt socialt kapital i förhållandet till mina vänner" - lugn. Jag menar ingenting negativt om dig som person, jag lovar.

Jag pratar om oss andra som ofta famlar oss fram och försöker förstå varför x var okej för y, men inte för mig? Och varför blev det helt plötsligt MITT fel att det blev dålig stämning, för att jag blev sårad av z? Vi som aldrig riktigt "fattat" hur man är en vän på rätt sätt. Och som heller aldrig kommer kunna fatta. För det finns inga fasta regler att förhålla sig till. Är det okej att bjuda 4 av 7 kompisar på kalas? Tja, det beror helt på vem som gör det. Fick man eller fick man inte vara vän med kompisens ex nya tjej? Återigen: det beror på vem som är det. Det finns inga fasta regler, inget tryggt att förhålla sig till om man tycker det är svårt. 

Jag tror att antingen fattar man sånt här, eller så gör man det inte. Och det beror i sin tur på att antingen är man en person med naturligt hög status i vänskapsrelationer, eller så är man det inte. Och även om detta kan fluktuera mellan grupperingar och relationer, så finns det någon slags grundplåt att bygga på. Och den, kära vänner, den tror jag att man föds med. Vi andra, som föds famlande och osäkra och förvirrade - vi får helt enkelt bara acceptera att "livet är orättvist" även, kanske i synnerhet, gäller relationer.

(Nu blev det här trots allt oerhört långt, invecklat och även möjligtvis väldigt självömkande och det var inte meningen. Det är bara tankar jag burit på sen länge, som aktualiserats på grund av att jag har barn som mer och mer måste hantera "vuxnare" relationer.)


lördag 23 december 2017

onsdag 20 december 2017

Woop woop!

Ja nä men jag har ju gått och fått jobb! Det var kanske oändligt mycket enklare att få jobb än jag trodde? Jag som skulle plugga vårterminen också får byta kurslitteratur mot kontor och mjukisbyxor mot kavaj.

Skoja bara. Kommer ej ha kavaj.

Skoja igen. Drömmen är en blå sammetskavaj. MEN de ser sällan lika chicka ut på mig som på Cate Blanchett.

Jaja. Jobb! Systemutvecklare! Konsult! IT-företag! Nu jäklar smäller det!

(Det smäller inte förrän 1 februari vilket ger mig gott om tid att leta reda på den perfekta blå sammetskavajen.)


lördag 16 december 2017

Rookiemisstag

En av de viktigaste reglerna inom föräldraskapet är denna: BERÄTTA ALDRIG PLANER I FÖRVÄG!

Okej, vissa barn måste såklart förberedas och så vidare, men annars är det så jävla dumt att säga "sen tänkte vi göra x" eller "vad sägs om att hitta på y ikväll". För mer ofta än sällan kommer nåt i vägen. Nu pratar jag inte om stora saker som t.ex. "vi tänkte åka till Grekland i sommar?" för jag menar, säger man så fattar man ju själv att det måste bli av. Nej, jag menar saker som "ska vi kanske åka pulka i parken ikväll nu när det har snöat?".

Ja, det kanske var så att jag kom med den idén idag. Och ja, det kändes som en bra idé i förmiddags när världen var vintervit och snön föll i drivor och allt var så vackert.

Sen came the slask. Och nu är det snöblandat regn och blött och blä och NU vill jag ju för fan inte åka pulka? Det skulle ju vara pudersnö på träden, inte smält snö i skorna. Så vi ställer in, för är det något jag inte behöver såhär veckan innan jul så är det dunderförkylning och sur familj som fryser. Men! MEN!

Varenda jäkla gång man ställer in något så är det alltid nån som blir ledsen. Nån som fortfarande vill åka pulka. Eller vad det nu kan vara. Och det irriterar mig att jag efter 12,5 år som förälder LIK FÖRBANNAT gör samma misstag gång på gång. Hur många gånger har vi inte försökt locka med barnen nånstans med "det finns ponnyridning där", för att när vi kommit fram få inse att det är inställt/slut/hästarna är för trötta? (Det är ingen retorisk fråga. Tre gånger har vi gjort EXAKT den grejen med Majken, som inget vill hellre än att rida. Bra föräldraskap att ge henne tre såna dunderbesvikelser innan hon ens var sex år.)

Nu är inställd pulkaåkning inte världens största grej, men det är mer själva grejen. Hur svårt ska det vara att hålla käften om planer tills man är 100% säker på att de blir av? Tydligen jättesvårt.

torsdag 14 december 2017

The crown

Jäklar i min lilla låda hur fort jag klämde säsong två. Tyckte den var mycket bättre än säsong ett. Älskar att jag kan googla precis allting jag undrar över eftersom de finns på riktigt. Jaha, finns det belägg för att drottning Elizabeth faktiskt var avundsjuk på Jackie Kennedy? En halvtimme på google senare: oj oj, var Philip nånsin otrogen eller inte?

Ja men nej, jag vet väl att det inte är en dokumentär. Och jag vet att allt knappast är googlingsbart. Men det är ändå en sån njutningsbar serie. Och nu är den slut.

Downton abbey, bomb girls, land girls, call the midwife, the crown - har ni tips på andra serier i samma stil så säg gärna till. Vill helst ha brittiskt och historiskt, gärna nittonhundratal.

Och åh, Claire Foy! Är lite kär. Kolla en video med hur hon pratar och är i vanliga fall så framgår det verkligen vilken rollprestation hon gör.

Jaja. Det var säsong två det. Underbart är kort när man bingetittar.

tisdag 12 december 2017

Och så hände det sig på den tiden...

...att jag TILL SIST fick min adhd-medicin. Jag tröttnade till sist på att bara vänta, så jag började skicka meddelanden via mina vårdkontakter VARJE dag ("var är min medicin/när får jag min medicin/hur länge till ska jag behöva vänta?"). Jag kontaktade patientnämnden, ringde och sökte klinikchefen, min man sökte klinikchefen, jag tog kontakt med mina före detta kollegor som är landstingsråd... och helt plötsligt så fick jag en läkartid. Idag, sådär tre månader sen "allt var klart" och nån bara skulle skriva ut ett recept.

Jag förstod inte riktigt varför jag skulle träffa en läkare igen, men det gjorde jag. Och han tittade i min journal och sa "men här står det ju att din läkare skulle ha ringt dig förra veckan och satt in dig på concerta?". Jag sa att eh nä, det har ju inte hänt. "Nej hon kanske glömde det". PROFFSIGT! Och sen sa han "Jag fattar inte varför hon skrivit att du ska börja med concerta när du själv bett om elvanse eftersom det är bättre för de med ångestproblematik? Det är klart du ska ha elvanse." och sen gick jag därifrån med ett recept. Eller ja, receptet skickas ju automatiskt till apoteket, så jag gick dit och pyntade 740 kronor och nu har jag medicin!

Det är fortfarande uselt skött såklart. Man ska inte behöva vänta så här länge och man ska inte behöva bråka såhär mycket, och jag hade nästan nästan gett upp. Dessutom så är jag orolig för hur krångligt det kommer bli att få en doshöjning eftersom den här läkaren jag träffade idag tydligen bara var vikarie.

MEN!

Idag tänker jag skita i det och all oro över eventuellt krångel, och bara fokusera på att efter nästan nio månaders väntan och krångel så har jag min medicin. Äntligen!

(Ifall nån potentiell arbetsgivare som jag varit på intervju för googlat mig och hittat hit och tänker "jaha har hon adhd, då...", betänk då att jag hade adhd när jag gjorde alla sakerna som står på mitt CV, men omedicinerad. Jag hade adhd när ni träffade mig för intervju och (ev.) gillade mig, men omedicinerad. Tänk bara vad jag kan åstadkomma nu när jag får rätt hjälp för mitt funktionshinder som jag hittills har hanterat med hjälp av hög intelligens och stora ansträngningar. Det ni!)




fredag 8 december 2017

Tillbaka från andra sidan

Tentan är över. Det är som vanligt bara att vänta på att den ska bli rättad och tills dess gå omkring i ett vakuum. Schrödingers katt had nothing on me. Men i alla fall så är det redigt med lättnad i den här kroppen nu ska jag tala om för er. Tills eventuell omtenta då.

NOG OM TENTAN tänker ni, och jag förstår er. Så moving on.

Men eftersom jag har pluggat till nåt jag inte får nämna så ligger jag efter i mitt julfilmstittande. Varje år måste jag se:

Ensam hemma (första räcker)
Ett päron till farsa firar jul
It's a wonderful life
Miraklet på 34th street
Elf
Tomten är far till alla barnen
Love actually

OCH SÅ MASSA SOM JAG HAR GLÖMT men säkert kommer på ca 5 sekunder efter jag postat det här inlägget.

Jaja. Ingen stress. Bara att ta på sig mysbyxorna, plocka fram lussebullarna och sätta sig bekvämt. Let's do this!

söndag 3 december 2017

It's the most wonderful time of the year.

Eller ja, det skulle ju vara det om adventstiden i år inte kidnappats av två saker.

1) Fjärde advent är på julafton = USELT! Det känns som att jag förlorat en hel veckas pynt, bak, godisverkstad, julklappsplanering. Det blir både stressigare och mindre tid till njut. BUUU!

2) Tenta. På torsdag går den av stapeln och fram tills dess kommer jag inte kunna ägna mig åt jul alls. Eller okej, i lördags köpte jag julklappar och vi julpyntade. Och idag kanske vi bakade lussebullar samt hade gäster. Men jag känner mig stressad. Jag borde hela tiden plugga istället för att hålla på med julidyll och det FÖRSTÖR JU!

Kan en tjej få leva eller? Kan en tjej få leva i ett vackert vinterland fyllt av lyckliga barn, knäck, lussebullar, snö och jultindrande? Eh nej. Det är jävligt tydligt att jag inte kan.

(Har jag sagt att jag hatar tentor?)


tisdag 28 november 2017

Dåliga böcker.

När min hjärna är trött läser jag dåliga böcker. Just nu har jag fastnat för en bokserie av Louise Penny, som följer den älskvärde Armand Gamache i hans jobb som chef för mordroteln. Han stöter på den fantastiska lilla byn Three Pines i Quebéc och där löser han en mängd mord. Ja, det är som ni hör mycket morden i midsomer över det hela. Det är mycket lite obduktioner av lik och mycket konversationer. Hälften av böckernas sidor går åt till att beskriva fantastisk mat de äter och hur vacker byn är. Dialogen är hackig och slutsatser dras som inte alls är underbyggda men som alltid visar sig vara rätt. Persongalleriet är löjligt: en människa kan beskrivas som oerhört god i en bok för att i nästa utmålas som ondskan själv.

Och. Jag. Älskar. Det.

Alltså jag hajar ju till hela tiden. Det är ett EXTREMT fettförakt i böckerna. Allas kroppar ska analyseras och kommenteras och alla som inte är smala ska hånas (av författaren då) och beskrivas som vidriga och äckliga. Historierna håller inte, dialogen är som sagt haltande... men den där byn alltså. Den där kanadensiska byn där de dricker varm cider och gömmer påskägg till barnen och som har sina originella personer och sin mysiga bistron. Jag är helt såld. Det är EXAKT sånt här min hjärna behöver just nu. Lite lull och gull och så ett mysigt lite mord ovanpå det.

Annars är mina go to-val när det gäller sämre böcker antingen "tjej råkar ut för nåt jobbigt och måste åka tillbaka till sin hemstad/hemby för att slicka såren och där upptäcker hon nåt nytt om sig själv/sin familj/sitt liv" samt "ett gammalt hus på landsbygden med en hemlig historia som kommer uppdagas i slutet av boken". ÄLSKAR såna! Jag läser så mycket i studierna som jag behöver anstränga mig med, när jag läser på helger och kvällar så vill jag bara tvätta hjärnan. Bädda in den. Låta den sjunka ner i beskrivningar av blossande träd på den kanadensiska landsbygden eller en kärlekshistoria som är "omöjlig" men som såklart kommer bli av ändå. Jag behöver inte fina formuleringar eller underliggande meningar eller ironiserande över vårt samhälle. Jag behöver verkligen inte heller hårdkokta deckare skrivna av män som vältrar sig i döda kvinnokroppar. Jag vill bara ha landsbygd och lugn och ro.

Vad har ni för sån avslappningslitteratur? För jag lär ju inte vara ensam om detta.

måndag 27 november 2017

Hashtag livet

Jag blev såklart förkyld när vi kom hem. Vi är det allihopa. Sen backade jag in i en bil och funderade ett tag på att försöka skita i det, men ville inte riskera att åka dit för smitning så jag ringde upp ägaren och så HADE HAN INTE ENS MÄRKT DET! Nu jävlar måste detta hamna på mitt pluskonto för karma om det ska vara värt det.

Jag tror det blir minus på karmakontot bara för den där tanken.

Den här veckan då. Insåg att jag ligger långt som fan efter i plugget. Redan. Tenta nästa torsdag, och jag som tyckte att vi precis kommit igång? Ack så jag lyckas lura mig själv. Jag fuskköpte hyacinter på hemköp förra veckan. Alltså inte fuskköpte som i att jag snattade, men jag köpte dem för tidigt. Och vet ni vad? Bara därför ser det ut som att de aldrig kommer vilja slå ut? How's that for karma?

(Jag känner mig nu nödgad att tala om att jag inte tror på karma)

Annars då? Snor och förkylning och regn regn regn, men vet ni vad som är bra?
Nej, inte jag heller.

Nu ska jag se på vår tid är nu, men jag kan ju inte vara ensam om att tycka att det gick från "mysigt kostymdrama" till "days of our lives-nivå på intrigerna" ganska jävla fort? Är ej helt såld. Men vem fan skulle vilja köpa mig ändå?


tisdag 21 november 2017

Hem ljuva hem.

New York var fantastiskt. ÄR fantastiskt. Staden står ju kvar även om vi åkt hem. Inte ens en narcissist som jag kan låtsas som nåt annat.

Vi har såklart ätit sinnessjukt god mat, gått på roliga barer, shoppat upp alla pengar vi har och trampat sönder våra fötter. Jag är så oerhört trött just nu att jag ser i kors. Flög hem inatt och som de flesta vet sover man ju "sådär" på ett flyg i 8 timmar. Men vi kom hem till barnen och hunden och ett städat hem och snö på gatorna. Det känns att första advent närmar sig. Jag känner det i luften och kroppen.

Julen är alltså runt hörnet och jag kan se fram emot det. Dessutom ska vi få våra badrum renoverade (äntligen, de är så äckliga) och jag kan njuta av det ytliga nöjet att få välja standardkakel från hyresvärdens minimala utbud. Jag raljerar men är innerst inne löjligt nöjd. Kakel. Inte möglig våtrumsmatta från 1992. Den skillnaden.

Och! Jag behövde inte komma hem och känna mig efter i skolarbetet eftersom vår lärare blivit sjuk och därför har de två moment jag skulle ha missat, skjutits upp. Det känns som att jag är i fas. Jag är oerhört trött, men i fas. Det är snart jul, skolan går helt okej och vi ska få nya badrum. Mycket annat är skitjobbigt och tärande, men jag jobbar på att fokusera på de glädjeämnen som finns.

Just nu fokuserar jag på: sova. Snart ska jag få sova. Bara barnen somnar ska jag få sova. Imorgon blir det med största säkerhet två barn hemma. En förkyld och en psykiskt förkyld. Och så jag, som bara kommer vilja sova.

(Men ja, det är klart det var värt det. Resan värd tröttheten alltså. Inom kort hoppas jag på att få upp lite oumbärliga tips. Det längtar ni efter va?)


onsdag 15 november 2017

Viktigt meddelande.

1) Jag ska flyga idag. Om jag dör: se till att mina fulselfies raderas från mitt icloud. 

2) Stranger things är inte läskigt. Jag har bara ett avsnitt kvar av säsong 2 och har inte blivit rädd en gång. Det är heller inte sådär superbra. Förutom Dustin. Han är amazing. 


måndag 13 november 2017

Ångestjaget

I övermorgon flyger vi till New York. Idag testade jag för första gången Kry (är återigen inte betald, ingen jävel vill sponsra mig) för att via ett videosamtal få ångestdämpande utskrivet. Ja men förra gången jag flög blev det ju klaustrofobiskt anfall och skitjobbigt så jag tänkte att lite atarax och sprit får råda bot på det den här gången. (Det där skrev jag bara för att vara cool. Det kommer bli atarax och calma, eftersom flyg gör mig åksjuk).

Men ångesten då. Den är ju inte bara närvarande när det gäller stora saker som flyg (tänk om vi dör, tänk om mina barn blir föräldralösa, tänk om jag aldrig får se dem växa upp) utan även de mindre.

Jag har t.ex. inte börjat packa eller så eftersom det är för mycket att stressa upp mig över. Som att mamma ska vara barnvakt till barn och hund och HUR ska hon kunna lösa allt och tänk om nån blir sjuk och tänk om hunden blir stressad och vi är på andra sidan atlanten och kan inte hjälpa till? Tänk om de äntligen äntligen ringer från allmänpsyk för att sätta in mig på medicin, men så gör tidsskillnaden så att jag inte kan svara och så missar jag min chans och får vänta i två månader till? Tänk om vi GLÖMMER att köpa cheerleadingskor till Emmy som hon har väntat på i månader nu, alldeles för länge med tanke på att hennes gympaskor är för små? Hur vidriga föräldrar är vi inte då? Stackars Emmy som redan är förkrossad för att vi antagligen har hittat en ny familj till Fritz som inte trivs med livet i en familj som har hund. Tänk om vi traumatiserar henne? Mellanbarnet som hamnar i kläm och nu blir hon av med katterna som tydligen sover i hennes säng och jag VISSTE INTE DET. Vilken sorts mamma vet inte sånt? Hur mycket missar jag i hennes liv?

Och så får jag en ångestklump, eller fler, i magen och kan inte alls fokusera på bra saker som händer eftersom de små sakerna får orimliga proportioner och de stora sakerna svävar över mig konstant. Alltså jag ser fram emot New York massor, det gör jag. Och när vi väl är där så kommer jag inte oroa mig för Emmy och katter sådär akut. Men det är jobbigt att liksom inte kunna slappna av eftersom det alltid finns något att ha dåligt samvete för. Nåt jag har missat. Nånstans jag brister. Något jag borde göra bättre, borde haft koll på, älskat mer, läst mer, skällt mindre, gosat mer, haft bättre koll. Det finns alltid nåt.

Att packa är en bagatell i jämförelse. Jag vet att folk blir stressade av sånt men det är lugnt för mig. Jag slänger ner de få kläder jag har och allt smink och nåt par skor och sen är jag klar. Det är inte så jobbigt. Jag måste bara arbeta mig igenom alla distraktioner för att komma dit.

Nu ska jag i alla fall ta in kläderna som hänger på vädring. Så jag slipper ha ångest över att lukta illa på planet på onsdag...


lördag 11 november 2017

Vill du gråta lite?

Ibland behöver man få fulgråta ordentligt. Storgråta. Böla. Snyfta. Hulka.

Har du en sån dag idag? Vilken tur, för jag har här tre länkar till julreklamer och om du är torrögd efter att ha sett alla dessa så har du ett hjärta av sten och FÖRTJÄNAR inte fulgråt.

Varsågoda:

1) Brittisk julreklam 2017
2) Brittisk julreklam 2016
3) 15 julreklamer från olika länder

Okej då, de två första fick jag från Amanda men jag vill inte riktigt erkänna det. Jag menar, hon är begåvad författare OCH svinduktig illustratör OCH bor i ett pittoreskt hus i England? Jag kan ju åtminstone få äran för lite länkar, men nähä.

(Ps. Jag fick VG på tentan? HUR? Är i chock. Men glad.)


torsdag 9 november 2017

Commander keen!

Vad spelade ni för datorspel när ni var små? Ja, ni som är i min ålder då, 80-talisterna. Är du 22 så var det väl typ sims och är du 45 så fanns ju inte datorer. Stackare.

Vi spelade oerhört mycket commander keen. Den lilla rymdäventyraren som sköt monster, samlade godisar och hoppade på styltor. Nån mer som spelade det? ÄLSKAR det spelet!

Förutom det så spelade vi teazle som var nåt svenskt (?) pusselspel bestående av många småspel. Och så spelade vi Atlantis (fantastiskt) och Backpacker, vilket alla vet är DET BÄSTA SPELET NÅNSIN!

Herregud, när man lyckades hitta Dalai Lamas penna i nån obskyr affär i Los Angeles, vad lycklig man var.

För nåt år sen upptäckte jag en sida där man kan spela gamla spel online. Inget sparas, vilket såklart är superirriterande, men ändå. Jag spelade nyss lite Commander keen och capten comic, men... alltså jag är så usel. Förr kunde jag sitta i flera timmar och spela och nu blir jag frustrerad så fort jag dör. Ändå värt att spela lite för nostalgitrippen. Obs! Jag vet inte om ni får supermördarvirus av sidan eller nåt sånt, så klicka på egen risk. Här!

Haha älskar att det här inlägget låter som ett sånt där typiskt "influencer"-inlägg där de fått betalt för att tipsa om något. Ingen har betalat mig. Jag kan bara inte formulera mig eftersom jag är inne på ca sjunde veckan med huvudvärk. Kul va?

måndag 6 november 2017

Pillow talk

Jag fantiserar ofta om olika saker när jag ska somna. Ibland väldigt detaljerat, ibland mer "åh om jag nån gång skulle vinna 10 miljoner". Iaf så illustrerar väl denna lilla grej från häromkvällen hur det är att leva med mig ibland:

Vi hade lagt oss för att sova och jag tänkte på kommande resa till New York och att vi ska dela airbnb-boende med ett par andra gäster. För att lugna mig själv tänkte jag på ett "best case scenario" och kom fram till att det skulle vara ett äldre par från Frankrike som är i New York för första gången.

Här i fantasin så börjar jag föra en konversation med dem på min skolfranska. Vi pratar om vad vi har sett och vad vi ska göra. Jag klarar mig rätt fint på franska i mitt huvud - det vill säga när den inte sätts på prov på något sätt. I min fantasi så sker vårt samtal i något slags vardagsrum. Jag har mött dem där när vi båda är på väg ut för dagen. Min man är fortfarande kvar i sovrummet, men kommer ut och hälsar också. Det franska paret tar sedan upp konversationen - fortfarande på franska - och säger något om att det är en så härlig upplevelse att vara i New York. Min man undrar vad de säger och jag översätter. (Återigen, allt detta är i min fantasi.) Så frågar han "hur säger man 'jag håller med' på franska?" och jag säger "je suis un canard", varpå han såklart svarar det.

Och här börjar jag fnissa högt i verkligheten. Min man som höll på att somna vaknar till och frågar vad jag skrattar åt. Så jag får förklara att jo, jag har skapat en fantasi om ett franskt par i New York, och vi har en konversation med dem och i denna konversation så lurade jag dig precis att säga "jag är en anka" på franska.

Jag vet inte alltid hur han står ut.

lördag 4 november 2017

Så hur gick det då på tentan?

Tja. Sådär.

Först så läste jag igenom den och kände att yes! Detta kan jag ju! Jag kanske får vg till och med? Skrev hela tentan och började sen läsa igenom igen. Och bli osäker. Och läsa in för mycket i instruktionerna. Och ändra. Och ändra tillbaka. Och ändra igen. Till sist var jag så förvirrad och fast i min egen osäkra hjärna att jag bara fick lämna in. Jag är så trött på att jag alltid gör sådär. "Jaha, här står det ordet x i frågan, det KAN ju tolkas som y..."

SLUTA!

Men nu är det klart. Jag börjar ny delkurs på tisdag och innan den börjar tänker jag bara fokusera på andra saker. Som vår resa till NY och tv-serier. Jag har på bara någon dag nu sett nästan hela säsong ett av Stranger things och den är inte alls läskig. Kanske inte heller lever upp till hypen? Jaja.

Men först och främst hoppas jag att min huvudvärk ska ge sig. Ovanför höger öra, vid höger tinning, gör det så sinnessjukt ont sen igår morse. Det liksom susar i örat och nästan sticker i ögat för att jag har så ont. Men på andra sidan huvudet gör det inte ont alls. HUR kan det bli så? Och så är jag förkyld också. Jag fattar ju att det är nån reaktion på sista veckornas galna stress, men det är ändå jobbigt! Vi lär inte göra många knop den här helgen, helt enkelt.

onsdag 1 november 2017

Sluta kalla er för julälskare, era posörer.

Istället för att tentaplugga (fastän jag behöver det något ENORMT) ska jag nu ta upp något jag stör mig på. Kalla mig snobb, kalla mig glädjedödare, kalla mig elitist, kalla mig fascist - jag bryr mig inte. Detta är värt att spikas upp på korset för. Nämligen: folk som "älskar julen" och därför börjar lyssna på julmusik och äta lussebullar i oktober/november?

Bitch, please.

Ni är... något, men äkta julälskare är ni inte. Äkta julälskare vet nämligen att inget juligt är tillåtet före första december/första advent beroende på vad som infaller först. Äkta julälskare vet att man vattnar ur julens helighet som Bästa Högtiden Ever om man håller på med falskt firande som att dricka glögg i oktober. Det är hädelse. Lite som att ha blinkande små färgglada lampor på en ledslinga på balkongen. Det är inte julpynt. Det är inte ens kitsch. Det är bara fult.

"Men Ellen, o du allvetande jul-guide! När får man egentligen börja med julsakerna då?"

Ja men så fint att ni frågade. Här kommer facit.

Före första advent/första november. 
Du får såklart planera jul. Dammsuga pinterest efter inspiration. Köpa jultidningar. Samla mossa/kottar osv. Köpa hem glögg/pepparkakor - men inte förtära! Du får skapa en julspellista på Spotify men inte lyssna på den. Ja men ni vet, grundläggande förberedelser.

Mellan första advent och Lucia. 
Varsågod! Julmusiken får spelas. Hyacinter får dofta. Pepparkakor får bakas och julmust bälgas. Koka lite glögg vetja. Häng självklart upp dina julstjärnor och byt till julgardiner (alltså du får ha tomtar på gardinerna, jag vill bara påpeka att julpynt kan vara fint också). Ta fram julkuddarna och julplädarna, häng upp dina ljusgirlanger och njut. MEN INGEN JÄVLA JULGRAN!! Glöm inte att baka lussekatter! Öppna kalenderluckor och tänd adventsljus och njut av livet.

Mellan Lucia och julafton
Steppa upp julpyntandet. Nu är det dags för jularrangemang och pepparkakshus. Det är dags att lägga in sill, koka sju sorters godis och baka nån kaka om man gillar sånt. Frossa i jul så mycket du kan, för snart är det förbi! Man tar ju självklart EGENTLIGEN in julgranen först den 23:e, men vi har blivit oortodoxa och har senaste åren laborerat lite med att ta in den redan 21:a för att njuta ordentligt. Men före 20:e är fan galet. Och ja, är du galopperande allergisk så att du dör av barr är det klart du kan ha plastgran. Ni andra? Skärp er!

Julhelgen
NJUUUT! Ah, alla dessa dofter och den goda maten och paket och gran och och och... det är fint. Eller så hatar du jul och vill inte fira alls och det är ju såklart helt okej det också. Men varför läser du då en guide om det rätta sättet att fira jul på, va va va?

Sådär! Vad ni gör efter jul skiter jag i. Förutom ni som låter julstjärnorna och adventsljusstakarna vara uppe till påsk. GE ER!



tisdag 31 oktober 2017

Serve, smash, set eller nåt sånt.

Idag spelade jag och Maria (som har den utdöda men fantastiskt roliga bloggen vuxna människor har inte hamstrar) badminton. Jag tog en paus från mitt frenetiska, maniska och någorlunda destruktiva tentapluggande för att slå en boll med ett racket. Och jävlar vad kul det var. Alltså jag har ju spelat badminton tidigare, i sommarstugan nu senast, men det här var första gången inomhus och liksom "ordentligt".

Men ja, oerhört kul som sagt. Älskar motion där man liksom har roligt och sen efter en timme är trött och svettig, men inte längtat efter att tiden ska gå. Däremot sträckte jag min arm lite och kan nu knappt lyfta mitt colaglas för att det gör så ont. Feel the pain!!

Mindre kul var väl att spela i baddräkt. Ja alltså inte ENBART baddräkt. Riktigt så galen är jag inte. Men när jag rotade efter nån gammal trasig bh att spela i så fick jag snabbt inse att jag hade slängt alla. Någon sportbh äger jag inte, och spela i min vardagsbh med byglar ville jag inte. Så det blev baddräkt. Det kändes "lite" sunkigt att brösten hoppade hej vilt och jag fick tuttsvett och hörde hur brösten slog emot varandra när jag slängde mig efter en riktigt svår boll. Bakom oss spelade ett ungt par. Tjejen hade snygga träningstights och en snygg top. Alltså sån där sportbh typ. That was it. Jag hade baddräkt, söndertvättat linne och enhörningstights från ebay.

Men vi hade roligare. Faktiskt.

måndag 30 oktober 2017

"När får du din medicin?"

Det här är historien om hur jag försöker få medicin för min adhd.

1) Jag skickar egenremiss till allmänpsyk. De svarar med "du måste skicka in hela din journal, dessutom är det viktigt att du vet att medicin knappast är den behandlingsmetod vi först rekommenderar!". Detta är i slutet av mars.

2) Jag skickar in hela min journal. Får svar "vi ska ta upp dig på vår behandlingskonferens". Detta är i april.

3) Jag får träffa sjuksköterska för att prata om hur jag ska hantera min adhd utan medicin. Jag säger att jag vill ha medicin. Ok, jag ska ta upp det på behandlingskonferensen (igen!) säger han. Detta är i maj.

4) Hurra! Jag får ta prover och EKG och grejer för att få insättning av medicin. Detta är i juni.

5) Jag får träffa läkare som säger "du har lite förhöjt alkoholvärde. Det är jättevanligt att dessa test visar fel, men för att bevisa att du inte är alkoholist så måste du ta fler blodprov. Ta nytt prov idag och sen är du välkommen tillbaka om en månad. Först när du visat att du inte dricker alkohol kan vi skriva ut medicin". Detta är i augusti.

6) Jag tar min andra omgång blodprov. Sjuksköterskan säger att om dessa prov är bra ska han ligga på min läkare om att skriva ut medicin till mig. Detta är i slutet av september.

7) Jag får veta att blodproven var bra. Inget händer. Jag ringer allmänpsyk. De upplyser mig om att "min" läkare inte är färdig specialist och därför ligger ansvaret för att sätta in mig på medicin på en överläkare. Kruxet? Denne överläkare jobbar 50% och de har stor brist på överläkare, så jag kan inte få en annan. "Jag förstår att det är jobbigt för dig, men det är bara att vänta" säger ssk i luren när jag gråter över beskedet. Detta var i fredags.

Så nu... väntar jag. Igen. Och oroar mig för hur det blir när jag väl fått medicinen utskriven. OM det sker då. Men om jag behöver byta dos? Eller ändra medicin? Hur länge får jag vänta då? Det är inte optimalt, hur psykvården fungerar. Det är det verkligen inte.


söndag 29 oktober 2017

I sista sekunden

Är det november snart? Detta med att blogga varje dag i oktober var kanske inte en jättebra idé, känner jag spontant. Vad är det för fel på instagram egentligen? Nej just det. Inget! 

Jag hoppas verkligen att ni uppskattar denna ansträngning jag gör. På onsdag är det november och då lär det dröja ett tag tills jag bloggar igen. Tydligen har jag inga åsikter längre. Inga tankar. Förutom detta: tror ni polisen tar en anmälan om vållande till kroppsskada på allvar om man anmäler nån som varit slarvig med 48-timmarsregeln vid magsjuka? Jag är villig att testa nämligen. Må sjuttiotusen hungriga björnar jaga de as som sprider magsjuka kring sig som jag sprider dålig stämning i familjen när jag har PMS. 

lördag 28 oktober 2017

En viktig fråga.

Det här "stranger things" som alla älskar, exakt hur läskigt är det? Betänk att jag inte kan se något läskigare än Buffy och svara sen. För jag vill ju också HÄNGA MED i en hype, men vill gärna inte få mardrömmar. 

Inte för att jag kan titta på tv före tentan på torsdag. Jag är så oerhört stressad. Är nära gråten exakt hela tiden. Men kul att plugga! 

fredag 27 oktober 2017

I present: en hobby!

Eller okej, det kanske inte kvalificerar sig som hobby direkt. Men jag tänkte lära mig crawla. Älskar att bada, älskar att simma, men kan inte crawla? Så kan vi ju inte ha det. Nu jävlar ska jag lära mig! 

Har även satt ett mål att jag ska kunna simma 25 meter utan att behöva andas. Kan jag nå det? Ingen jäkla aning. Men jag kan ju alltid försöka. 

Bassängen, here I come. 

Missad deadline

Men idag har varit så sjukt stressigt. Trots det fixade jag ändå helt godkänd halloweenkostym till Emmys skoldisco. En sån supermamma jag är ändå! 


onsdag 25 oktober 2017

Jahaaaaaa

Okej, så jag tjatar om min adhd och jag fattar att jag är nyfrälst och yada yada yada, men det är saker hela tiden som jag inser beror på ett funktionshinder. Att det varit så hela livet.

Som nu senast idag, när jag stötte på den här texten:

Man vet att det hos vuxna personer med adhd/add, finns en ökad risk att utveckla missbruk. Förutom alkohol- och/eller drogmissbruk, kan man se andra slags missbruk, såsom shopping- spel- eller sexmissbruk. Det är inte ovanligt att man blir storrökare eller storkonsument av kaffe eller Coca Cola. 

Coca-cola! Jag har ju en extrem beroendepersonlighet och har alltid skämts för mitt coladrickande. Och ja, det kan säkert vara så att jag hade varit beroende av cola även om jag inte haft adhd... men det är väldigt befriande att känna att kanske har jag inte bara dålig viljestyrka? Kanske ligger det i nåt annat? Varje gång jag stöter på såna här små saker som ger ännu en pusselbit till vem jag är/hur jag fungerar så blir jag lika delar ledsen som glad. Glad för att jag får mer förståelse. För att jag kan tänka att det beror på mitt funktionshinder, inte att jag är usel. Och ledsen för att jag så länge bara har trott att jag ska kunna skärpa mig och så blir det bättre.

Nu säger jag inte att jag kan rycka på axlarna åt alla mina svårigheter, aldrig försöka kämpa nåt mer och bara skylla på min adhd. Eller att jag inte skulle kunna sluta dricka coca-cola. Det kan jag säkert, om det är värt tillräckligt mycket för mig. Men det är det inte. För jag menar, ska min beroendepersonlighet få sitt utlopp på något sätt föredrar jag ju cola framför ca allt annat. Jag tar hellre eventuella hål i tänderna än hål i plånboken/näsväggarna/barnens sparkonto.

Dessutom dricker jag ju inte kaffe. Nån drog måste man ju få ha?

tisdag 24 oktober 2017

Hycklare är vi allihopa

Nu ska jag inte bara klaga på hur trött jag är förstår ni. Nej nu ska jag göra något som jag ofta gjorde innan livet slog ner mig i skorna (haha, jag lyckades klaga ändå!), nämligen: säga nåt provocerande.

Okej, det är fan inte provocerande om man först gör en grej av att det kommer vara så oerhört provokativt. Dessutom har jag bloggat om detta ca sju gånger tidigare. Men här kommer saken jag stör mig på ändå:

Att ge julklappar som är "etiska/moraliska/för välgörenhet" bara för att få känna sig själv bättre. Alla som ger "en get till en fattig familj" eller "bindor till en hel bys tjejer" eller liknande presenter, snälla sluta tro att ni är fina människor. Det är så provocerande. Om ni tycker att det är för mycket köphets vid jul, SÄG DET DÅ? Säg att ni inte vill ge julklappar i år. Säg att ni inte kommer köpa julklappar men att ni kommer ge summan ni skulle köpt för till välgörenhet. Det är helt okej. Det är moraliskt försvarbart och ger massor av pluspoäng. Men det här "nu skänker jag till välgörenhet så att jag får känna mig duktig, och det du får är ett bevis på att JAG känner mig duktig, och nu ska du vara tacksam för det"? Eh nej.

Visst, om du ger till förskolepedagoger osv, men familj och vänner? Jag hade blivit skitsur.

Och apropå hycklande. Detta slår alla rekord: Underbara Claras tips i en jultidning.

"Koka en kopp kaffe och pudra över lite kardemumma. Sätt dig tillrätta med datorn i en skön fåtölj. Gör lugnt och metodiskt en lista över de julklappar du ska köpa. Stryk sedan över alla förslag och byt ut dem mot antingen bra böcker - eller gåvopaket från exempelvis Unicef. Klicka hem på nätet medan du i lugn och ro sörplar på ditt goda kaffe."

VARFÖR ska man först skriva upp uttänkta, personliga julklappar som alla skulle bli glada för, för att sedan stryka och skriva dit böcker? Jo, för att man ska kunna klappa sig själv på axeln och känna att jävlar - nu har jag varit intellektuell och klok. Titta, jag kunde ju ha köpt det där påslakanet med twilight sparkle på som ungarnas kusin Moa hade äääälskat, men nu är jag en bättre människa och faller ej för köphetsen. Titta vad den här augustprisnominerade boken kontrasterar mot det tacky disney-kramset hon önskar sig. Vilken oerhörd njutning det ger mig att sippa på mitt rättvisemärkta kaffe och verkligen gotta mig i vilken själaräddande, världsomvändande miljöhjälte jag är. Åh så fint vi har det, mitt lilla ego och jag.

Vill du ge böcker? Ge böcker! Det är en bra julklapp. Ha så kul, jag bryr mig inte. Men att först liksom lista det du skulle ge om du vore en lite sämre människa? Lägg av. Människor föds med en fri vilja. Du behöver inte vara en självförhärligande pretentiös tönt om du inte vill. Varsågod, det tipset får ni i (tidig) julklapp av mig.



måndag 23 oktober 2017

På fritiden intet nytt.

Jag hade roller derby. Åh, som jag hade det. Som jag älskade det. Och sen kraschade jag och orkade inte gå på träningar och när jag försökte ta mig tillbaka hade mina benhinnor gett upp och... nej, jag ska inte tjata om det igen. Men där försvann min hobby. Det jag hade utanför familjen.

Och innan det var det ridningen. Men jag red tillsammans med en kompis och granne och är inte jättepepp på att börja rida på ridskola ensam igen. Och medryttarhäst hittar jag ingen.

Så här står jag nu helt hobbylös. Jag tänkte börja i kör, men kom mig aldrig för. (Seriöst, att ringa och fråga om det finns plats var mig tydligen övermäktigt.) Teatern jag började på förra hösten(i våras (minns ej) var ju en katastrof. En bokcirkel gick jag med i men gick aldrig på träffarna.

Jag hatar att inte ha en hobby. Absolut, jag kan gå och simma eller spela badminton ibland. Men det är ju inget jag längtar efter. Inget jag får ut något av, inget som ger energi.

Och det är klart att man kan tycka att med tre barn och hund och plugg så borde inte en hobby behövas. Men det är ju just därför jag behöver nåt. Nåt där jag får vara jag och ha kul. Inte vara mamma/matte/behövd hela jävla tiden.

Sen, om ni vill tipsa om en kul hobby: JAG BOR I ÖREBRO! Det finns inget här.

söndag 22 oktober 2017

"Men det är ju en komplimang?"

Jag vet inte om jag har skrivit om den här händelsen tidigare, och jag orkar inte kolla igenom mitt arkiv, så vi kör igen.

För kanske två år sedan så hade jag skaffat tinder för skojs skull. Kolla om några kändisar dök upp de gånger jag befann mig i Stockholm eller Göteborg. Kolla utbudet i Örebro. All in good fun. (Nu är det inte relevant för historien varför jag skaffade tinder, men eftersom alla vet att jag är gift vill jag inte att ni ska haka upp er på den detaljen.)

Så en dag efter jobbet så fick jag ett meddelande från en främmande man på facebook. Han sa att han hade sett mig på tinder häromdagen, men tyvärr inte matchat vilket gjort honom ledsen. Men sen så visade det sig att målerifirman han jobbade på renoverade lite på museet där jag jobbade. Så han hade sett mig där, känt igen mig från tinder och kollat upp mitt namn på museets hemsida. Sen letat reda på mig på facebook och skickat detta meddelande. Där han då återigen ville uttrycka hur vacker han tyckte att jag var och... jag vet inte riktigt faktiskt. Försöka få en chans till att "matcha" utanför tinder?

Jag sa att jag var gift och raderade meddelandet och gick till jobbet med en jävla klump i magen dagen efter. Jag berättade för min chef som sa att de skulle vara klara om någon dag, och jag höll mig på mitt kontor under tiden.

Grejen är det här: många män tycker bara att jag ska vara glad för att nån tycker att jag är vacker. Han ville ju bara ge mig en komplimang? Får man inte göra det längre eller? Hur ska män kunna närma sig kvinnor om de tar illa upp för en enkel komplimang?

Och denna inställning kan de ha för att de inte har någon som helst förståelse för kontexten. Om en kvinna kontaktar en man och säger "jag var tvungen att skriva för att du är så vacker" så hade det varit en enstaka händelse. Det hade varit något oväntat, en rolig grej kanske. Det hade inte (eller åtminstone sällan) varit en del av ett större mönster. Och då kan man inte förstå.

Jag som vit tar såklart inte illa upp om nån frågar om de får känna på mitt hår. Det händer ju liksom aldrig att nån är intresserad av mitt fjösiga fjun. Så om nån är det känner jag mest "kul, känn på!". För en svart människa, som dagligen lever med att exotifieras, är det såklart en helt annan situation. Jag tycker inte det är så svårt att sätta mig in i det. Varför är det så svårt för män?

Jag har växt upp med att alltid alltid ses som ett objekt. Det börjar så oerhört tidigt. Det började med att killarna i mellanstadiet fick tjejerna att tro att det var positivt att bli tafsad på. Att det betydde att man var snygg, populär, åtråvärd. Det har fortsatt genom tonåren med tafsningar och kommentarer och blickar och rop och händer - alla dessa händer - som rört mig när jag inte velat. Allt med ursäkten "men jag tycker ju du är snygg". Det har varit kommentarer från män i min mammas bekantskapskrets, från lärare, från chefer, från okända, från kända. Genom åren har har många av mina vänners partners tafsat på mig/sagt något "sexuellt" vid nåt tillfälle och jag har inte sagt något till nån, för jag vill inte orsaka dålig stämning. Det har funnits tillfällen då jag varit oerhört rädd, det har funnits tillfällen då jag försökt putta undan och mötts med våldsamhet, det har funnits tillfällen då någon jag trott var min vän gått över till någon som vill mer.

Och - det här är det viktigaste - jag är på inget sätt unik. Vi är så oerhört många. Jag har ändå kommit undan lindrigt jämfört med många andra. Alla av oss har såna här historier i nån mån. Från "små" saker till grova övergrepp. Från barndom till vuxen ålder. Vi lever med det på alla sätt. Inte nog med att vi upplever det själva: i all kultur möter vi samma saker. Vi ser kvinnor lemlästas och mördas, våldtas och förnedras på film och i tv. Vi ser kvinnokroppar fläkas upp på reklamtavlor som att de vore fläskkotletter som säljs för 49.90. Vi ser män som antastar gå vidare fläckfria medan deras offer bryter ihop. Allt detta lever vi med. Varje dag, hela tiden. Ofta från att vi är små barn.

Så när en man kontaktar mig efter att ha letat reda på vem jag är, för att säga att han tycker att jag är vacker - då sker det inte i ett vakuum. Då är det ännu en man som vill ha rätt till mig. Som tycker att hans uppfattning om mig ger honom någon slags rätt till samröre med mig. Och jag vet inte om han är en sån som kommer ta ett "nej" på ett bra sätt eller om han är en sån som blir upprörd för att hans "komplimang" inte togs emot som han önskade. Jag kan inte veta vem han är. Jag har inte bjudit in honom i mitt liv. Han har tvingat sig in.

Så de män* som säger "se det som en komplimang", de förstår inte. De kan omöjligen förstå. Och därför ska de bara hålla käften.


*(Ja, vissa - oftast äldre - kvinnor säger samma sak. Men de har lärt sig att kvinnors syfte främst är att attrahera män och att uppnå det "målet" är eftersträvansvärt. Det är inte så lätt att bryta sig ut från den doktrinen.)

lördag 21 oktober 2017

Tips önskas.

Ja, jag vet att jag är en usel människa som 1) flyger till USA och 2) konsumtionshetsar. Ni får ha överseende.

 För nu önskar jag mig nämligen tips på vad jag måste köpa i USA. Helst specifika tips av typen "den här förkylningsmedicinen är awesome" eller "det här sminkmärket säljs bara där" och kanske mindre "converse är billigt". Men jag är öppen för förslag. Vräk på med tips nu tack. 

(Obs, sak jag aldrig kommer köpa och därför är ointresserad av: märkeskläder. Så don't bother.) 

fredag 20 oktober 2017

Njutningen nu ändå.

Ahh... den här veckan med "uthängningar" av kända män och berättelser om vad de utsatt kvinnor för, den har fan varit som spa för min sargade själ. Såklart inte det faktum att så många blivit utsatta, och jag tycker att det är oerhört starkt av alla som vågar anmäla, vågar säga "jag också", vågar dela sin historia. Den delen är inte trevlig.

Men det vi ser nu har vi fan aldrig sett förut. Virtanen tar en timeout och ska utredas, Timells program visas inte ens på TV och han får stå till svars för sitt svineri, SVT-chef avgår och polisanmäls och mer är i görningen. Känner ni hur det kokar? Det är som att äntligen, ÄNTLIGEN, få klia på ett myggbett. Det är som att sänka ner mitt orättvisesargade hopp om livet i ett algbad fyllt av äckliga mäns tårar. Tänk på hur många som nu är oroliga över att just deras svinerier ska komma fram? Tänk vilken ångest de har. De som vet vad de gjort men som alltid kommit undan.

Och jag vill än en gång poängtera att INGET av detta hade hänt utan alla outningar. Ingenting. För hade inte männen namngivits hade inte fler offer vågat träda fram. Hade inte chefer börjat svettas på grund av dåligt rykte och badwill. Hade inte krav ställts på ytterligare granskning. Hade inte nåt hänt, alls. Nu faller de som furor. Nu rasar de som korthus. Nu är det inte längre viskningar enskilda kvinnor emellan. Och som jag njuter. Det kommer såklart bli bakslag. Vi kommer såklart inte förändra något för alltid. Men just nu. Just nu är jävligt många män jävligt rädda för att just de ska vara näste man till rakning. Rakbladet är vässat och vi väntar. Just nu njuter jag av deras rädsla. För en gångs skull är det kvinnorna som har makten och jag tänker vältra mig i det som i en lerinpackning. Fuck yasuragi. Det här är så mycket bättre.

torsdag 19 oktober 2017

Jag minns alla dessa mobilbloggar

...och hur de tog död på - ja om inte mig, så åtminstone mina ögon och tummar. Att det ska vara så svårt att blogga från datorn tidigare på kvällen? Säger som Lamotte: swisha ett bidrag för att stötta en oberoende skribent i dennes kamp mot etablissemanget. (Obs, skämt.) 

Imorgon ska jag gå på stan och köpa en foundation. Detta är tydligen en stor grej för mig eftersom mitt liv just nu består av plugg barn plugg plugg barn plugg barn hund barn plugg. Herregud, den här utbildningen är så uselt upplagd att jag storknar. Alla säger samma, både nuvarande och tidigare studenter. Kämpa Örebro universitet. 

Men foundation då. Skulle vilja smacka på med nåt riktigt täckande för att verkligen spackla över mitt ansikte (eat that, Martin Nånting yeah yeah wow wow... Skoja bara det var Joakim Hillson, det visste jag såklart utan att googla) men vet ju att denna åldrande hy (joho då) ain't having none of that. Får bli den vanliga (lumenes cc-cream). Som jag alltid köper på HM btw eftersom Kicks personal får mig att känna mig som en fjortonåring som gått in för att snatta läppglans. De hatar mig på Kicks? Tycker att jag inte kan sminka mig och skrattar inne på lagret åt mina ögonbryn som inte är sådär trendriktigt fade:ade som alla instagrammare har. Ok, jag VET inte att de skrattar åt mig på lagret, men det jag vet är jag aldrig får prover på produkter jag vill testa fastän jag ber om det. 

HM däremot. Där jävlar känner jag mig hemma bland tights för 99 kr och mammatunikor för 40-åriga förstföderskor. Precis min look. 

onsdag 18 oktober 2017

Livet

Säger inte att jag är stressad av livet, men jag har huvudvärk dygnet runt som inga smärtstillande biter på. Och jag har stressfinnar i hela ansiktet som ingen syra biter på. Och jag har ont i ryggen fem minuter efter jag varit på massage som löst upp muskelspänningar. Det är rätt mkt nu, skulle jag vilja säga. Men det är ju alltid rätt mycket. Just nu iofs extra eftersom vi har en tenta framöver som kommer göra mig till ett nervöst vrak. 

Självklart är det finnarna som är värst. Jag kan hantera att gå omkring och må skit hela tiden, men att gå omkring och SE UT som skit? Nej nu jävlar. Jag kan såklart inte låta bli att klämma/pilla på dem heller = varje liten pormask blir till ett stort sår. Jag går omkring varje dag som ringaren i notre dame med smittkoppor. Så det är ju kul, nej jag menade ful. 

Skönt att vintern är i annalkande så att hyn blir lite fräsch och härlig. Hahahaha. 

Angående huvudvärken tycker jag det är så kul när folk ba "men du måste ju söka läkare för det där?". Tror ni att jag är en vit, medelålders man eller varför tror ni att jag skulle få hjälp av vården? Herregud, jag har försökt få medicin för min adhd i ett halvår nu. Vi sökte hjälp för Noa i 7 år innan vi fick det. Jag har sökt hjälp för min mage oändligt antal ggr och skickats hem med "det är väl IBS då". Sorry, men det är liksom ingen poäng att ringa vårdcentralens telefonväxel varannan tisdag när de i en halvtimme har tider, bara för att en läkare ska säga "stretcha lite, stressa mindre, motionera lite". Stressa mindre, säger du? Haha. Förlåt men gå och ät skit. (Skrev först "förkåt" istället för "förlåt", som vore jag en skribent på Aftonbladet).

Nä. Sova istället för att gnälla om hur stressad jag är KAN ju vara en bra idé? 

tisdag 17 oktober 2017

Testar, testar

Jag har absolut ingenting att skriva om idag, så jag tänkte låta tankarna springa fritt samtidigt som jag skriver ner vad som är i mitt huvud. O så intressant, tänkte ingen. Men nu ska jag blogga varje jäkla dag så här är vi nu. Jag tänker att jag kanske kan formulera ett inlägg om att jag var på mentorsmingel idag, för tjejer inom IT. Men jag orkar bara inte. Det var jobbigt nog att gå dit, även om alla såklart var supertrevliga och snälla - jag är bara inte gjord för mingel. Jag är trevlig och glad och skämtar men det tär så mycket på mig. Samtidigt vill jag ju framstå som anställningsbar så det var kanske dumt att jag öht skrev att jag inte är mycket för mingel? Å andra sidan är det bara psykopater som på allvar GILLAR att mingla, så lite safe är jag nog ändå. Anställningsbar är fan värre än liggbar. För att vara liggbar måste man bara se kåt ut och slänga lite med håret och ha urringning men för att vara anställningsbar så måste man vara en bra och samlad och duktig jäkla person som ääälskar teambuilding och att utmana sig själv. Jag vet inte, jag har tre barn. Jag utmanar mig själv hela jävla tiden. Att få iväg barnen till skolan på morgonen är en utmaning. Räknas det här som tillräckligt mycket blogg för ett inlägg? Ska jag ljuga och säga att Emmy kom ner och behövde astmamedicin för att ha rätt att avsluta bloggen? Eller alltså, hon kom ju ner men jag har redan gett henne medicinen så det är inte därför jag behöver sluta. Men nu är klockan över 22 och jag ska se Paradise Hotel och DET är fan en rimlig anledning.

Nä, inte ett jättelyckat experiment kanske.

måndag 16 oktober 2017

Me too

Senaste dagarna har två frågor lyfts: hur många kvinnor som utsatts för sexuella trakasserier och övergrepp, samt vilka männen är som gör dessa.

Jag tycker att det är jättebra att visa att alla kvinnor har blivit utsatta. Med några få undantag har ALLA kvinnor blivit utsatta. Om inte männen kan öppna ögonen och se att de är problemet nu så kommer det aldrig ske.(Spoiler: det kommer aldrig ske.)

Men jag tycker också det är viktigt att få outa förövarna. Som nu i dagarna då Lulu Carter och Cissi Wallin på instagram berättat om de kända mediemän de/andra utsatts för.

Jag tycker outningar är viktiga. Men genast kommer då anklagelser om "häxjakter" eller "mobbmentalitet" eller "medborgargarde". Well, jag tycker inte det är relevanta jämförelser. Utsatta kvinnor har inte alltid möjlighet att få upprättelse. Vi vet allihop att rättsväsendet inte fungerar när det gäller sexualbrott. Och vi vet också att det är otroligt svårt för en kvinna att bli trodd eftersom skulden hamnar hos henne. Det hon har kvar är sin upplevelse. Sin smärta. Och sin röst. När hon väl vågar använda den, när hon väl vågar säga namnet, då tycker jag att vi har en skyldighet att upprepa det. Say his name.

Och ja. Om nån har begått ett brott och blivit dömd för det och sonat sitt straff så kan man anse att denne ska få en ny chans.

Problemet är väl att det alldeles för ofta bara händer i teorin. Att han blir dömd, alltså.

Säg "jag också". Säg hans namn. Upprepa det.

Det som har sagts kan inte göras osagt. Utnyttja det.

söndag 15 oktober 2017

Det börjar närma sig.

Vad? Min tenta? (Ja, tyvärr). Vår resa till NY? (Ja, hurra!). Men det var inte det jag tänkte på, utan nämligen detta:

JUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUULLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEENNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNN!!

Igår köpte jag den första jultidningen. Emmy blev oerhört upprörd, för tydligen är det dåligt att längta efter julen i oktober? Well, det finns ju inte så mycket annat att se fram emot direkt?

I år har jag tre planer gällande julgranen (julgranen är det viktigaste med julen):

1) En rejäl jävla julgransfot. Varje år tar vi fram vår rangliga, skrangliga lilla ursäkt till fot och så tittar vi skeptiskt på den och så säger nån "ja just ja... vi skulle ju köpa en ny". I år SKA det bli av.

2) Gammeldags glitter. Sånt där "änglahår" typ eller vad det heter. Långa strängar som man lägger på grenarna, inte snurrar runt granen.

3) En stjärna eller en spira. Varje år letar vi fram nån ranglig, skranglig, maläten glitterstjärna och så tittar vi skeptiskt på den och så äger nån "ja just ja... vi skulle ju köpa en ny". I år SKA det bli av.

Dessutom! I år ska jag köpa mitt första hus till den julby jag suktat efter i flera år. Tänk, TÄNK, om jag köpt ett sånt hus första gången jag började längta? Då hade jag ju haft en jävla by nu. Men nej, sent ska syndaren vakna. I år ska det bli av dock.

Vad är en julby, undrar ni? Ja men herregud, bara det vackraste ett människoöga kan skåda, näst efter Sverrir Gudnason i Björn Borg-filmen. Det här är en julby:



















Så oerhört vackert. Så kitschigt. Så juligt. Men varje hus kostar flera hundra så jag får spara och gneta. Det är ändå tur att vi bor i en sexrumslägenhet, för lagom till att Noa flyttar hemifrån lär jag behöva ett helt rum till mina julpynt. Ah... jul.

I år firar min syster och sambo med oss vilket gör det till en extra härlig jul. Längtar så väldigt mycket. Två månader kvar!

lördag 14 oktober 2017

Nu ska vi prata tatueringar.

Jag vill tatuera mig. Min ängsliga medelklassångest säger "men tääänk om du ååångrar dig" till mig, men samtidigt säger min tramp stamp att "vafan, mig har hon ju lyckas förtränga". Skillnaden är väl att denna tatuering jag vill göra nu ska sitta på handleden. Där den syns. Jämt.

Jag har pratat om detta i flera år och inte kommit närmre ett svar. Ska jag? Vågar jag? VARFÖR ÄR JAG EN TÖNT? (Obs, denna fråga är egentligen evig och inte relaterad direkt till tatueringar.)

Just nu har jag två huvudspår:

1) Nåt med feminism, kvinnokamp etc. Kanske bara kvinnokampssymbolen, kanske den ihop med lite dekorationer.

2) Vintageblommor. För att jag älskar blommor. För att jag vill ha något vackert att titta på. För att de kan representera mina barn. Ja, jag är basic och cheesy och ids inte ens hitta svenska synonymer. Hantera det! (Ja ni fattar ju varför engelska är bättre. Hantera det? Löjl. Deal with it, ska det ju vara.)

I alla fall, typ nåt sånt här fast mycket mindre:




















Jag har ältat den här tatueringen i år nu. ÅR! Jag menar, det är inte som att jag funderar på att tatuera hela låren (eller jo, det skulle jag gärna göra men det känner jag mig själv tillräckligt för att inte våga mig på) utan vi pratar en liten tatuering? Och ändå denna vånda.

Jag tror att det har lite att göra med att jag är för spontan och tar dumma beslut ibland. Att jag ofta ångrar mig efteråt när jag gjort något som jag i stunden känt varit jättebra och sen efteråt, bara några timmar senare, känner "eh vad i helvete??" inför. Och det här är ju permanent.

Säg åt mig att sluta larva mig. Tack.

fredag 13 oktober 2017

Det var då själva fan

...vad svårt det ska vara att komma ihåg att blogga? Ännu en mobilblogg med andra ord.

Här kommer ett random ämne, men: stolar. 

Varför, VARFÖR, är stolar så sinnessjukt dyra? På Ikea får du typ en hel lägenhet möblerad till samma pris som du får fyra köksstolar för. De vi har är äckliga och slitna och jag vill ha nya men det går ju inte? Det är helt omöjligt att hitta billiga stolar. På auktion går alla snygga (dvs pinnstolar) för 300 kr styck. Detsamma på loppisar. Jag vill inte ha matsalsstolar i mörk ek i köket. Inte eller formpressad plast. Och då är det DYRT!

Finns det ett fackförbund för stoltillverkare som kör med maffiametoder, eller vad är grejen? Varför skulle jag vilja betala 400 kronor för en pall med rygg? 

Plus att ca alla stolar är fula, men det är väl bara att vänja sig vid. Så länge jar slipper betala en förmögenhet för dem. 

Nån som har stolar till salu?

torsdag 12 oktober 2017

Kämpar på

Jättebra idé av mig att börja hetsblogga (dvs blogga öht) när jag inte direkt är på topp. Idag har min dag bestått av att gråta hos kurator på bup, åka till föreläsning och inte förstå något alls, åka hem och försöka plugga och inte förstå nåt alls, höra att specialpedagogen på bup ringt maken, prata med läkare på bup, ha sinnessjuk huvudvärk, glömma mitt bankkort i parkeringsautomaten och maila lärare. The fun never ends!

Meeen! Jag har också hunnit med att kolla på Halloweenkostymer till Emmy och hennes skoldisco. Såklart kommer de ha discot flera dagar innan riktiga halloween och såklart tror alla i Sverige att halloweenkostymer måste vara läskiga. Men vi valde mellan följande till sist:

Velma från Scooby Doo (Föll på att vi skulle behöva köpa massa nya kläder)
Wednesday Addams (Föll på att Emmy inte visste vem hon var, bara att hon såg cool ut)
Vemod från insidan ut (Lite för barnsligt tydligen)
En streckgubbe (Kul, men också lite barnsligt tror jag hon tyckte.)
Rosie the Riveter (En finalkandidat men lite "för enkelt")

Nu blev det till sist en uppdragbar (ej uppblåsbar!!) docka. Det blir både kostym och roligt smink och ja, det blir såklart jag som ska fixa det. Dvs resultatet blir därefter. (Uselt).

Vad händer annars i oktober då? Tja, tenta OCH projektarbete ska inlämnas samma vecka som höstlovet. Ha. HA ha aha ha ha ha... <= (hysteriskt skratt av trötthet). KUL det kommer bli att tentaplugga med barnen hemma hela dagarna? Supermysigt! Även om jag lämnar hemmet lär det komma en miljon sms av typen "får jag baka"/"vad ska vi fixa till lunch"/"emmy går inte ut med bibi fast jag var ute sist" osv osv. Jaja, this too shall pass. Imorgon är det fredag och det ska bli sol och jag tänker inte gå på föreläsningen. Jag kan ju ändå inte betala parkeringen.

(Fast jag köpte faktiskt en jättesöt dunväst till Bibi på wish så helt bortkastad var den här dagen inte ändå.)

onsdag 11 oktober 2017

Så vad har hänt sen sist?

Jag insåg när jag läste tillbaka att jag... eh... inte riktigt uppdaterat särskilt mycket? Nämnde min syrras bröllop i en bisats? Skrev typ ingenting om vår vecka i Grekland? Okej att sommarbloggar brukar vara lite tunna, men detta är ju pinsamt.

(Gulligt hur jag INBILLAR mig att ni verkligen sitter som på nålar för att veta vad som händer i mitt liv?)

Okej, snabb uppdatering vad som hände i augusti:

1) Vi åkte en vecka till Grekland. Karpathos, närmre bestämt. Bara jag och min man och det var oerhört lugnt. Seriöst, en dag lade vi säkert en dryg halvtimme på att titta på ett gäng myror som försökte bärga några chipssmulor. Jag återlärde mig hur man dyker baklänges. Jag läste sju böcker. Vi åt stekt ost varje kväll. Vissa dagar iddes vi inte ens gå ner till havet, utan stannade hela dagen i en solstol vid poolen. En dag åkte vi på båtutflykt och det var nog den bästa och mest avslappnade dagen på många år. Herregud vad vackert det var. Kristallklara vikar, dyk från båten, hopp från klippor... jag tror att vi var i vattnet halva dagen. Det var så turkost och klart, hela dagen. Vackert.

Sen började vi tröttna såklart. Man gör ju det när allt man gör är läser, äter och sover. Efter fem dagar var det lite "jaha, och nu då?" så det var skönt att åka hem till barnen igen. Ja för ha ha, ni fattar väl att barnen inte var med? Annars hade det ju inte varit sådär lugnt. Mmm... ensamsemester. Galet skönt.

2) Min syster gifte sig. Det var jättefint. Hon var så vacker och hennes man var så vacker och vi hade pyntat festsalen fint och så hade jag ordnat en liten "flashmob" när det var dags för mitt tal. Först höll jag mitt tal, och sen sjöng jag en liten text jag skrivit till "När vi gräver guld i USA". Och sen reste sig andra tärnan. Och sen några till. Och så några till. Precis innan sista refrängen reste sig Emmy och sjöng några rader helt ensam innan vi alla sjöng det sista. Jag var oerhört imponerad av henne. Att hon vågade sjunga ensam, utan komp eller något, inför 70+ gäster? Sen kände jag mig som en stor blob bredvid min fenomenalt vackra syrra och gick hem tidigt (halv två) på natten med huvudvärk och fotblåsor men med avklarat tärnuppdrag och en nygift lillasyster. Det var fint som sagt. I ordets rätta bemärkelse.

3) Min pappa bestämde sig för att han inte ville vara förälder längre. Och så var det med det. Så himla märkligt detta med män och deras föräldraskap. Hur många av dem kan ta så lätt på det. Hur de kan kasta bort det. Jag är ju övertygad om att föräldraskapet inte sitter i kvinnors gener, men hur är vissa män funtade som inte älskar sina barn? Knäppt.

4) En nära vän till familjen dog. Det var plötsligt och oväntat och det är fortfarande rått och svårt och öppet. Döden är för jävlig. Så hemsk för alla som är kvar. Det är så många tårar som kommer fällas i ensamhet framöver, och så många minnen som aldrig får bli till. Jag kommer aldrig vara okej med döden.

Nej. Det var inte en bra augusti. Och sen började skolan och september och då kom löss och klasskompisar som slåss och tar stryptag och skolleda och mörker och väntan på adhd-medicin som aldrig kommer och och och...

Nu ska jag sluta klaga. Ibland är det bra också. Som idag när vi var på Emmys första konsert med sin musikklass. Jag blev så oerhört impad. Fyrorna och femmorna på skolan levererade en konsert med mängder av fint arrangerade låtar och dikter och dans och solosång. Jag förstår inte hur de lyckats få ihop detta på mindre än två månader. Såna proffs ändå.

Ja som ni ser drillar vi henne tidigt till att bli ett a-barn. Cheerleading, dans och musikskola. All in!


tisdag 10 oktober 2017

Bara en vanlig tisdag

Så först sov jag ingenting inatt. Vaknade med huvudvärk och extrem trötthet, sådär som man gör efter en sömnlös natt. Sen bråkade Majken hela morgonen om att hon ABSOLUT INTE skulle gå till skolan. Efter mycket lirkande, tjafs och ordentliga mutor var vi ÄNTLIGEN på väg ut genom dörren när... tada! Jag hittade en lusjävel. Detta är andra gången sen skolan började och jag orkar fan inte med om jag också har drabbats av pesten.

Så jag ringde skolan och "sjukanmälde" henne, luskammade ut de små asen och hällde i medel. Funderade på hur jag skulle lägga upp dagen eftersom jag har så sinnessjukt mycket skolarbete att göra och inte direkt hade planerat att ha barn hemma.

Då.

Då upptäckte jag en sån där liten påse som ska hålla fukten borta i förpackningar. "Oxygen absorber" heter de. Den låg på golvet. Uppsliten. Tom. Där Bibi brukar ligga med sina ben och sitt godis. Fort fort fram med telefonen och googla vad fan det är i såna påsar. Det visade sig finnas tre alternativ: silica, kol och järn. De två första är inte farliga, den tredje är farlig. Man kan testa om det är järn genom en magnet, så jag tog upp lite rester jag hittat på mattan och höll mot magneten. Nog fan var det järn.

Så.

Majken fick klä på sig, jag klädde på mig och under tiden fick maken ringa djursjukhuset från jobbet. Körde fort fort dit och fick komma direkt. Sen röntgade de hennes mage (men såg inget) och gav henne kräkmedel och kollade igenom spyorna (stackars veterinärassistent) men hittade inget heller. Så antagligen har hon 1) inte fått i sig något 2) fått i sig det så att det redan är upptaget av kroppen. Jag hoppas som fan på alternativ ett.

Och sen då? Ja, sen åkte vi hem, 1700 kronor fattigare och ännu tröttare. Jag då, Majken var ju pigg som vanligt.

Allt detta innan lunch. Vilken otroligt härlig dag vi har haft. Det var precis detta som jag saknade i livet just nu. Bitter? Som fan.


måndag 9 oktober 2017

Om att ha en hund

(Nej, det blev inget blogginlägg igår. Igår var misär. Igår var så illa att jag inte ens orkar skämta om det. Igår tog jävligt hårt på mig. Vi glömmer igår.)

Nu till dagens inlägg, som jag tänkte skulle handla om det här att Ha En Hund. Nu kan ni ju invända att vafan, det har du ju skrivit om tidigare. Och det har jag. Men senaste gången jag verkligen gjorde en utvärdering av detta för mig stora steg var i februari. Då hade vi haft Bibi i tre månader. Nu har vi snart haft henne ett år.

Då tyckte jag att pälsskötseln och andra hundägare var värst. Nu? Alltså ja, pälsskötseln är lite jobbig. Vi badar och klipper och borstar - men eftersom vi börjat ha pälsen kortare så är det inte lika mycket jobb. Och andra hundägare har jag vant mig vid. Detta har dock seglat upp på första plats:

Oron.

Okej, detta gäller kanske inte alla hundägare. Alla är ju inte Oroare deluxe (eller har general anxiety disorder) men jag tycker det är jobbigt. I somras fick Bibi åka till veterinären över natten efter en cykelolycka med Majken involverad, och jag lovar att jag grät mer och var oroligare än för någon av mina barn när de skadat sig. Förlåt barnen. Den direkta oron blev så stark eftersom hon lämnades ensam. Hon kan ju inte prata. Förstod inte vad som hände. Jävlar vad jobbigt det var.

Men förutom den akuta oron finns även den som är ständigt närvarande även gällande barnen: är vi dåliga föräldrar? (Nu får ni hata mig hur mkt ni vill, men jag säger "mamma" om mig själv till hunden. Jag blev den personen.)

Får hon tillräckligt mycket stimulans? Mår hon bra hos oss eller skulle hon haft det bättre hos en mer aktiv familj? Jag tror, obs TROR, att hon har det helt okej - men det dyker ändå upp såna tankar efter dagar då jag pluggat hela tiden och hon bara fått kortare promenader, lite lek och lite matsök. Nu är hon ju ingen hund som älskar långa promenader och vi är fem personer som ger henne uppmärksamhet - men ändå. Jag kan inte skaka av mig den känslan av att vi borde göra mer. Men återigen, är man inte lagd åt "varför är jag inte bra nog"-hållet så slipper man nog den delen.

Och ja, vi skulle behöva "uppfostra" henne mer - men samtidigt så är det liksom inga DUMMA saker hon gör som kan påverka andra. Att hon skäller på katterna är jobbigt, för oss, men det drabbar ingen annan. Hon hoppar inte upp på främlingar, attackerar inte andra hundar, hon biter inte sönder gästers skor eller snor julsteken från bordet direkt. Jag försöker intala mig att det är okej ändå, att vi inte haft förmåga/ork/tid att träna in total lydnad.

Jag menar, hon förstår ju vad "puss" betyder. Det får väl ändå räcka?

lördag 7 oktober 2017

Med en kvart tillgodo.

Ja det blev ännu ett "sista minuten"-inlägg från sängen. Men idag känner jag lite att jag har en ursäkt. Vi har nämligen rensat ur Emmys smockfulla skåp som bestod till hälften av skräp. Vi har hämtat vår nyinköpta säng och slängt den gamla förutom en av de två 80-sängarna som fick bli Majkens nya. Vi har städat och vi har kört till tippen och sen fick vi besök av makens föräldrar på eftermiddagen. Så det har varit en produktiv lördag, minst sagt. 

Jag hatar att man har två dagar i veckan på sig att: 
1) göra allt man måste göra i form av städning/renovering/fix/klädinköp/umgänge 

SAMT

2) vila allt man måste vila innan det är måndag igen. Det går inte ihop. 

Nu ska jag sova i vår nya säng som min man spontanköpte igår och som jag inte provlegat i. Alltså som i ligga för att sova, inte... ni fattar. 

Håll tummarna för att den är bra, för vi kommer inte ha råd med en ny på 15 år till. 

fredag 6 oktober 2017

Gråtklipp efterfrågas.

Ibland när jag har haft en dålig dag (vilket tyvärr är oftare än de gånger jag har bra dagar) så gillar jag att gråta loss till diverse youtubeklipp. Mina favoritsorter är:

- Par berättar för blivande mor/farföräldrar att de ska få barnbarn.
- Barn får hund i julklapp.
- Alla sorters svulstiga flash mobs, gärna med Les misérables-tema.
- Äldre män som visar känslor, vilka som helst typ.
- Nån kommer hem från krig och överraskar sitt barn.

Kan ni tipsa mig om era favoriter? Det behöver inte vara gråtigt, men helst. Gåshud går också bra.


torsdag 5 oktober 2017

Detta med pengar.

Vad jag gärna lägger pengar på: resor, upplevelser, mat.
Vad jag ogärna lägger pengar på: allt annat.
(obs detta gäller när vi kan välja - vilket vi inte alltid kan)

Detta leder ofta till situationer där jag har hål i mitt enda par skor men har varit utomlands tre gånger på ett år*. Eller att vi sover i samma säng som min man köpte på Jysk för 15 år sedan, och jag verkligen drar ut på att köpa en ny oavsett hur ont i ryggen jag har. Vår bil kommer gå sönder när som helst, drivknuten låter oroväckande och den läcker nog olja. Jag borde verkligen köpa mig lite propra kläder inför jobbsökandet nästa år. Vi behöver ett nytt vardagsrumsbord och min cykel är usel. Men men men... nej. Jag kan inte förmå mig. Ge mig ett par tusenlappar över och jag sitter redo med "boka"-fingret på weekends, hotellvistelser, sommarresor. Det gör seriöst ont i denna snål-verner så fort jag måste köpa En Grej Som Är Dyr. (Allt över 500 kronor är dyrt, it is known.)

För mig är verkligen resor det enda rimliga att lägga pengar på. (Och mat då. Och såklart får ungarna det de behöver och såna grejer, men ni fattar.) Vi har rest fastän vi kommit hem till minus på kontot. Är det smart? Nej. Har det ändå funkat till sist? Ja, jo, oftast.

Alltså jag vet att det inte är ekonomiskt smart. Jag fattar själv att det rimliga är att se till att ha en buffert så att det inte blir sån ekonomisk panik som i våras, och jag fattar att resor är lååångt bort på skalan över nödvändiga saker. Men det spelar ingen roll. Jag kommer dö fattig men (någorlunda) berest och så får det vara helt enkelt.

Fast en säng är nog faktiskt nödvändigt trots allt, med tanke på hur sinnessjukt jävla ont i ryggen jag har varje morgon när jag vaknar/kväll när jag ska somna. Tror ni... tror ni de har billiga sängar på auktioner? (Skoja, jag vet ju att det finns ibland. Men inte direkt dubbelsängar anpassade för just min rygg såatteh. Bita i det sura äpplet it is.)









*(Förlåt klimatet, jag vet att jag är usel och jag SKA skärpa mig. Efter novemberresan till NY...)

onsdag 4 oktober 2017

I sista minuten

Gaaah! Höll på att missa dagens blogg. Tur att jag har blogger-appen och kan skriva nåt från sängen. Mindre tur att jag har exakt noll att faktiskt skriva om. 

Men eftersom jag är smart (eller åtminstone låtsas det) så vänder jag det till en fördel och säger att ni får ställa frågor. Om ni har några. Hur går det egentligen för mig att få adhd-medicin? Vem är min favorit i Paradise Hotel? Ja, detta är frågor jag ställer mig själv och som jag inte har svar på. Ställ hellre några andra. 

Om ni inte har några frågor så är det också ok. Jag fick iaf nåt att skriva i det här inlägget. Win! 

Nu: sova. 

tisdag 3 oktober 2017

Saker jag ser på TV

Jag, den forna seriedrottningen. har fallit från min tron. De flesta serier som jag följde nitiskt har slutat sändas och jag har inte fyllt på med nya. Jag är för kritisk, för trött för att fastna för många "omg den här är så bra"-serier jag testar på. Det är liksom inte rätt för mig just nu. Så jag har stiltje. Ser om Parenthood för ren avslappning. Ser på Rick & Morty med barnen (otippat bra). Maken och jag upptäckte the good fight häromdagen, dvs spinoff på the good wife, och älskade det såklart. Men det är EN serie. Och en spinoff, till och med. Vad hände med att ha mängder med avsnitt att plöja igenom? Va? Va? VA?

Kan man hävda att jag borde se mindre på TV ändå, och därför inte aktivt borde leta efter nya serier att se? Ja. Ja, det kan man verkligen. Men nu är det här mitt intresse och då kan jag väl åtminstone vara bra på det?

Jaja. Tänkte först be er tipsa om OMG-serier, men jag har ju testkollat ca alla. Får ge upp.

måndag 2 oktober 2017

Just jävlar, jag har ju en blogg!

Jag... har glömt det. Men jag saknar att blogga. Jag saknar även att läsa bloggar, men efter att bloglovin slutade funka för mig så har jag tappat det också.

Men nu är det andra oktober och jag har bestämt mig för att blogga varje dag under oktober. Det ni! Jag vet inte om nån fortfarande läser här (tbh är det inte alls märkligt om ni slutat), men då får det bli för tom publik då.

Idag börjar ny delkurs. Nytt språk. Samma lärare och klasskamrater och samma urtrötta hjärna som desperat försöker nå upp till tidigare nivåer. Tänk vad lätt det här hade varit för mig om jag börjat plugga innan jag kraschade för två år sedan? Jag försöker trösta mig med det när jag känner mig oändligt korkad: hjärnan är inte tillbaka än. Oftare än sällan glömmer jag vad enkla saker heter och kan inte förstå hur jag någonsin ska komma på vad den där grejen heter, med tyg som man tar i varma saker från ugnen. Det är inte konstigt att det är svårare att plugga nu än tidigare, men det tär på självkänslan. Studier har alltid varit mitt forte. Okej att jag inte är särskilt socialt smidig eller populär eller har en häftig karriär. Men jag kan plugga. Och nu... alltså jag klarar mig ju, men det är inte den easy breazy cover girl-upplevelse jag haft tidigare.

Igår hade Emmy matteläxa som var såhär: Niklas och Damir är tillsammans 52 år gamla. Niklas är tre gånger äldre än Damir. Hur gamla är de? Vi löste det rätt snabbt genom att jag bad henne tänka på vad som är en rimlig ålder för en lärare och en elev som tillsammans är 52. Hon började på 10 år för barnet, testade sedan 15 år för barnet och så kom hon fram till rätt svar: Damir är 13, Niklas är 39 och tillsammans är de 52. All was well och jag var nöjd med att ha hjälpt till med mitt hatämne matte.

Sen berättade vi läxan för min man som ba... "det är ju inte så man räknar ut det" och förklarade att vi bara kunde ta 52/4 eftersom vi vet att Damir är x och Niklas är 3x vilket blir totalt 4 x. Jaha.

Min bild av mig själv som intelligent har fått stryka på foten på sistone, det måste jag erkänna. Och eftersom det var den enda grej I had going for me (förutom illusionen om att jag kan skriva, vilken jag tog död på genom mitt bokprojekt) är det inte direkt pepp galore här hemma.

Jaja.


söndag 17 september 2017

When you're part of the problem.

Ett av era önskeinlägg var att jag skulle skriva om den starka normen att man ska/måste skaffa barn. Och jag har dragit mig rätt länge för att skriva det inlägget eftersom jag inte vet vad jag ska säga. Eftersom jag är en del av den själv.

Alltså såhär: jag fattar att inte alla vill ha barn. Det gör jag. Jag säger inte saker som att livet kommer bli tomt utan barn, eller att barn är meningen med livet. Jag förstår absolut tjusningen med ett barnfritt liv och tycker att alla får välja själva.

Men. Jag har varit säker på att jag ville ha barn sen... alltid. Det finns inte en sekund i mitt liv då jag inte sett mig som förälder någon dag. Det har inte varit ett val för mig, bara en självklarhet. Jag började känna fysisk längtan i kroppen efter ett barn när jag gick i gymnasiet. Jag blev gravid när jag var 20. Det fanns ingen problematisering, inget stort beslut, inget tvivel.

Så det är svårt för mig att relatera till hur det är att stå utanför det här självklara. Hur det är att inte vilja ha barn, och behöva stå till svars för det beslutet. För det får man göra, det har till och med jag insett. Är du runt 30 och kvinna så förväntas du vilja ha barn. Antagligen även tidigare än så. Det ingår i "så levde de lyckliga i alla sina dagar", det har vi bestämt sen länge. Två barn och en villa - detta är idyllen vi ska förhålla oss till.

Jag fattar att jag bidrar till det här jag också, fastän jag försöker vara öppensinnad. För jag frågar mina barn hur många barn de tror att de kommer vilja ha - inte OM de öht vill ha barn. Jag pratar om att jag längtar efter barnbarn, som att det är självklart att det kommer bli barnbarn. För att jag vill ha det.

Jag undviker att förutsätta att de är hetero, men jag förutsätter att de vill ha barn. Det ena påverkar nämligen inte mig medan det andra gör det. Och det är kanske därför så många håller så hårt i "alla ska vilja ha barn"-normen: vi älskar ju barn. Vi vill ha flera barn i vårt liv. Vi vill att andra ska få uppleva den lycka som vi upplever (och tar inte hänsyn till att det antagligen skulle bli långt ifrån en lyckosam situation). Men det är såklart lika mycket bullshit som alla andra påtvingade levnadsregler.

Jag ska iaf försöka skärpa mig och tänka att det är att skaffa barn som är ett aktivt val - inte att avstå från att skaffa barn. Vi föds ju inte till blivande föräldrar allihop, bara för att jag gjorde det.




tisdag 12 september 2017

Kalenderjakt

Nu har vi tre barn på tre olika skolor med tre olika uppsättningar föräldramöten, studiedagar, friluftsdagar, utvecklingssamtal... you name it. Och ofta funkar det så att vi får tre olika veckobrev på fredagar, läser det i farten och tänker "det måste vi skriva in i kalendern" och så händer det inte. Vi kör bara digital kalender vilket är bra eftersom: påminnelser + har alltid med sig, men är dålig eftersom: sitter inte synlig där man påminns flera ggr.

Så jag tänkte att vi borde skaffa en familjekalender. Jag vill att den ska ha breda kolumner för varje person i familjen + mycket utrymme varje dag. Om Emmy både har gympa, cheerleading och läxa så ska allt få plats. Jag vill också att den ska vara magnetisk så att den kan sitta på kylskåpet. Den ska ha uppslag för en vecka i taget eftersom vi aldrig skulle komma oss för att fylla i för en hel månad. Och så vill jag gärna att den ska ta mig i örat och säga "tänk nu på att du måste handla matsäck idag till utflykten imorgon, eftersom vi inte har något hemma". Helst ska den handla själv.

När jag tänker på det så vill jag främst ha någon som sköter det där åt mig? Vad kostar det att ha au-pair tror ni?

onsdag 6 september 2017

Nästa resa.

Okej, nästa resa är för mig och maken till NY i november, men efter det så kommer inget resande ske förrän Den Stora Europaresan.

Eller okej, chill med dramatiken nu, jag pratar alltså om att bila ner till Italien. Men för oss, familjen Bråksson, är det ett stort projekt. Planen är lite löst såhär:

1. Jag, min man, hunden och de två yngsta barnen bilar ner till Paris.
2. Äldsta barnet + ev mormor (om hon vill följa med) flyger ner och möter oss i Paris.

Detta är Majkens etapp, eftersom hon drömmer om en resa till Paris något så kopiöst. Alla vackra alléer är "som gatorna i Paris", och hon ser fram emot att äta gott bröd och bakelser, säga Bonjour! och åka upp i Eiffeltornet. Så ett dygn i Paris är tanken.

3. Vi bilar ner mot Italien. Självklart stannar vi till vid Monets hem i Giverny eftersom... Monet? Min stora kärlek i livet. Jag var där som barn en gång och det var en av mina bästa upplevelser någonsin. Okej, sen vidare.

Planen är att låta resan ta sin tid. Stanna ofta, ha många utflyktsmål längs med vägen och att sova på mysiga hotell. Det låter dyrt? Japp, och därför lär den här resan inte bli av förrän tidigast 2019. Men drömma kan man ju.

4. Sen är tanken att vi ska byta bostad med några i Italien. Detta är väl den osäkraste delen i planen (å andra sidan har vi två år på oss) eftersom husbytesmarknaden inte är lika stark i Italien som i Frankrike. Men annars får vi väl tänka om och hyra hus eller något. Då blir resan av 2022 eller nåt sånt.

Italien är Emmys val. Hon hörde "pizza, pasta och glass" och tyckte att vi skulle åka nu nu NU. Jag har inte varit i Italien på många år och resten av familjen har aldrig varit där så det blir kul. Under många år ville jag seriöst inte åka till Italien pga blond, ung och rätt snygg. Nu är jag har förfallit till att vara en gammal tjock trebarnsmor känns risken för italienska sextrakasserier inte lika överhängande. Obs, jag baserar alltså denna uppfattning på de dagar jag var i Italien som 19-åring på tågluff. Det var... extremt jobbigt. Som barn var Italienresorna förknippade med nunnor som ooh:ade och aaah:ade i grupp över mitt blonda hår, men det är ju ca en miljon gånger bättre än män i kostym med portfölj som cirklar runt en med öppen mun på en tågstation. True story!

ANYHOW!

5. Efter att vi ätit oss mätta på italienska kolhydrater så tänkte jag att vi ska bila hem genom Österrike, Tjeckien och Polen. Jag älskar Tjeckien och Polen så mycket. Vi var där rätt ofta när jag var liten (säkert två gånger, men ni vet hur barns uppfattningar om tid och mängd fungerar) och jag gillar maten, naturen och tja - prisnivån. Stanna vid fina sjöar, äta forell, sova på hotell, utforska slott. Lite sånt.

Och sen när vi är hemma i Sverige igen följer etappen som jag vill kalla "helvetesresan". Den då alla är trötta, alla pengar är slut och man är i skitsverige igen och måste stå ut med att åka igenom orter som Jönköping. Fy fan.

Å andra sidan kanske jag inte ska fasa inför den delen än eftersom hela resan är 1) på planeringsstadiet 2) flera år bort och 3) enbart i mitt huvud än så länge.

Men ni ser ju. Det är nåt att se fram emot.

tisdag 5 september 2017

Mitt misslyckande som förälder.

Jag skäms över massa saker i mitt föräldraskap. Några är rimliga, några helt orimliga. En av de mer rimligare sakerna att skämmas för är att mina barn läser så himla lite. När de var små läste vi oerhört mycket, fler böcker varje dag. Sen lärde de sig läsa själva (inte Majken än) och någonstans där tappade vi det. Mycket eftersom livet är tufft och krävande och man har inte alltid ork eller tid att sätta sig ner och läsa en kapitelbok för sin tioåring. Jag tänker så ofta att jag borde, men samtidigt så går precis all energi åt till att inte somna i soffan/börja gråta av trötthet och då är det lätt att prioritera bort. Vilket är dumt. Så JÄVLA dumt.

Och vi köper böcker, det gör vi. Vi lånar böcker också. Men vi ser inte till att nån läser dem. Vi föreslår det ibland och vi uppmuntrar det ibland, men rutinen försvann nånstans. Mina barn är inte läsande barn. De läser ett fåtal böcker per år och det är oftare tidningar än böcker. Jag skäms över att ha misslyckats med att ge dem tillgång till böckernas värld. (Å andra sidan kan man tänka att jag läste 20 böcker i månaden eftersom jag inte hade några vänner, men nån slags balans tänker jag mig kanske?).

Nu kanske nån tänker "men ändra på det nu då" och då är svaret tyvärr att jag fan inte orkar. Jag kan se problemet, jag vet att jag kan vara en del i lösningen men jag orkar inte. Jag är gråtfärdig av trötthet nästan hela tiden. Det är en kamp för att hålla ihop så pass att barnen får en mamma som är vaken, kan laga mat, kan prata i sammanhängande meningar. Då stryker läsandet på foten - mitt eget också - och jag kan just nu bara vara ledsen över det.

Men jag köpte nyss lite böcker från adlibris, det gjorde jag faktiskt.

onsdag 30 augusti 2017

Upp som en sol, ner som en pannkaka.

Den här terminen skulle jag vara ordningssam. Eller okej, ordningssam för att vara jag. Till exempel så kollade jag upp i förväg vilken kurslitteratur vi ska ha (förra terminen köpte jag EN bok på hela terminen) och jag har hämtat min mammas gamla skrivbord från min morbrors förråd och gjort en arbetsplats åt mig själv i sovrummet. No more sitta ihopkrupen i ett soffhörn och försöka jobba. Nej! Denna termin skulle jag vara duktig.

I måndags var jag på första föreläsningen. Där upptäckte jag att ojdå, jag hade visst inte lyckats registrera mig på kursen. Ridå. Efter att ha ringt runt under tisdagen till studentcentrum och institutionssekreterare så visade det sig i datorloggarna att jag hade loggat in, klickat i för att registrera - men inte fullföljt. Varför inte? Jag har ingen aning. Eftersom de ändå kunde se att jag hade försökt, och eftersom jag har platsgaranti då jag läser ett program, registrerade de mig i efterhand. Nu kan jag få mitt csn också, vilket kan vara bra eftersom räkningar måste betalas och mat måste inhandlas osv.

Efter den där missen så sjönk jag ner i ett hål. Jag är så oerhört trött på att vara jag. Och jag vet att det är min adhd som ställer till det, men jag har i 33 år vant mig vid att vara dålig, klantig, slarvig, glömsk, lat, virrig, för högljudd, prata för snabbt, socialt klantig, dum i huvudet. Det är svårt att ställa om och tänka "detta beror på mitt funktionshinder" när jag så länge tänkt "jag är alltid så jävla sämst på allt". Det är så knäckande att gång på gång misslyckas med sånt som andra lyckas med. Men tja, nån gång i tiden ska jag också få medicin och då kanske jag kan slippa åtminstone några såna här bekymmer.

Det roligaste i historien? Den här terminen läser jag fyra fristående delkurser, vilket innebär att jag har ca fyra dagar på mig varje månad att registrera mig på nästa delkurs, och nästa, och nästa. Så jag måste göra om den här skiten tre gånger till den här terminen. Ni hör ju vilka förutsättningar för totalt failure det är.

Nåja. Nu är jag registrerad och jag har ett skrivbord och en ny anteckningsbok och appen med schemat på min telefon. Sen att jag inte kollar på schemat vilken sal vi ska vara i och därför parkerar på fel parkering och sen får sätta mig i bilen och köra till nästa parkering och sen rusa till rätt sal och komma in sist av alla, det är en annan sak. Jag tog iaf inte fel på dag!

Just ja, eftersom en sak som jag är bra på är att skriva veckomenyer får ni här veckans mat:

Onsdag: Pasta arrabiata/Pasta carbonara
Torsdag: Veggie white chili (länk till recept)
Fredag: Parmesanfylld kycklingfilé med pommes och rosépepparsås
Lördag: Hemgjord pizza (kalas för Emmy = tjejkväll med hennes närmsta vänner)
Söndag: Lax med risotto
Måndag: Wraps med ugnsstekta kikärtor, halloumi och tzatziki

Ungarna äter inte tomatsås så de får äcklig carbonara från typ kelda istället för svingod pastasås som jag svänger ihop av cocktailtomater och chili och en jävla massa olivolja. De kommer inte äta en enda tugga av den vegetariska chilin. De kanske till och med kommer vägra att sätta sig vid bordet eftersom jag SKYMFAR DEM med att servera en vegetarisk gryta. Vi får se. Kyckling med pommes älskar alla, pizza likaså. Lax och risotto kommer vara spridda skurar av klagomål: nån gillar inte lax, nån gillar inte risotto och nån kommer bli jävligt trött på sina barn och skrika "men laga er egen jävla mat då". Wrapsen kommer bestå av tortillas och åtminstone ett barn kommer bara äta tortilla. Minst ett barn kommer bara äta halloumi och när vi säger "alla ska få av halloumin, du kan inte äta upp allt" kommer hen få ett utbrott och skrika "men jag är ju huuuuungriiiiiig" och då kommer minst en förälder skrika tillbaka "men ät av resten av maten då???".

Men det är kul att ni uppskattar maten jag väljer.

tisdag 29 augusti 2017

Vad är väl en bal på slottet?


Jo, fucking amazing så klart. (Citat från Askungen)
Jag och min kompis Elin (som driver Teknifik som ni bör kolla in) var på Jane Austen-bal på Skokloster slott förra lördagen. Och ja, vi var utklädda. I klänningar som vi sytt själva (eller i mitt fall så sydde min man). Vill ni ha bildbevis? Såklart ni får:




I balkonceptet ingick middag, dessertbuffé och olika danspass med danser av varierad svårighet. Vi hade tränat in tre stycken danser, och den första dansen var en sån vi hade övat på. Jävlar vad nervösa vi var, men. MEN! Vi var typ proffs? Seriöst, det gick så himla bra. Sen dansade vi massor av danser som vi aldrig hade testat förut och det gick också bra. Det var även så himla himla roligt. Så oändligt mycket roligare än jag hade förväntat mig. Plus att alla andra också var klädda i empirdräkt och vackra hårplymer och soldatkostymer vilket ju bidrog till äkthetskänslan. 

Förutom dansen och maten fick vi besöka utställningen om Jane Austen där kläder från filmatiseringarna av hennes böcker fanns med. Jag förstår att ni undrar om skjortan, THE SKJORTA, fanns med? Det gjorde den. Och, skvallra inte för någon men jag petade på den. Jag har rört något som har suttit på Colin Firths kropp? Det kan vara det sexigaste som någonsin kommer hända mig. 

Bildbevis på skjortan också? Jamenvisst:






















(Titta vad fina alla var!)

Nu är jag löjligt pepp på att gå på bal igen. Jag menar helt seriöst, det var fantastiskt. Jag är också sugen på att gå på riktigt lajv, men jag har ju både tidsbrist och pengabrist och NÅT slags rykte att tänka på. Eller okej, men tids- och pengabrist iaf.

I am very nöjd. Det måste jag erkänna. Ge mig ett år så lär jag anordna bal på min födelsedag eller nåt. Undrar om det är dyrt att hyra Örebro slott?